Folk och Försvars rikskonferens i Sälen blev i år mer säkerhetspolitisk än försvarspolitisk. Den svenska säkerhetspolitikens förändring kunde tydligt skönjas. Men framför allt gavs en bild av den nya verklighet som påskyndar dessa förändringar.

- Vilket råd vill ni ge försvarsministern om vad han skall säga till Lord Robertson när de möts i morgon, frågade moderatorn Ulf Wickbom frågepanelen efter Björn von Sydows anförande den första konferensdagen. Varpå Barbro Hedvall svarade:

- Försvarsministern bör fråga: Eftersom Sverige snart kommer att söka medlemskap i NATO skulle jag vilja veta under vilka omständigheter detta bör ske, hur och när.

I stället för att skämta bort denna till formen skämtsamma men i grunden allvarliga fråga fann sig försvarsministern föranlåten att höja rösten och hålla en lång lamentation om att vi absolut inte hade för avsikt att gå in i NATO, att NATO-medlemskap var fullt naturligt för de stater som hade historiska erfarenheter av krig och ockupation, men att vi som inte hade något underskott av säkerhet inte behövde söka vår säkerhet i en allians. En viss förvåning spred sig i publiken över dessa brösttoner.
Helt annorlunda blev reaktionen efter en annan på historisk återblick grundad framställning dagen därpå. Folkpartiets vice ordförande Jan Björklund tog avstamp i sin bakgrund som flyktingbarn och den beslutsamhet han funnit ute i Europa att bygga fredsstrukturer som skulle göra slut på de eviga krigen. Hans slutsats blev den motsatta mot von Sydows: Sverige måste i solidaritetens namn nu delta fullt ut i fredsbygget, m a o ansluta sig till EMU och gå in i NATO. Hans anförande följdes av de längsta och kraftigaste applåder jag hört under en Folk och Försvarskonferens.

Gamla argument och nya knep
Diskussion om den svenska alliansfriheten - eller allianslösheten som Carl Bildt kallade den 1999 - är en given ingrediens i varje Sälen-konferens alltsedan ungliberalerna bröt tabut 1996. Det är intressant att se hur argumenten till alliansfrihetens försvar växlar med åren. Två av dem som framfördes av utrikesministern 2001 lyste i år med sin frånvaro. Det ena var att det ger oss möjligheter att agera som medlare och i nedrustningssammanhang. Det vederlades snabbt av kunniga försvarsjournalister med hänvisning till exemplen Norge, Nederländerna och Kanada.
Omedveten härom använde i stället Gudrun Schyman detta argument i en debatt med Bo Lundgren. Hon fick samma motargument, varefter hon voltade runt och anklagade Bo Lundgren för att vara onyanserad genom att hävda att man måste vara NATO-medlem för att vara medlare! Detta skamlösa tilltag renderade inte det smäll på fingrarna det var värt, vare sig av moderatorn, frågepanelen eller Bo Lundgren. Den senare inkasserade dock en poäng genom att konstatera att Gudrun Schyman medgivit att man kunde vara medlare även som NATO-medlem.
Det andra argumentet från förra året var att man kunde ha minst lika stort inflytande på NATO:s beslut om man var partner som om man var medlem. Det togs inte på så stort allvar då, och i år hade det försvunnit. Verkligheten har kanske trängt sig på.

Förändrad doktrin
Vid den ovannämnda konferensen 1996 höll statsminister Ingvar Carlsson ett engagerat försvarstal för alliansfriheten och hävdade - understödd av ambassadören i Moskva Sven Hirdman - att ett svenskt NATO-medlemskap inte skulle gagna säkerheten och stabiliteten i norra Europa. Men det är värt att notera att han uttalade att saken kunde komma i ett annat läge om 6-7 år, då NATO kanske utvecklats till en helt ny organisation, ett organ för gemensam säkerhet och fredsbevarande operationer. Det var sex år sedan och NATO:s verksamhet de senare åren har varit krishantering och fredsfrämjande operationer. Den nya säkerhetspolitiska doktrin som framlades den 5 februari visade också på en förändringsprocess. Den har faktiskt gått längre än vad en del av retoriken i Sälen lät ana.
Händelserna den 11 september och de processer de startat gav inte bara diskussionerna om Sveriges säkerhetspolitik och totalförsvar en betydligt allvarligare inramning än tidigare år, det var också tydligt att de berörde oss mycket påtagligt. Det syntes redan i programmet som förutom Lord Robertson upptog namn som Ron Asmus, analytiker vid tankesmedjan Rand, tidigare expert i Clinton-administrationen, den från media på senare tid välkände terroristexperten Magnus Ranstorp, Edinburghs universitet, samt Frank P. Cruthers som var insatsledare vid World Trade Center-katastrofen.

Europas ansvar
Lord Robertsons anförande formade sig till en vältalig plädering för den transatlantiska länkens betydelse. Den 11 september hade slagit sönder myten om att USA och dess europeiska alliansbröder höll på att glida isär. NATO hade omgående slutit upp bakom Förenta staterna i dess krig mot terrorismen. Men olyckskorparna hade inte givit upp. Nu pekade man på att Amerika agerade på egen hand i Afghanistan och att NATO var marginaliserat. Så var inte fallet. NATO ledde inte operationen därför att det behövdes en mycket större koalition, men de europeiska NATO-staterna spelade en nyckelroll i den fredsstyrka som nu sattes in.
Men - och här blev generalsekreterarens ord mer allvarliga - för att inte de dystra profetiorna om amerikansk isolationism och unilateralism skulle besannas måste de europeiska staterna skärpa sig i sin försvarspolitik. Den bleka sanningen var att Europa fortfarande var en militär dvärg: "För många regeringar satsar för litet på försvaret. Och för många regeringar slösar bort det de satsar på kapaciteter som inte bidrar till deras egen säkerhet, Europas säkerhet eller våra vidare kollektiva intressen."
Lord Robertson gjorde ingen åtskillnad mellan medlemmar eller partners i denna kritik. Alla hade samma intressen av att bygga säkerheten i Europa, alla hade samma intresse av att bekämpa terrorismen och alla borde vara angelägna att bevara och stärka den transatlantiska länken genom att bidra mera till sin egen säkerhet.

Försvar av demokratiska värden
Ron Asmus en av arkitekterna bakom den NATO-utvidgning som genomfördes under Clinton var positiv till Bushs NATO-politik. "Finish the job skall presidenten ha sagt." Inför den stora kampen mot terrorismen, mot kombinationen av terrorism och massförstörelsevapen, måste man se till att slutligt stabilisera Europa. Medlet för detta var NATO. Alliansen som blivit huvudaktören i de senare årens fredsoperationer skulle utvidgas med målet att sådan operationer inte skulle bli erforderliga. De baltiska staternas skulle med säkerhet vinna inträde vid höstens toppmöte.
Ron Asmus ställde också frågan om det var NATO:s sak att bekämpa terrorism globalt, en uppgift som gick utöver det som en gång skrevs i dess stadga. Han svarade själv ja, NATO var i första hand en organisation för att försvara inte gemensamma intressen utan gemensamma värden. (Detta och ett liknande påstående av Lord Robertson föranledde Gudrun Schyman att i ett inlägg från golvet åter vanställa motståndarens påstående för att därefter polemisera mot det: de påstods ha hävdat att NATO skulle sprida sina värderingar med militär makt).

Terrornätverken
Lord Robertson pekade på de felslagna profetior många "experter" (pundits är det engelska ordet) gjort beträffande långvariga och blodiga operationer i Afghanistan. Men därmed var naturligtvis inte kriget mot terrorismen vunnet. Det framstod med all önskvärd tydlighet av Magnus Ranstorps föredrag. Det var en isande bild av hur "dagens snabbt krympande värld genom globalisering har skapat nätverk av likasinnade extremister som snabbt kan sammankoppla sig likt hemliga galaxer och planera terroraktioner som enbart är begränsad till deras kreativitet så länge de är beredda att offra sina liv."
Nätverken är också extremt motståndskraftiga. Det hjälper inte att slå ut enskilda ledare; nätverket har "en inbyggd förmåga att överleva och dynamiskt skifta skepnad." Det är svårt för västliga underrättelsetjänster att penetrera rekryteringsmiljön. Terroraktionerna är relativt billiga och kan till stor del självfinansieras genom identitetsstöld, kreditkortsförfalskning och bankbedrägeri samt genom infiltration i legitima bidragssystem etc. Cellerna kommunicerar på sätt som är svåra att upptäcka, t ex kurirer eller enkla e-maillösningar. När någon del av nätverket mobiliseras för aktioner - som ofta är synkroniserade på många fronter samtidigt - har våra säkerhetstjänster små möjligheter att upptäcka det i tid.

Två verkligheter
Om Ranstorps föredrag vållade ilningar av skräck över vad som kanske väntade runt hörnet så frambragte Frank B. Cruthers genomgång en djup gripenhet blandad med respekt. Respekt såväl för det oerhörda jobb insatsstyrkan utfört som för Cruthers förmåga att ur de fasansfulla upplevelserna med analytisk skärpa dra ut generella erfarenheter och slutsatser om räddningsinsatser. Det var imponerande att se och höra en djupt tagen Cruthers växla mellan videoillustrerade skildringar av katastrofen, beskrivningar av sina egna upplevelser - han fick ta över ledningen sedan hans chef omkommit när det norra tornet kollapsade - och systematisk diskussion av principer för framtida insatser.
Konferensens sista inslag var också en verklighetsbeskrivning. Brigadgeneralen Kent Samuelsson, nyss hemkommen från uppdraget som FN:s militäre representant i Kabul, beskrev vältaligt och med upplysande bilder afghansk historia, från 1930-talet till idag. Nu var läget ungefär som 1994, med ett land utan fungerande centralregering och med rivalitet mellan lokala krigsherrar.
Samuelsson ville inte ge några siffror om vilka civila offer som de amerikanska flygoperationerna krävt. Men han visade några bilder som visade på strävan att undvika civila mål. I Kabul hade med stor precision administrativa och militära byggnader träffats. Ute på landsbygden hade al-Qaida-lägren fullkomligt pulveriserats.
Det överhängande problemet för Afghanistan är nu torkan och den hotande hungersnöden. Ett förfallet bevattningssystem måste restaureras. Omedelbart humanitärt bistånd är av nöden, och man måste organisera det så att det inte utnyttjas av lokala krigsherrar.
Kanske är chanserna dock större än 1994. Denna gång har Förenta staterna engagerat sig för att fortsätta sitt engagemang. Även humanitärt: USA har hela tiden varit den största bidragsgivaren. Liksom 1994 längtar folket efter lag och ordning. Då tog sig talibanerna den uppgiften. Nu finns en av det internationella samfundet stödd och kontrollerad centralregering. Samt internationella fredsbevarande styrkor, som betraktas positivt av invånarna i Kabul.

Årets Sälen-konferens hade spänning och spännvidd; från klargörande markeringar av partiernas säkerhetspolitik till de globala perspektiven. Det nya greppet med en fast frågepanel var lyckat. Fredsforskaren Wilhelm Agrell, Robert Dalsjö från Totalförsvarets forskningsinstitut och Barbro Hedvall från Dagens Nyheter gav frågestunderna stadga och djup.

Bo Hugemark är Vårt Försvars redaktör