Den svenska hjälpen till uppbyggnad av de baltiska staternas försvarsmakter hjälper dem att få inträde i NATO vilket gynnar vår säkerhet. Men även i alternativa scenarier - t.ex. att de får vänta på inträde eller att NATO försvagas - är trovärdiga baltiska tröskelförsvar ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse, hävdar författaren.

Det svenska stödet till samhällsuppbyggnad och stabilisering av de baltiska staterna har med tiden blivit alltmer omfattande, och inbegriper sedan flera år även utbildning, rådgivning och materiel för uppbyggnaden av deras försvarsmakter.
Många av de svenska bidragen, inte minst de som kommer från privata organisationer och kommuner, och i viss utsträckning sådana som lämnas av statliga myndigheter, vägleds av humanitetens och solidaritetens krav. I stort sett alla bidrag som stärker de baltiska staternas ekonomiska utveckling, deras sociala stabilitet och inre och yttre säkerhet kan emellertid också motiveras av ett uppenbart och legitimt svenskt egenintresse.
Ekonomiska och sociala problem hos nära grannar spiller över till oss själva, bl a i form av gränsöverskridande kriminalitet och spridning av smittsamma sjukdomar. Omvänt innebär en god ekonomisk utveckling i Baltikum möjligheter till handelsutbyte och investeringar. Mera betydande investeringar förutsätter dock att de baltiska staterna uppvisar inre stabilitet och en rimlig grad av säkerhet mot yttre hot.
En effektiv och pålitlig bevakning av de baltiska staternas gränser mot Ryssland och Vitryssland underlättar våra egna ansträngningar att skydda oss mot människo- och drogsmuggling över ryskt och vitryskt territorium, liksom mot rysk organiserad brottslighet.

Vapenhjälp till sist
Det är därför inte förvånande att Sverige tidigt gav ett omfattande stöd både till uppbyggnaden av effektiva administrativa och juridiska statsinstitutioner i Baltikum och till skapandet av en gränsskyddsorganisation, i första hand längs landgränsen österut, i andra hand till sjöss. Redan 1993 började Försvarsdepartementet, inom ramen för suveränitetsstödet till Baltikum, med omfattande materielleveranser och utbildningsinsatser syftande till uppbyggnaden av en trovärdigt baltiskt gräns- och sjöbevakning.
Av flera skäl undvek man länge att stödja uppbyggnaden av de militära försvaren i de baltiska staterna genom leverans av krigsmateriel. Allteftersom deras demokratiska institutioner stabiliserades och befästes och diverse oklarheter i status, kontroll och ledning av förekommande väpnade organisationer eliminerades, har Sverige emellertid tagit en allt mera aktiv och konkret del i de baltiska staternas militära uppbyggnad.

Baltiskt EU-medlemskap - skydd och förpliktelser för Sverige
Även Sveriges aktiva engagemang för de baltiska staternas EU-medlemskap kan motiveras med svenskt egenintresse. EU-medlemskap inte bara stärker deras integration i västvärlden, utan det bidrar också till att stärka och stabilisera kritiska samhällsinstitutioner och därmed samhällena i stort. Eventuella försök att genom hot eller direkta åtgärder destabilisera en baltisk stat - från inre eller yttre aktörers sida - kan dessutom mötas med mycket större kraft och politisk/ekonomisk tyngd genom att detta skulle bli en gemensam angelägenhet för alla EU-staterna. M.a.o. minskar risken för att Sverige skulle drabbas av följdverkningarna av en negativ utveckling i Baltikum eller ensamt tvingas till motåtgärder för att förhindra eller lindra en sådan. Samtidigt medför baltiskt EU-medlemskap att Sverige, förutom p.g.a. behovet att försvara sina egna intressen och investeringar i Baltikum, av EU-solidaritetens krav kan tvingas till aktiv medverkan i krishantering om området skulle utsättas för inre eller yttre hot.

Stöd för baltiskt NATO-medlemskap
Det senare innebär att även baltiskt NATO-medlemskap kan vara ett svenskt intresse - redan frånsett att det skulle befästa de gynnsamma förändringarna i Sveriges strategiska läge som följt på Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning.
Sverige undvek dock länge att ta ställning för baltiskt NATO-medlemskap. Visserligen tillhör Sverige självt inte NATO, men det innebär inte att alla möjligheter att stödja de baltiska staternas NATO-strävan saknas. Tyngre vägande skäl mot ett mera aktivt, öppet stöd var förmodligen att det vore inrikespolitiskt känsligt och, framför allt, har det sannolikt funnits farhågor för att steg mot baltiskt NATO-medlemskap i sig skulle kunna medföra ett försämrat säkerhetspolitiskt klimat i närområdet. Dessutom har det tills inte alltför längesedan verkat som om NATO inte skulle vara berett att acceptera de baltiska staterna som medlemmar utom på lång sikt. Det har därför inte funnits någon anledning att riskera inrikes- och eventuella säkerhetspolitiska kostnader genom att driva frågan.
Under det senaste året har emellertid synen på möjligheten och önskvärdheten av baltiskt medlemskap ändrats inom NATO. Samtidigt har det skett en utveckling i rysk utrikespolitik och i relationerna mellan Ryssland och NATO som ger hopp om att baltiskt NATO-medlemskap inte kommer att inverka menligt på utvecklingen i Ryssland eller av dess relationer med västvärlden. I tal, bl.a. av utrikesminister Anna Lindh, i gemensamma uttalanden från regionala högnivåmöten och i officiella dokument1 har företrädare för regering och riksdag implicit och explicit tagit ställning för baltiskt NATO-medlemskap. I och med regeringens deklaration vid 2002 års utrikespolitiska debatt råder det inte längre någon tvekan: "Vi stöder att Estland, Lettland och Litauen skall ... bli medlemmar av EU och NATO". Men redan ett år tidigare hade det uttryckts ganska klart av utrikesrådet Sven-Olof Petersson i hans föredrag vid en sipri-konferens den 20 april 2001:
The process of ending the Cold War division of our part of Europe is not finished until Estonia, Latvia and Lithuania have reached their security policy goals - being membership of the EU and NATO and good neighbourly relations. In addition, Russia's ties with EU and NATO must develop further. Such development is beneficial to the security of Sweden and the entire Baltic region.

Skydd mot påtryckningar och hot
Även det konkreta svenska stödet till uppbyggnaden av försvaret i de baltiska staterna, som påbörjades för ett antal år sedan, innebär ett stöd för deras NATO-medlemskap genom att det bidrar till deras förmåga att uppfylla kraven för ett sådant.
Att de baltiska staterna bygger upp en trovärdig - om än begränsad - förmåga att försvara sitt eget territorium är emellertid också ett direkt svenskt intresse, inte minst om de av någon anledning trots allt skulle få vänta på sitt NATO-medlemskap.
En begränsad försvarsförmåga, ett "tröskelförsvar", minskar känsligheten för eventuella påtryckningar och hot, och kan också minska en presumtiv motståndares benägenhet att utnyttja sådana medel för att störa de baltiska staternas utveckling. För Sverige innebär detta att vi undgår eventuella följder för vårt vidkommande av att en baltisk stat underkastat sig en yttre makts vilja, eller att vi slipper ingripa i en möjlig kris.
Ett trovärdigt tröskelförsvar minskar rimligen risken för angrepp genom att motståndaren, om han skulle vilja verkställa ett hot, skulle tvingas både mobilisera större resurser och otvetydigt visa sina avsikter. Därigenom skulle han också utsätta sig för allvarliga politiska och ekonomiska repressalier från det internationella samfundet. Sverige vinner att risken för en oönskad utveckling i närområdet minskar, liksom risken för att vi skall tvingas in i en krishanteringssituation med potentiellt allvarliga konsekvenser.

Vinna tid för hjälp utifrån
Skulle ett militärt angrepp likväl slås ut kan ett väl avvägt tröskelförsvar hindra angriparen från att snabbt nå sina mål. Detta kan ge andra stater den tid som krävs för att de skall kunna komma till den angripnes hjälp. Dessutom visar den angripne tydligt omvärlden sin vilja att försvara sig, vilket är av väsentlig betydelse både när det gäller att få vänner i omvärlden att besluta om att komma till den angripna statens hjälp och för de framtida konsekvenserna om den trots allt skulle tvingas till underkastelse. För Sverige innebär det att vi själva får tid att agera på det sätt vi väljer för att undvika en allvarlig försämring av vårt strategiska läge. Genom att andra kan hinna agera militärt och på annat sätt kan våra egna insatser få större verkan, alternativt kan kraven på våra insatser minska.
Om de baltiska staterna, som väntat, inom ett par år är medlemmar av NATO, finns det då fortfarande anledning för Sverige att stödja uppbyggnaden av deras försvar? Svaret på denna fråga beror delvis på vilka effekterna av ett NATO-medlemskap blir och på NATO:s framtida utveckling.
Om man kunde utgå från att en potentiell angripare aldrig skulle våga sig på att angripa en medlem av NATO skulle de baltiska staterna kanske kunna tillåta sig att avstå från ett militärt försvar. Visserligen skulle ett begränsat väpnat hot ändå kunna uppkomma, t.ex. genom att Ryssland föll sönder, att där uppstod separatistiska rörelser eller att det av någon annan anledning bröt ut ett inbördeskrig som ledde till att väpnade styrkor även gick in i något baltiskt land. Detsamma kunde bli följden om en väpnad resning skulle ske i Vitryssland. Sådana händelser borde dock kunna hanteras av NATO:s insatsstyrkor - förvarningstiden skulle vara lång, möjligheten av att parterna kunde föra striden in över gränserna till Baltikum uppenbar, men det skulle inte vara fråga om ett samordnat, välplanerat anfall som genomfördes i högt tempo.

Om NATO försvagas ...
Emellertid kan man inte utgå från att NATO någon gång i framtiden inte kan komma att bli allvarligt försvagat. Skulle den politiska utvecklingen i Ryssland gå åt fel håll, efter en längre period av ekonomisk återhämtning som även kommit den militära sektorn till del, kan det inte uteslutas att en ny ledning skulle söka utnyttja ett sådant svaghetstillstånd hos NATO för att återta Rysslands forna position vid Östersjön. En snabb och framgångsrik operation här skulle också kunna ses som ett medel att ytterligare försvaga och splittra NATO.
Om det finns risk för att ett baltiskt land, trots NATO-medlemskap, någon gång i framtiden kan komma att utsättas för ett militärt angrepp ligger det i Sveriges intresse att det kan göra effektivt motstånd under någon tid. I annat fall vore risken stor att kriget blev både mer omfattande och längre. Detta beror på att det förmodligen inte kommer att finnas NATO-styrkor förlagda i Baltikum - och i alla händelser inte i någon större omfattning - varför NATO kommer att behöva tid att reagera och föra fram sina förband. Kan det angripna landet då inte hindra angriparen att snabbt besätta landet, och i synnerhet områden som kan utnyttjas som brohuvuden av allierade enheter, skulle dessa få en mycket svår uppgift. Eventuellt kunde svenskt territorium behöva utnyttjas som bas- och uppladdningsområde.
För att undvika ett sådant förlopp skulle NATO eventuellt kunna försöka agera tidigt i den kris som förmodligen föregick angreppet och framgruppera insatsförband. Gruppering i Baltikum skulle emellertid kunna medföra att spänningarna trappades upp. Som ett alternativ kunde NATO därför se framgruppering till svenskt territorium som önskvärd.

Moralisk förpliktelse och nödvändig försäkringsåtgärd
Men även om det är ett svenskt intresse att de baltiska staterna bygger upp ett tröskelförsvar, behöver, och bör, Sverige fortsätta att ge ett materiellt stöd för dess uppbyggnad om de blir medlemmar i NATO?
Eftersom de baltiska staternas försvar indirekt även utgör försvar för Sverige kunde det hävdas att vi har en moralisk förpliktelse att ge ett bidrag, i synnerhet om vi skulle vilja påverka dess inriktning.
Stöd i form av materiel, utbildning och rådgivning i olika former kan vara inte bara ett sätt att få ökat gehör för våra eventuella synpunkter utan det ger också möjligheter att vidmakthålla nära kontakter med de baltiska försvarsmakterna och därmed även bättre möjligheter till samverkan om detta någon gång skulle visa sig önskvärt. Ett förtroendefullt regionalt samarbete kan ses som ett värde i sig, men med hänsyn till osäkerheter vad gäller NATO:s framtida utveckling kanske även som en nödvändig försäkringsåtgärd.

Lars Wallin är laborator vid Totalförsvarets forskningsinstitut

1 Se t.ex. Försvarsberedningens rapport Gränsöverskridande sårbarhet - Gemensam säkerhet (DS 2001:14 s. 227)
2 Se Lars Wallin och Bengt Andersson, "A Defence Model for the Baltic States", European Security, vol 10 nr 1, 2002.