En stor sachsisk armé förstärkt med ryssar - under befäl av generalen von der Schulenburg - rycker 1706 fram mot byn Fraustadt i tyska Schlesien. Syftet är att binda en svensk armé så att kung August II kan hinna fram till operationsområdet. Man skulle då nå en sachsisk trefaldig överlägsenhet i styrka.
Schulenburgs armé är på 18 000 man - därav 6 000 ryska soldater. Men han har ett svagt kavalleri - endast 2 000 ryttare i jämförelse med den svenska armén under generalen av kavalleriet Carl Gustaf Rehnskiöld som har 5 700 kavallerister - skolade i den karolinska anfallstaktiken.
Rehnskiöld - med endast 4 500 man infanteri - står alltså nu inför den utmanande uppgiften inte bara slå den sachsiska armén - den måste helt enkelt tillintetgöras innan August hinner fram. Förlorar Rehnskiöld bataljen lämnas vägen öppen för ett sachsiskt angrepp österut mot Karl XII med huvudarmén.

Cannaeslag
Rehnskiöld grupperar det svenska infanteriet på en svag bred linje men med starka kavalleriflyglar. Schulenberg blir överförtjust - nu skall vi slå svenskarna på vårt eget lineartaktiska maner! För sent inser han hur de starka svenska kavalleriflyglarna rycker fram för anfall i sachsarnas flanker och rygg - det karolinska anfallet i full galopp blir ödesdigert - omfattningen blir total. Kvar på slagfältet ligger 8 000 stupade sachsare - lika många har givit sig som fångar. Rehnskiölds förluster är 425 i stupade.
Det är sällan som ett anfall kan genomföras som slaget vid Cannae 216 f Kr där Hannibals kartagiska armé förintade romarna. Den som kan vara intresserad av slaget kan studera slagfältet vid Cannae sydväst om italienska staden Barrletta vid Adriatiska havet. Slaget vid Fraustadt däremot kan man följa i detalj på en video på Armémuseum.

Slutenhet
Jan von Konow har i sin bok "Karolinen Rehnskiöld - Fältmarskalk" gjort ett försök att teckna ett - så långt som möjligt - helfigursporträtt av Carl Gustaf Rehnskiöld. En ganska svår uppgift kan det synas, där de stora och mest betydelsefulla källorna tyvärr inte finns nedskrivna. Rehnskiöld stod Karl XII mycket nära - från början var han kungens lärare i krigskonst. Alla eventuella överläggningar och tankar med kungen under de gemensamma nio åren i fält stannade dem emellan. Rehnskiöld var lika bunden och sluten som sin konung - tankar som dryftades delgavs knappast någonsin till andra i högkvarteret. Konungens stora tilltro för fältmarskalken skapade stor avundsjuka hos omgivningen. Det gick inte heller att via Rehnskiöld få konungen att lyssna på andras taktiska och strategiska förslag.

Personliga motsättningar
Det är mycket intressant att få ta del av von Konows läggspel med ett stort antal pusselbitar - dokument, fakta, brev, dagböcker och många uttalanden mot Rehnskiöld. För fältmarskalken positiva uttalanden är sällsynta - man ansåg honom arrogant och självrådig. Hans temperament var ibland hetsigt kritiskt.
Generalen av infanteriet Axel Ludvig Lewenhaupt gillades bland andra inte av Rehnskiöld. Lewenhaupt var en extrem lineartaktiker - helt emot kungens och Rehnskiölds karolinska anfallstaktik.
Ej heller generalkvartermästare överste Axel Gyllenkrok - ansvarig för bland annat marschplanläggning och stridsgruppering som verkligen krävde order och anvisningar av kungen - behandlades med någon större förståelse från Rehnskiölds sida.
Mycket kritik mot Rehnskiöld kommer alltså från just Lewenhaupt och Gyllenkrok. Von Konows analys av orsak och verkan till denna kritik som är grunden till splitet och osämjan inom högkvarteret. Men även andra är negativa mot Rehnskiöld. Han betraktas mycket kritiskt efter behandlingen av de tillfångatagna ryssarna vid Fraustadt. Von Konow redovisar dock olika källor och synpunkter och ber att läsarna själva skall forma sina egna slutsatser.

Obegriplig strategi
Det har skrivits mycket om slaget vid Poltava. Von Konow beskriver i sin bok främst Rehnskiölds insatser eller kanske snarare brist på insatser.
Anmälarens egen anmärkning är: vad hade den karolinska armén i Poltava att göra? Man skulle en gång för alla slå den ryska armén med tsar Peter i spetsen - så är det sagt. Men samtidigt håller tsaren på att på svensk mark låta bygga sin nya huvudstad S:t Petersburg. Man behöver inte trassla sig till Moskva!

Bristande samordning
Orderläget före slaget vid Poltava är att Rehnskiöld, Piper "fältstatsministern" - och chefen för Dalregementet överste Gustaf Henrik von Siegroth är hos kungen. Von Siegroth blir "överste för dagen" det vill säga stabschef - men trots detta skulle han följa sitt förband dalkarlarna. En svår kombination. Lewenhaupt och Gyllenkrok är icke närvarande hos kung Karl XII. Förutsättningarna för missförstånd och bristande samordning får nu fart.
Anfallet skulle vara överraskande! Men i stället överraskar ryssarna svenskarna genom att förstärka sitt skanssystem under natten med fyra nya befästningar vinkelrätta mot de tidigare. Förvirrningen är total! Anfallsplanen spricker. General Roos med en tredjedel av infanteriet envisas sedan med att försöka storma den tredje av de nya skansarna. Siegroth följer sitt Dalregemente - varför säger han inte som "stabschef" till general Roos att strunta i skansen, gå förbi för anslutning till hären? Siegroth stupar. Roos hade inte en aning om var huvudstyrkan befinner sig. Roos tror att den kan vara i Poltava.
Den slutne Rehnskiöld borde ha förvissat sig om att alla höga chefer visste stridsplanen - i varje fall i stort!

Minnet av Lund
Det svenska kavalleriet - som kommer för sent till samlingen - bryter igenom och förföljer det ryska kavalleriet mitt framför tsar Peters fältbefästning bort mot den stora ouvragen - det vill säga ett ravinområde där det ryska kavalleriet lätt kunde slås.
Men Rehnskiöld beordrar halt på det svenska kavalleriets förföljning. De hejdas bara några hundra meter innan stridskontakt var nådd med ryssarna. Varför detta från en f.d. general av kavalleriet?
Anmälarens synpunkt är att under slaget vid Lund den 4 december 1676 var Rehnskiöld skvadronchef vid Änkedrottningens livregemente, som ingick i vänstra flygeln. Slaget vid Lund börjar kl. 09.00 med att högra flygeln under Karl XI förföljer danskarnas vänstra flygel - svenskarnas egen vänstra flygel kommer i strid först kl. 10.00. Efter hårda strider norr om Lund där svenskarna är hårt trängda återvänder så Karl XI kl. 15.00 till stridsplatsen. Efter fyra timmar ser Rehnskiöld tillsammans med övriga svenskar det bortridande kavalleriet komma tillbaka. Slaget vid Lund har vunnits. Men vad tänkte svenskarna, trängda mot Lund? Var är kungen? Har han stupat? Kunde det nu vid Poltava vara så att Rehnskiöld fruktade att bli av med sitt kavalleri på lång tid? Visste han om att ouvragen var ett hinder för det ryska rytteriet? Han kanske fruktade fortsatt förföljning - hur länge?
Rehnskiöld var inte i form vid Poltava - han var överbefälhavare med kungen närvarande, sårad på en hästbår. Inget bra förhållande. Rehnskiöld hade blivit överraskad av de nybyggda skansarna - han var retlig och sårade medvetet omgivningen mer än vanligt.

Skyller inte ifrån sig
Von Konows analys av motsättningar mellan generalerna vid Poltava är lärorik för oss alla. Hur kunde den erfarne och mycket skickliga befälhavaren Rehnskiöld så fullständigt tappa sin ledarförmåga? Men Rehnskiöld säger under sin fångenskap i Ryssland: "Ett enda misstag kan förmörka all föregående gloire". Han skyller inte på någon annan - medan många andra ger honom ansvaret för förlusten vid Poltava.
Men mycket "gloire" hade fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld förvärvat sig vid mästarprovet Narva, ståndaktigheten vid Klissow, Cannae vid Fraustadt och inhuggande rytterianförare vid Holowczyn. "Fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld har med sina mänskliga brister gått till historien som en härförare av betydande format".

Bengt Selander är överste av 1. graden