Ledare:

Var skall vi försvara Sverige?

Skall Sverige försvaras på Balkan och i Baltikum?

Internationella insatser är numera en av försvarsmaktens huvuduppgifter. Mången försvarsvän oroar sig för att detta innebär att resurserna till den ännu mer fundamentala huvuduppgiften, försvar av landet mot väpnat angrepp blir för små.
Ett motargument mot detta är att internationella fredsfrämjande insatser är ett sätt att stämma i bäcken, att förhindra att framtida hot mot vårt oberoende. Internationella kriser kan dessutom uppstå nu, väpnade hot mot Sverige i en mer avlägsen framtid. Således föreligger ingen direkt konkurrens om medlen; resurser för existensförsvaret kan tillföras om och när ett hot börjar skönjas.
Mot detta invänds i sin tur att den förebyggande effekten är högst osäker, så även beslut i tid om anpassning till nya hot.

Ett annat argument för de internationella insatserna är att de i dagsläget då konkreta hot saknas är det enda som kan ge politikerna motiv för att tilldela Försvarsmakten resurser och de anställda motivation i sitt arbete. Det låter bestickande.
Förmodligen är hela diskussionen om motsättningen mellan rikets försvar och de internationella insatserna snart förlegad. Som medlemmar i den Europeiska Unionen är vi med hull och hår engagerade i europeisk krishantering, vilken organisatorisk form denna än kommer att få. I och med att NATO och EU utvidgas i Östersjöområdet är denna verksamhet givetvis också första försvarslinjen för vår del.
Samtidigt är det svårt att tänka sig att vi vid ett framtida hot mot vår egen existens skulle välja att möta det enbart med egen kraft. Det var innerst inne inte vår tanke ens under neutralitetspolitikens retoriska höjdpunkt under det kalla kriget och än omöjligare nu. Rimligen bör våra chanser att få hjälp vara beroende av vår benägenhet att hjälpa andra.
En sådan, integrerad syn på existensförsvar och internationell samverkan förutsätter några djupgående förändringar - redan påbörjade men säkerligen inte avslutade. En är att avskaffa skillnaden i vad gäller plikt och frivillighet mellan de två uppgifterna. En annan är att skapa formellt hållbara befälslinjer för internationella insatser. Bertil Johanssons artikel om Kosovo-kriget i detta nummer visar på problemen.
Än mer grundläggande är dock att få bort den s.k. blå basker-mentaliteten, synen på internationella insatser som främst något slags uniformerad diplomatisk verksamhet, vitt skild från strid och krig. Den uppkom under det kalla krigets fredsbevarande operationer men ledde redan då till att militär trupp mot sin vilja tvingades overksamt åse diverse illdåd. Från början av 1990-talet har det alltmer visat sig att internationella insatsstyrkor måste ha mandat, resurser och handlingsregler för att kunna hantera konflikter som mycket snabbt kan stegras till massivt våld och fullskaligt krig.
Då duger det inte att som en tidigare svensk försvarsminister säga att "svenska pojkar och flickor" inte får deltaga i "offensiva anfallsoperationer".
Då duger det inte att som de nordiska regeringarna stillatigande acceptera att Milosevic-regimen fördröjde tillförseln av Leopard-stridsvagnar till Nordbat i Bosnien.
Då duger det inte att som Högkvarteret en tid under Bosnien-kriget inte veta att vår bataljon hade ett mandat enligt FN-stadgans kapitel VII - Inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angreppshandlingar (s k "fredsframtvingande operationer").
Framför allt gäller det att politiska och militära myndigheter tar ansvar och ger förbanden chans att lösa sina uppdrag. Ibland kan det också vara nödvändigt att ge förbanden förtroende att överskrida mandatet innan det hinner ändras, om så behövs för att rädda liv.
Det finns gott om exempel på bristande ansvarstagande från Bosnien-kriget. Den första Nordbat var ett föredöme i vilja och förmåga att leva upp till mandatet. Stödet hemifrån var inte alltid lika föredömligt.
Det hemskaste exemplet är förstås massakern i Srebrenica i juli 1995, där tusentals muslimer fördes bort till slakt av de Bosnienserbiska styrkorna, inför ögonen på en passiv nederländsk bataljon. (Rapporten om detta kan läsas på www.srebrenica.nl). Det är en isande läsning; rapporten lägger skulden på många nivåer.
Ansvar utkrävdes: Bl a avgick den nederländska regeringen. Men det hjälper inte de soldater som får leva med traumat att passivt ha åsett ett massmord. Och förvisso inte offren i massgravarna.

Internationella insatser kommer troligen att kräva fler svåra beslut än det mer självklara försvaret av fosterlandet. Men de kan och bör inte undvikas. Försvar av Sverige är inte bara försvar av territoriet utan också av våra värden när de hotas hos dem som givits anledning att lita på vår solidaritet.