Nils-Eric Sandberg:
Tänk om USA flyttar från Europa		 Bild

Antag att ett nytt Balkankrig bryter ut - på Balkan, eller något annat ställe. Hur kommer NATO att agera - och EU?
Frågan handlar mindre om Balkan än om NATO och EU.
Först NATO. Organisationen har spelat en huvudroll i samtidshistorien. Den hade samma grundprincip som Dumas musketörer: en för alla och alla för en. Alltså visste diktatorerna bakom Warszawapakten att ett angrepp på ett land i Västeuropa skulle besvaras av alla andra länder i Västeuropa (utom Sverige) - och USA.
Nobels fredspris gick förra året till FN. Det var omotiverat. FN har gjort ytterst lite för freden. Den organisation som bevarat freden i Europa är NATO. Fredspriset borde alltså ha getts till NATO.
Sedan NATO bildades 1949 har USA haft en dominerande roll. USA:s kärnvapen var i sista hand garanten för att järnridån inte flyttades fram till Engelska kanalen. Men nu har hela hotbilden förändrats. Warszawapakten är borta. Tre av dess medlemsländer har kommit in i NATO, andra står på tröskeln och bugar ivrigt och artigt.
NATO:s huvudfiende Sovjetunionen har halvt kollapsat, ekonomiskt och militärt, och försöker konvertera till demokrati och marknad.
Hur det går kan ingen veta. Vi vet att kuppmakare med bajonetter raskt kan omvandla en demokratisk marknadsekonomi till socialistisk diktatur. Men vi har ingen teori om den omvända processen: hur en socialistisk planekonomi kan omvandlas till marknad. Ryssland måste därför ses som ett gigantiskt experiment, med oviss utgång.
Men för en viss (eller oviss) framtid tycks Västeuropa inte leva under hot från Ryssland. Alltså har NATO kanske andra hotbilder att hantera - som nya Kosovofall.
En studie från Cato Institute - Christoper Layne: Deth Knell for NATO? - pekar på en inbyggd konflikt i NATO. USA har tagit det mesta av det ekonomiska och militära ansvaret, och kritiserat Västeuropa för att det dragit sig undan sin del av ansvaret. Men Västeuropa har insett att USA haft ett egenintresse av att dominera Europa, för att balansera hotet från Sovjet. Och USA har accepterat att betala för denna dominans.
Dessutom har USA uppmuntrat den europeiska integrationen. England ansökte första gången 1961 om medlemskap i EEC (som EU då hette). Den franske presidenten de Gaulle - som aldrig glömde att han inte blev tillräckligt hövligt bemött av engelsmännen under andra världskriget - sa på en presskonferens 1963 att England inte kunde komma med i EEC. Den franske USA-ambassadören lär därefter ha fått sitt livs utskällning av president Kennedy.

USA flyttar ut ...
Enligt Layne är NATO:s dagar räknade. Det som höll ihop alliansen var hotet från Sovjet - som nu är borta.
Slutsatsen kan nyanseras och kompliceras betydligt.
USA kan ha starka skäl att flytta sitt strategiska fokus, och därmed sina resurser, bort från Europa. Efter den 11 september blir huvudfienden den islamiska terrorismen, som i huvudsak är baserad utanför Europa.
Och visserligen ansåg NATO att attacken mot USA utlöste den artikel 5 i NATO:s stadgar som kortfattat säger att det är en för alla, alla för en. D.v.s. om en medlem i alliansen angrips blir detta ett angrepp på alla, och ska besvaras av alla. Men jakten på terroristerna i Afghanistan har USA skött nästan helt på egen hand.
Vidare kan USA be de europeiska medlemmarna ta ett större ansvar för den egna kontinenten - d.v.s. konflikter i stil med det senaste Balkankriget; fler kan komma.
En isolationistisk opinion i USA kan säga att vi har tre gånger gått in i Europa för att stoppa ett europeiskt inbördeskrig. Nu har vi våra egna fiender utanför Europa. Och européerna har sin fina union. Nu får de själva ta något ansvar. Och unionen har skaffat sig en egen säkerhetspolitik, ESDP, och fattat beslut om en egen militär styrka. Nästa år ska EU ha en RRF, Rapid Reaction Force, om 60.000 man.

... men NATO utvidgas
USA har den mest avancerade militära kapaciteten inom NATO. Men att USA lämnar Europa behöver inte minska NATO:s betydelse där. NATO utvidgas. Tre östländer har just kommit in, och fler knackar på dörren. Sannolikt står de tre baltiska länderna först i kön.
Effekterna kan gå i skilda riktningar. Ett större NATO får en större disciplinerande och pacificerande roll. Samtidigt blir NATO mer tungrott. Redan nu är antalet europeiska medlemsstater 19. NATO:s försök att reagera när Serbien försökte fördriva Kosovoalbanerna visade hur svårt organisationen har att komma till skott. Det blir snart än svårare.
Kan då NATO i Europa ersättas av EU?
EU:s RRF-styrka ska ha 60.000 man. Räknat på 1999 år siffror utgör det 3,6 procent av de militära förbanden i de EU-länder som är medlemmar i NATO. Och RRF kommer att utnyttja personal och material som hittills är öronmärkt för NATO. Så allt tyder på att NATO under en tid framåt får ansvara för Europas säkerhet. Endast tre länder, Sverige, Österrike och Norge, är idag medlemmar i endast antingen EU eller NATO.
Sverige står utanför NATO. Men antag att EU i framtiden övertar något av NATO:s roll i Europa. Om en EU-stat då blir angripen måste de övriga i unionen komma till hjälp; annars faller unionen samman.

Det perspektivet har ännu inte skymtat i svensk debatt. De som har tagit på sig ansvaret och uppdraget att tala tiger.

Nils-Eric Sandberg är frilansskribent

  
 
 (Krigs)fångarna
USA:s fånghantering har väckt oro. En del bilder i samband med transporten av tagna motståndare och deras framkomst till Guantanamobasen tedde sig stötande, i varje fall i Europa. Huvor, ögonbindlar, handfängsel och fotbojor, burar - var det ett rimligt sätt att hantera dessa människor? De hade tagits i strid. President George W Bush har ju själv sagt att det pågår krig mot terroristerna. Då måste man väl följa den internationella rättens bud om krigsfångar?
Folkrätten, uttryckt i den 3:e Genèvekonventionen och 1977 års tillägg (det senare inte ratificerat av USA), ställer förvisso krav på hur krigsfångar ska behandlas. Vid fångförhör behöver de inte upplysa om mer än namn, nummer och grad. Enligt konventionen mot tortyr får de inte heller deporteras eller kränkas.
Rör det då sig om krigsfångar? En hel del krav ställs också på de kombattanter som ska skyddas av folkrätten. De måste föra strid i enlighet med krigets lagar och sedvänjor. De ska stå under befäl av en person som ansvarar för sina underlydande. De ska bära uniform med en distinkt symbol som kan urskiljas på håll. De måste bära sina vapen öppet.
Utifrån dessa krav inser man att det strikt rättsligt kan vara svårt att exempelvis hävda att partisaner och gerillakrigare ska räknas som krigsfångar. En annan sak är att en krigförande stat ändå kan välja att behandla dem enligt gällande konvention som regelrätta krigsfångar för att skydda sina egna soldater mot repressalier.
Uppfyller då alla talibaner alla uppräknade krav? Knappast. Och al-Qaidas folk? Ingalunda, ty de står för motsatsen till folkrättsligt godtagbar krigföring. Uppenbart vill amerikanerna också ha full rörelsefrihet att genomföra pressande förhör med uppspårade medlemmar av en terroristorganisation utan att ta hänsyn till deras status. Inte minst därför kallar de dem för "illegala kombattanter".
Från USA har framhållits att flera av fångarna, åtminstone först, uppträdde hotfullt mot väktarna och därför måste fängslas etcetera. Avsikten tycks också vara att de, så snart det anses möjligt, ska återföras till sina hemländer.
Det har varit oklart om USA ändå tänkt följa internationell rätt? Men när så är fallet gäller rimligtvis folkrättsregeln att en "kompetent tribunal" måste avgöra en fånges status; väl att märka individuellt, fall för fall. Här syftas på en etablerad domstol med fulla juridiska garantier.
En viktig sidofråga är här hur säkert inrättandet av militärtribunaler i USA, som Bush sin terroristbekämpning har talat om i, står i överensstämmelse med den så kallade Posse Comitatus med - från klassisk amerikansk utgångspunkt - restriktioner för militär medverkan i rättsskipningen.
O. S.