Magnus Norell:

Att bekämpa terrorism

"Fråga en massa.[..]Lär känna landet.[…], för endera dan kanske vi råkar i krig just i den här terrängen…"
(ur 'Karavan', s.86, av James Michener, Rabén & Sjögren, Stockholm 1983).

"The systematic use of illegitimate violence, by non-state, sub-state actors to achieve specific objectives. These objectives could be political, social or religious depending on the group/individual in question. Terrorism becomes international when it is carried out beyond the borders that define a specific groups/individuals country of origin, or when it is targeting foreign nationals within a specific groups/individuals country of origin"
(ur 'The role of the Military and Intelligence in Combating Terrorism',
'definition', s. 2, av Magnus Norell, FOI, MEMO, maj, 2001)

Terrorattackerna i USA den 9 september 2001 har återigen satt fokus på problemen med de bästa sätten att bekämpa den internationella terrorismen. Frågan om när och hur samhällets olika verktyg för terrorbekämpning ska användas har satts i skarp relief i och med de svårigheter som gjort sig påminda efter den militära kampanjen i Afghanistan under hösten 2001. Är verkligen en militär kampanj det bästa sättet att komma åt den internationella terrorismen? Och vad finns det för alternativ? Frågor som dessa har dominerat en stor del av debatten i vårt land, liksom i övriga Västeuropa det senaste halvåret.

Problematiken är dock inte ny; sedan den "moderna" terrorismens födelse på 60- och 70-talen har polisens, militärens och underrättelse- och säkerhetstjänstens roll diskuterats. Den stora skiljelinjen kan sägas gå mellan dem som förespråkar en fortsatt tydlig och klar rollfördelning mellan vad polisen, å ena sidan och militären samt underrättelse- och säkerhetstjänsterna (i fortsättningen; und-säktjänsterna), å den andra, får och ska göra, och dem som förordar en större roll för militär och und-säktjänsterna i traditionellt polisiära ärenden.
Det bör understrykas att denna diskussion är tydligast i länder med en liknande demokratisk, marknadsekonomisk struktur som i Sverige. I länder där man sedan länge haft problem med en våldsam terrorism, och där demokratin är satt ur spel, eller aldrig fått fäste, finns knappast denna diskussion. Detta är viktigt, därför att det berör den typ av samhälle vi säger oss försvara i detta "krig" mot terrorn som nu utkämpas.

Gråzonen svårhanterlig för länder som Sverige
Det går också att hitta klara skillnader i hur olika länder i Väst har handskats med dessa problem. I länder där terrorism inte har varit något problem att tala om, t.ex. i Sverige har det av naturliga skäl varit lättare att driva linjen att polis och militär har tydliga och separata uppgifter. I en demokrati som vår är det självklart också viktigt att dessa gränser finns och är tydliga. Problemen uppstår när de (potentiella eller verkliga) hoten hamnar i den gråzon mellan "vanlig" kriminalitet och fullt krig, eller åtminstone en krigsliknande situation. Den internationella terrorismen kan sägas ligga precis i den gråzonen.
I länder som haft stora problem med terrorism (t.ex England, Frankrike och Italien), även om den inte varit av den internationella, globala typ vi såg i USA förra året, har det funnits en större förståelse för att militären - under vissa specifika situationer - kan komma att användas inom landet. Ett av bästa exemplen är från England och "Princess Gate"-dramat 1983. I det fallet tog några iranier personalen på den iranska ambassaden i London som gisslan. Gisslan fritogs i en kort, och delvis blodig operation av ett specialkommando ur Special Air Service, SAS, där flera av terroristerna dödades.
Den här skiljelinjen speglas också i den diskussion som nu förs inom EU-kretsen, där man försöker hitta en gemensam linje i terrorbekämpningen. Ett arbete som förvisso påbörjades långt innan den 11 september 2001. Eftersom det finns så stora skillnader dessa länder emellan, kommer detta arbete knappast att lösas ut på kort sikt. De riktlinjer som tagits fram är följaktligen tämligen generella. Detta behöver dock inte vara ett oöverstigligt problem; tvärtom kan det lämna utrymme för mer okonventionella lösningar som kan överbrygga skillnader.

Kombination av verktyg
Ser man sedan till hur olika europeiska länder hanterat problemet med terrorism tidigare går det att se några mönster i de fall där denna 'kamp' krönts med framgång, dvs terroristernas 'infrastruktur' (organisation, träning och modus operandi) har slagits sönder och någon form av lösning på de underliggande konflikterna har realiserats. I fallen med dåvarande Väst-Tyskland, Spanien, Italien och Storbritanniens 'troubles' på Nordirland - fall där konflikterna påtagligt minskat i omfattning, utan att för den skull helt elimineras - har den militära/polisiära kampen följts av någon form av politisk process, antingen efter (t.ex Spanien efter demokratiseringsprocessen) eller parallellt med de militära insatserna (Nordirland). Detta kan fungera där det finns sådana underliggande konflikter som kan åtgärdas med politiska medel och där det finns ett stöd för sådana åtgärder hos en stor del av den drabbade befolkningen. Det viktiga är dock att det i samtliga fall har varit nödvändigt att använda en kombination av hela skalan av verktyg; militära, polisiära och politiska verktyg.

Paramilitära styrkor användbara
Konflikten mellan det rent polisiära och det militära har också lösts på olika sätt. I t.ex Italien och Frankrike har det visat sig att det funnits ett verktyg att ta till när hotet (terrorismen) hamnat i den gråzon mellan civilt och militärt som nämndes tidigare. Nämligen de paramilitära styrkor (Carabinieri respektive Gendarmeriet) som finns att tillgå. En typ av styrka som vi inte har i Sverige.
Dessa europeiska konflikter - och vi rör oss här med dem då de utgör den för Sverige bästa jämförelsen - har också visat på det demokratiska samhällets stabilitet. I inget av fallen har demokratin hotats på allvar. I Spanien bidrog tvärtom en demokratisk utveckling till att problemet kunde tacklas framgångsrikt och därmed, om inte helt elimineras så åtminstone lämna utrymme för en fredlig konfliktlösningsprocess. I Storbritannien och Väst-Tyskland infördes tidvis begränsade inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna, men de blev inte permanenta och de diskuterades och debatterades flitigt under hela tiden. Det är i sig ingen garanti för att ett sådant förfaringssätt i framtiden inte kan leda till allvarliga störningar i den demokratiska strukturen, men det visar att ett öppet och demokratiskt samhälle kan hantera relativt stora påfrestningar under ganska lång tid.

Terror får inte löna sig
Det bör i detta sammanhang också klargöras att den typ av internationell terrorism vi såg exempel på i USA förra året är av en annan art än den ovan nämnda i Europa. I det tidigare fallen var terroristerna motiverade utifrån ett politiskt/ideologiskt perspektiv. I fallet med kaparna i USA var det en religiöst/sekteristiskt motiverad terror som visade sig. Det är vidare den terror som dominerat 'scenen' det senaste decenniet. Eftersom målet för dessa grupper, eller snarare nätverk (som Al Qaida) är betydligt mera diffust och attackerna mer är att betrakta som led i ett krig med 'fienden' (i detta fall Väst i en mycket bred betydelse), blir det svårare att bemöta med traditionella, politiska metoder.
Här kommer också frågan in i hur stor utsträckning våra samhällen kan låta terror 'löna' sig. Om massdödande och självmordsattacker enbart möts med politiska eftergifter - givetvis en legitim väg att gå i sig - kommer budskapet också att bli att terror faktiskt kan löna sig; efter tillräckligt hårda slag viker sig Väst för att undgå mer blodsutgjutelse. Att hitta en balans här kan mycket väl komma att visa sig bli en av de svåraste utmaningarna våra samhällen ställs inför.

Slutligen; i takt med att Sveriges engagemang vidgas på olika håll, både politiskt och kanske även militärt via FN eller EU-operationer kommer vår kontaktyta med potentiella konflikthärdar att öka. Att vara beredd att möta ett eventuellt hot från dessa konflikter kommer att ställa nya och annorlunda krav på både polis och militär. Inte minst vad det gäller samarbete och koordination.

Magnus Norell är forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)