"A riddle wrapped in a mystery inside an enigma". Churchills legendariska karaktäristik av Sovjetunionen faller ofta i minnet när man åhör experter på Ryssland. Inte så att dagens Ryssland är lika slutet som Stalins Sovjetunion. Men för att seriösa experter är tillräckligt medvetna om komplexiteterna i detta fortfarande stora land för att inse att de inte kan lösa gåtorna utan får nöja sig med att hjälpa oss att ställa frågorna.

Seriösa experter i mängd var det i panelerna på det seminarium om Ryssland i det "nya" Europa som Svenska Paneuropaföreningen i samarbete med Internationella Handelskammaren i Sverige ordnade den 14 februari: professor Erik Berglöf, chef för Institute of Transition Economies vid Handelshögskolan, Örjan Berner, tidigare svensk ambassadör i Moskva, Lars-Erik Blomquist, specialist på rysk litteratur och kultur, universitetslektor vid Södertörns Högskola, Hadar Cars, f.d. ledamot av Europeiska Parlamentet, Ulf Dinkelspiel, VD Exportrådet, Carl B Hamilton, professor i internationell ekonomi vid Handelshögskolan, Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet, Disa Håstad, världsekonomireporter på Dagens Nyheter, Leif Kihlsten, säkerhetspolitisk analytiker, Staffan Skott, författare, journalist på Dagens Nyheter, Daniel Tarschys, professor i statskunskap, f.d. generalsekreterare vid Europarådet, Wilhelm Unge, forskare vid Totalförsvarets Forskningsinstitut.

Formen för seminariet var tilltalande: fyra c:a timslånga samtal, vardera med panel om tre personer och inriktat på en specifik frågeställning:

o Ryssland - demokrati, oligarki eller på väg mot nytt envälde?
o Ryssland - en välfärdsstat i vardande?
o Ryssland - en global stormakt?
o Ryssland - närmandet till EU - hur snabbt och hur långt?

Det blev en rapp och intresseväckande föreställning. Givetvis utan definitiva svar på frågorna men en nyttig uppsortering av problemen och många tänkvärda synpunkter. Medverkan av experter på många områden, politiska, ekonomiska, militära och kulturella gav nyanser och djup.

Skuggan av Sovjetunionen
En av de tänkvärda teserna var Leif Kihlstens om att det finns en kvardröjande Sovjetbild i Sverige som fördunklar vår säkerhetspolitiska syn. Dagens Ryssland är långt ifrån gårdagens Sovjetunion. Det saknar en global säkerhetspolitik, har inte någon Mellanösternpolitik, ingen Afrikapolitik. Den geografiska kontraktionen har gått hand i hand med en politisk och strategisk. Ryssland ligger på fjärde plats avseende trupper utomlands efter USA, Frankrike och Storbritannien, 24.000 ryssar mot 200.000 amerikaner. Fast fortfarande fanns givetvis global räckvidd med bombflyg, kärnvapenmissiler, satellitsystem och underrättelsetjänst.
Det som dominerar de ryska hotföreställningarna idag är det södra området, Kaukasien och Centralasien, bl.a. risken för muslimsk fundamentalism i och från de tidigare sovjetrepublikerna. Här finns också ett problem i det som är den helt överskuggande storpolitiska strävan, att hålla sig väl med USA: Den amerikanska kriget mot terrorismen kan vara till hjälp för Ryssland, men innebär också en amerikansk närvaro i området som ses som intrång på ryssarnas bakgård.
Frågan är väl om inte denna oro kan ses som ett kvardröjande sovjetiskt tänkesätt i Ryssland, det som Mikael Holmström karaktäriserade som att ryssarna fortfarande ser säkerhet som ett nollsummespel: om grannarna ökar sin säkerhet minskas den ryska. Det har också märkts i motståndet mot NATO-utvidgningen. Wilhelm Unge såg dock vissa tecken på omtänkande; ryssarna var nu mer inställda på att få inflytande på de västliga beslutsprocesserna.

Isolering eller beroende?
Det sistnämnda är naturligtvis tveeggat. Priset för inflytande är att bli mer beroende. Detta har bl.a. bäring på frågan om Rysslands relationer till EU. Unionen är Rysslands största handelspartner men den ryska ekonomin är inte större än Nederländernas.
Att den ryska exporten främst omfattar olja, gas, metaller, diamanter, och skogsprodukter är naturligtvis ett motiv för EU att bibehålla eller utveckla förbindelserna. Å andra sidan tränger råvaruproduktionen ut andra sektorer till förfång för spetsteknologin. Därför är Ryssland mer beroende av handel med EU än vice versa. "Om Ryssland sköts iväg till månen, skulle det inte märkas", uttryckte Carl B. Hamilton saken.
Ryssland måste alltså undvika isolering. Men redan inom ramen för samarbetsformer som EES blir länderna underkastade tusentals EU-förordningar. Det kommer att bli svårsmält för Ryssland. Ett medlemskap, med underkastelse under överstatlighet, bedömdes som osannolikt.
Tidigare hade Kaliningrad betraktats som en möjlig förtrupp i samarbetet, som en mönsterregion med hög tillväxt öppna gränser. Den tiden är förbi; området har alltför stora problem, som kostar för mycket att lösa. Snarare skulle Moskvaområdet få rollen av mönsterregion. Regimen har ingen önskan att främja en regional autonomi som skulle kunna äventyra dess centrala kontroll.

Vill folket ha frihet?
Vart regimen var på väg maktpolitiskt är också höljt i dunkel, och tecknen är motsägelsefulla. Utöver den totalitära traditionen finns också en demokratisk, en fri debatt hade brutit fram under Peter den stores tid och en kort tid 1917. Senare tids stängning av fria TV-stationer var oroande, men pressfriheten är fortfarande stor.
Putin har starkt stöd, såväl av den inre opinionen som av omvärlden. Den senare har därvid ett problem, bl.a. sammanhängande med Tjetjenien-kriget och andra övergrepp. Förvisso borde omvärlden reagera mot dessa, frågan är bara vilka medel som ger effekt. Ekonomiska påtryckningar kan uteslutas; dessa relationer är inte interstatliga utan på företagsnivå.
Det stora problemen när det gäller att utveckla ett välfärdssamhälle är rättssystemet. Det är ingen brist på lagar men på en fungerande ordningsmakt. Korruptionen inom poliskåren är utbredd. Medborgaren löper stor risk att bli rånad av polisen. Ett annat problem är en oklar skattelagstiftning.
Den ryska korruptionen är förvisso inget nytt fenomen. Det nya är att det nu talas fritt om den; det är ett återkommande tema i nyhetsrapporteringen. Tyvärr leder detta till en viss nostalgi, man lurar sig att tro att det var bättre förr.
Det finns andra frågetecken för demokratiseringsprocessen. Den kollektivistiska traditionen är stark, vilket märks inte minst i motståndet mot privatisering av jorden. Och traditionens roll är stor. Kyrkans inflytande ökar. Men även sekulära dåliga traditioner fortlever. Det framstod i ett förklarat ljus i Lars-Erik Blomqvists sista inlägg. Han hänvisade till Tjechovs "Körsbärsträdgården" och visade att den handlar om ett dagsaktuellt problem: En stormrik parasiterande överklass som vägrar att investera sina rikedomar i ryskt realkapital.

Bo Hugemark är Vårt Försvars redaktör