Olof Santesson:

Kanske inte humanare krig

Kulminerade det militära våldet i andra världskriget, Koreakriget och Vietnamkriget? Krigen i slutet av 1900-talet visade på en ökad strävan att minimera egna - och även fiendens - förluster. Men kommer denna tendens att hålla i sig även efter den 11 september 2001? Och finns inte risken för att den nya krigstekniken kan göra kriget mer oetiskt och inhumant än någonsin? Det är frågor som diskuteras i denna artikel.

Civila måste skyddas. Inte nog med det. Varför ska vi över huvud taget behöva räkna med förluster? Antalet offer måste hållas nere, om nu väpnad konflikt inte kan undvikas.
Så här har det låtit mot slutet av det grymma 1900-talet. Vi känner igen kraven, framförda av massmedier i den allmänna opinionens namn så snart det drar ihop sig till strid med demokratier och avancerade marknadsekonomier som deltagare. Humanitet och teknisk utveckling ställer krav på vad som i västliga länder numera brukar kallas "de nya krigen". Vi förespeglas rent av att dessa krig i sin mest utstuderade form kanske inte behöver bli mer än virtuella krig, där avskräckning och utbyten av signaler kan göra att det blodiga slagfältet aldrig realiseras.

Lurar vi oss själva?
För Sveriges del förefaller försök till preciseringar av under vilka förhållanden fäderneslandet skulle behöva försvaras att lösas upp i tunna rökslingor. Militära profeter har sedan ett antal år flyttat över perspektivet till försvaret av freden genom internationella insatser. Det är egentligen poliser som efterfrågas, även om de alltjämt kallas militärer. Och eventuella förluster är inget man rustar sig för. Det här tänkandet har utvecklats i den rika välmående och moderna världen. Finns det då inte en risk för att länderna i väst lurar sig att tro att själva kriget kan göras humant? Behöver vi inte räkna med att det finns andra samhällen där man gör allt för att detta heller inte ska lyckas?
Grundtanken att krigets lidanden måste undvikas så långt det är möjligt tillhör slutet av 1800-talet och 1900-talet. Haag- och Genèvekonventioner vittnar om strävandena att förbjuda särskilt inhumana stridsmedel och -metoder, områdesbombning och massförstörelsevapen. Samtidigt har det här varit ett skede när det inhumana militära våldet synes ha kulminerat. Ta slutfasen av andra världskriget. Redan före Hiroshima och Nagasaki hade 900 000 japaner dödats i amerikanska flygraider. En enda natt i mars 1945 omkom 84 000 invånare vid ett anfall mot Tokyo. Under Koreakriget dödades en niondel av den nordkoreanska befolkningen, huvudsakligen från luften. I Vietnam använde amerikanerna tre gånger mer explosiv kraft än totalt mot Tyskland och Japan.
Men här försvann något för demokratierna. Vi skulle kunna kalla det den inre tron på krig.

Få förluster i Kosovokonflikten
I det följande ska frågan om det "humana kriget" diskuteras främst så som den tedde sig före den 11 september 2001.1 Men det finns skäl att också fundera över huruvida gårdagens sanning gäller fullt ut efter dådet mot World Trade Center/Pentagon och det därefter utropade kriget mot terrorn. Mellersta Östern-krisen har våren 2002 befunnit sig i en ny besinningslös fas. Israelernas bombardemang av flyktinglägret vid Jenin och andra palestinska samhällen har väckt vånda och vrede över hela Europa.
Dessförinnan var det många som drog sina slutsatser av konflikten kring Kosovo 1999. Flygbombardemangen vållade färre dödsoffer än man kunde ha befarat, och ett markkrig undveks. Vi hade fått ett belägg för att västliga samhällen endast utkämpar krig som minimerar mänskligt lidande för såväl fienden som den egna sidan. En tysk sociolog, Ulrich Beck, har i Kosovokriget sett en "ny militär humanism" födas.

Sanering av kriget?
Enligt en brittisk försvarsstabschef är samhället inte längre anpassat till utsikterna att behöva slåss. Krigshandlingar inbegriper risker, och människor har vant sig vid att inte behöva dö för sin övertygelse. Krig innebär osäkerhet för medborgare som har börjat räkna med att det finns ett klart svar på varje fråga. Döda och dödas är något som de på teveskärmen har uppmuntrats att snarast se som ett videospel för vuxna. De intalas att kriget kan följa regelboken, men de krig som ter sig mest troliga lär komma att utkämpas mot väpnade grupper som inte känner till, och ännu mindre bryr sig om, ett "civiliserat" uppträdande.
Vad västdemokratierna har velat är att sanera kriget. Det skulle rensas från sådana inslag som en gång var bekanta och godtagna utan ifrågasättande men som i ett nytt ljus blivit stötande för samvetet. Själva viljan att utöva makt är borta efter andra världskriget, har det sagts. Somliga har ansett att USA i Vietnamkriget var den sista stormakt som mobiliserade sina medborgare att utkämpa ett krig i detta maktsyfte. Man menar att vi lever i en tid av misstänksamhet mot historia och heroism. Vi har sagts vara skeptiska mot hela tanken på absoluta, otvetydiga resultat. Gäller det alltjämt, sedan president George W Bush gav ordern att krossa Usama bin Ladin och Al Qaidas nätverk? Nyss antogs det att västmänniskor inte längre kunde vare sig visa mod mot eller hata andra makter. Men nu, med 4 000 mördade människor i Manhattans raserade tvillingtorn?

Virtuellt krig
Hoppet om humanare konflikter har nog inte byggt på föreställningen att vi lever i en ofarligare värld. Gulfsyndromet pekade på att krigsdeltagare kanske mindre än förr fruktar bomber och granatregn. Nu tänker man mer på utarmat uran, miljögifter, brinnande oljefält, kemiska vapen och rent av vaccinationer som kan visa sig ha biverkningar. Mänskligheten var lycklig nog att överleva 1900-talet. Att överleva 2000-talet förutsätter kanske att vi har ännu mer tur.
Ändå har militära företrädare själva introducerat det snarast virtuella kriget, bland annat med en satsning på icke-dödliga vapen. Det vore frågan om avskräckning eller, alternativt, förtroendeskapande system. Man skulle kunna distrahera en fiende, pacificera eller skrämma honom, beröva honom rörelseförmågan, förvirra och lura honom. Kanske kunde man rent av med simuleringar i förväg visa en potentiell motståndare sådana troliga stridsresultat att han kom av sig.

Krigarnas återkomst
Innan västledare efter den 11 september åter, för första gången på flera år, började varna för risken av militära förluster i kriget mot terrorn, hade vi också fått en bild av den moderne humane soldaten. Försvarsmakter hade blivit "posttraditionella". Klassiska skillnader mellan civilt och militärt tycktes upplösta. Några talade om en militärens "feminisering". I den moderna militära organisationen ser vi avsevärt fler "soldater" (det gäller även yrkessoldater) än verkliga "krigare". De senare har förefallit förpassade till krigets utmarker. Alvin och Heidi Toffler har tidigare dragit slutsatsen att marinsoldater och specialförband hör hemma i ett slags nischkrigföring.2
Nu har vi i stället skymtat dem som USA:s och Storbritanniens centrala styrkor i Afghanistan.

Vad är rättvisa krig?
Det är en sak för västvärlden att försöka humanisera kriget genom att beröva det sådana inslag som grymhet, hat och mod. En annan sak är att denna strävan går tvärs emot mycket av det som händer på andra håll. Det går tyvärr inte att förneka att brist på hänsyn, ja ren omänsklighet, är i tilltagande. Detta kan rent av vara en reaktion på västliga försök att marknadsföra ett nytt slags krig.
Frågan är också huruvida humanitetens krav verkligen går på djupet i våra riskmotvilliga kulturer. Växande inhumanitet på sina håll har med tiden bedömts göra det allt svårare att vidmakthålla ett folkligt stöd i väst för alla slags militära ingripanden, humanitära eller inte. En erfarenhet från 1990-talet var hur begränsad viljan var att slåss till det yttersta. Det tycktes som om våldets anstiftare på Balkan skulle lämnas i fred, även om de hade åtalats av krigsförbrytartribunalen i Haag. Det fanns en tendens att låta det räcka med att hålla skurkstater i karantän. Ett faktum är att humaniteten därmed minskade genom att man i praktiken ifrågasatte dess universella natur. Något har dock hänt. Slobodan Milosevic sitter inspärrad i Haag, rättegång pågår. När det gäller satsningen på kriget mot terrorn vet vi ännu inte vilka slutsatser som så småningom ska kunna dras.
Men i sekulariserade demokratier åkallas inte längre Gud för att rättfärdiga krig och legitimera sättet att utföra dem. Något filosofiskt eller moraliskt försvar för grymhet finns inte längre. För att vi ska finna dem rättvisa måste krig vara humana. Kriget har på detta sätt getts ett nytt värdeinnehåll. Tyvärr innebär detta enligt somliga i stället att själva kriget har devalverats, så ock krigaren. Grymhet, hat, mod och risktagning, dessa fyra ska inte längre vara en del av krigets karaktär.

Misstänkt humanism
I gårdagens industrialiserade slagfält avgjordes vapenutvecklingen av systemens förstörelseförmåga. Sedan dess har vi alltmer talat om träffsäkerhet. Det enstaka skottets dödande förmåga har ökat dramatiskt och "onödiga" skador har minskat. Ju träffsäkrare vapen, desto dödligare; ju mer dödligt desto mindre förstörande. Och humanitära missioner har exempelvis i USA angetts som en av försvarsmaktens tre huvuduppgifter, i Sverige en av fyra. Det "nationella intresset" har alltmer försvunnit från krigets vokabulär. Humanismen har kommit tillbaka efter ett skede när människan reducerades till en abstraktion - borgerligheten mot proletariatet, nationen mot sina grannar, kampen mot andra raser och folk utförd i namnet av en historisk nödvändighet. Vi tänker mer på individuella lidandet, eftersom individen allmänt alltmer står i centrum. Icke-dödliga vapen ska övertyga en motståndare om det meningslösa i motstånd - utan att så många fiendesoldater och civila ska dödas att hans motståndsvilja snarare ökar än bryts.
Vi erkänner humaniteten hos omvärlden för att erkänna den hos oss själva. Men så länge vi tvekar att offra oss för andra lär det humana kriget i kritikernas ögon te sig misstänkt. Innebörden av den ökade satsningen på obemannade vapen är att krig inte längre blir en exklusivt mänsklig aktivitet. Den berövar kriget mod eller behovet av mod. Genom att göra kriget mer humant för oss själva riskerar vi kanske att göra det mindre humant för alla andra. Efter hand som kriget har blivit mer tekniskt har det avlägsnat allmänna opinionen och krigaren från dess följder. Tre tusen civila döda i World Trade Center säger dock något annat, för många av 2000-talets västerlänningar kanske totalt oförutsett. Det nya krigets offer kan vi alla bli.

Är moralen i själva verket politiska hänsyn?
Kriget blir humant om man har dragit in hela samhället i humant beteende. Även i ett USA i plötslig skräck står dock nationens övervägande flertal utanför kriget mot terrorn. Värnpliktens försvinnande kräver inte längre medborgarnas deltagande. Deras demokratiska samtycke till stridshandlingar blir överflödigt. Korta och relativt billiga krig har inget politiskt pris i form av skattehöjningar. Åtminstone nyss kunde vi bli så fängslade av idén om en exakt, riskfri krigföring att vi trodde vad vi ville tro. I stället kan vi halka utför och finna oss ostraffat använda våld efter att ha förlorat förmågan till kritiskt omdöme. Det är sådant som enskilda soldater i Israels armé har berättat om när de återvänt efter ett pass i det palestinska helveteskriget.
En strävan att avlägsna vånda och skräck från slagfältet låter vanliga soldater besparas sådana känslor och anspänningar som har gett oss stora litterära verk. Men avlägsna människorna från deras handlingar genom att tekniken, och kontakten med verkligheten kan i ökande grad gå förlorad. Det är knappast heller egna moraliska överväganden som i Afghanistan har tvingat CIA och amerikanska Central Command, med dess folkrättsrådgivare och underrättelseexperter, att mer än vanligt försöka minimera antalet civila offer. Snarare handlar det om diplomatiska hänsyn till opinionen hos osäkra bundsförvanter.
Frågan kvarstår efter 2000-talets första stora väpnade konflikter. Riskerar vi att med avancerad teknik och svagare offervilja göra kriget mer oetiskt och därför mer inhumant än någonsin? Det är den humana krigföringens slutliga utmaning mot oss.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

1 Underlaget för artikeln återfinns i Coker, Christopher: Humane Warfare, Routledge, London and New York 2001).
2 Toffler, A och H: War and Anti-War: Survival at the Dawn of the Twenty First Century, Warner Books, London 1994, s. 154.