Christer Ekelund:

Är en lösning på Cypernfrågan på väg?

Kanske kan ett hägrande EU-medlemskap i kombination med den höga åldern hos de båda sidornas ledare bidra till att den snart trettioåriga konflikten börjar biläggas.

Det är nu 28 år sedan National Guard, uppbackat av den grekiska militärjuntan, genomförde den statskupp på Cypern där ärkebiskop Makarios störtades. Fem dagar senare följdes denna omvälvning av en storskalig turkisk invasion mot norra delen av ön.

Massakrer och befolkningsomflyttningar
Även om den turkiska invasionsstyrkan var avsevärt överlägsen blev striderna hårda. De militära förlusterna uppskattas till c:a 2.000 man på vardera sidan. Som alltid vid krigshandlingar drabbades även det civila samhället hårt - antalet döda och "missing persons" beräknades efter eld upphör uppgå till mer än 900 turkcyprioter och nära dubbla antalet grekcyprioter. På ömse sidor utfördes även grova övergrepp och massakrer, som starkt bidragit till att öka fiendskapen mellan de bägge befolkningsgrupperna.
Som ett resultat av den turkiska invasionen skedde stora befolkningsomflyttningar, som kom att splittra ön i två etniska delar. Nästan alla turkcyprioter flydde norrut till områden som ockuperats av turkiska armén och majoriteten grekcyprio­ter sökte skydd i söder. Efter kriget beräknades en tredjedel av befolkningen vara hemlös eller befinna sig på flykt.
Den turkkontrollerade delen av ön proklamerades år 1975 som en självständig del, vilket medförde att allt förhandlingsarbete avbröts. I praktiken råder fortfarande krigstillstånd mellan parterna och större delen av den turkiska invasionsarmén om 40.000 man finns ännu kvar på norra Cypern.

Politisk delning 1985
Det främsta hindret för en återförening uppstod 1985, då den självständiga turkcypriotiska staten Turkish Republic of Northern Cyprus (TRNC) utropades. TRNC, som endast erkänts av Turkiet, anger i författningen att norra delen av Cypern är "en integrerad del av den turkiska nationen". Själv­ständighetsförklaringen stämplades av FNs säkerhetsråd som olaglig.
När den sista svenska FN-enheten 1993 lämnade Cypern, efter sammanlagt nära tre decenniers fredsbevarande verksamhet på ön, skrev den dåvarande kontingentchefen i sin slutrapport om utsikterna att få till stånd en lösning på den långvariga konflikten: "- den politiska bilden på Cypern tror jag inte kommer att förändras utan
ett mycket starkt politiskt tryck utifrån -".

EU-utvidgningen
Det efterlysta politiska trycket utifrån kan av allt att döma ha uppkommit genom förhandlingarna om Europeiska Unionens utvidgning. Den turkcypriotiske presidenten, Rauf Denktash, har något överraskande begärt förhandlingar med sin grekcypriotiske motsvarighet Glafcos Clerides.
EU inledde redan 1998 förhandlingar om medlemskap för hela ön med Republiken Cypern. Anledningen till att EU enbart vände sig till grekcyprioterna var att den turkcypriotiska staten inte erkänts internationellt. EU har också deklarerat att man avser ansluta Cypern, vare sig konflikten är löst eller ej. En sådan utveckling skulle innebära att unionens regler endast skulle gälla södra delen av ön och att norra delen skulle hamna utanför EU. Detta torde primärt vara anledningen till att den turkcypriotiske presidenten, som annars inte är känd för förhandlingsvilja, tagit initiativ till de påbörjade överläggningarna. Under ledning av FN-medlaren Alvaro de Soto äger möten sedan mitten av januari rum på den efter kriget övergivna internationella flygplatsen i Nicosia, som ligger i den neutrala FN-zonen.

Ömsesidiga vetohot
Moderländerna Grekland och Turkiet spelar en viktig roll i bakgrunden. Grekland har hotat att blockera EUs planer på en östutvidgning om södra Cypern inte beviljas inträde. Turkiet, som självt aspirerar på EU-medlemskap, hotar i sin tur med att lägga in sitt veto mot NATO:s planer på att ansluta fler öststater till militäralliansen, om södra Cypern beviljas inträde i EU och nordsidan lämnas utanför.
De två förhandlarna som nu möts på den övergivna flygplatsen i Nicosia har ingen lätt uppgift framför sig. De skall försöka komma fram till en uppgörelse över gamla motsättningar, som i decennier stötts och blötts i eviga förhandlingar. Om dessa huvudpersoner kan sägas att de är långt ifrån några duvungar - det är fråga om två veteraner som bägge stått i ledningen för sina respektive folkgrupper sedan mer än ett kvartssekel.

Clerides - rättfram politiker
Ledare för den grekcypriotiska delegationen är Cyperns nuvarande president Glafkos Clerides, som efter Makarios anses vara den som haft störst inflytande över den cypriotiska politiken. Född i Nicosia 1919 studerade han juridik i England, för att därefter arbeta som advokat på Cypern. Vid 2:a världskrigets utbrott anmälde han sig, liksom många andra cyprioter, som frivillig till Royal Air Force. 1942 blev hans plan nedskjutet och resten av kriget tillbringade han i ett tyskt krigsfångläger. Under kolonialtiden var han enrollerad i EOKA (under täcknamnet "Yperides") och försvarade bl.a. många av dess medlemmar inför brittiska myndigheter.
Efter Cyperns självständighet 1960 har Clerides spelat en viktig roll i politiken både i regeringen och under perioder då han stått utanför denna. Han grundade 1969 det konservativa partiet Unified Party, som allt sedan dess varit det största politiska partiet i Republiken Cypern. Som förhandlare har Clerides lett de grekcypriotiska delegationerna vid FN:s säkerhetsråd liksom de interkommunala samtalen mellan de bägge parterna. 1993 valdes han till republikens president och omvaldes som sådan 1998.
Under Makarios landsflykt efter kriget 1974 utsågs Clerides till tillförordnad president. Som sådan företrädde han en mjukare förhandlingslinje och insåg redan då att en federal lösning med en territoriell uppdelning var den enda realistiska under rådande förhållanden. Men alla förutsättningar för en sådan snabb och tidig lösning försvann efter Makarios återkomst till makten i december 1974.
Clerides åtnjuter stor respekt inte bara bland politiska motståndare utan även på turkcypriotiskt håll. Han karaktäriseras av många som en rättfram politiker med stor förmåga att kunna kompromissa fram beslut.

Vikande opinionsstöd för Denktash
Rauf Denktash i sin tur föddes i Paphos 1924 och studerade även han till advokat i England. Han utsågs 1973 till vice presi­dent i Republiken Cypern och president för den turkcypriotiska administrationen. 1975 gundade han det konservativa majoritetspartiet National Unity Party och valdes 1985 till president i TRNC, för att senare återväljas både 1990 och 1995.
FNs förre generalsekreterare Pérez de Cuéllar beskriver Denktash i sina memoarer i följande ordalag: "Han är lika imponerande i sitt uppträdande som Makarios. Hans stora omfång förenas med ett skarpt och logiskt intellekt. Hans aptit på god mat var gränslös. Denktash var ofta olidligt långdragen vid förhandlingar när han förklarade sina positioner, men hans tankegångar var alltid logiska och klara även när hans avsikt var att blockera eller försena en rimlig uppgörelse".
Ett av Denktash uttalanden från 1985 är av intresse: "Vi har Turkiet som en garantimakt, som skyddar och hjälper oss ekonomiskt. Det finns ingen önskan att förena norra Cypern med Turkiet, vare sig från vår eller Turkiets sida. Turkiet vill det inte därför att det öppnar vägen för Grekland att förena sig med södra delen, och Turkiet vill inte få grekiska armén i flanken. Därför är en union med Turkiet eller en dubbelunion utesluten."
Denktash framstod efter separationen 1975 som det turkcypriotiska samhällets obestridde ledare och har även en stark ställning gentemot Turkiet. Efter proklamationen av TRNC 1985 förklarade han sig stå över politiska partier och ville framträda som republikens grundläggare och fadersgestalt. Denktash ställning har emellertid under senare år allt mer ifrågasatts, vilket medfört vikande väljarstöd. En allt livaktigare opposition är kritisk till den förda politiken och hävdar att utvecklingen är på väg mot en enpartistat. Missnöjet har bl.a. tagit sig uttryck i form av en kraftig utvandring främst till Storbritannien. Flera nya politiska partier har också bildats i TRNC, som förespråkar förhandlingar med Republiken Cypern och även vill minska det ekonomiska beroendet av Turkiet.

Folkligt hopp om återförening
Även om tanken på en återförening framför dominerar på södra delen av ön, så finns också bland turkcypriotiska grupper en uttalad önskan om ett återförenat Cypern, med ett slut på omvärldens handelsembargo och ett ökat välstånd även för norra Cypern. Folk i allmänhet anses också vara utleda på den långvariga närvaron av turkiska trupper.
Vid de nu aktuella förhandlingarna väntas den turkcypriotiska linjen bli att kräva ett stopp för de pågående EU-förhandlingarna tills en lösning av den interna konflikten nåtts. Vad gäller den konstitutionella frågan kan den turkcypriotiska sidan, efter vad som tidigare framkommit, väntas föreslå bildandet av en löst sammanfogad konfederation. Om detta visar sig fungera kan olika maktfunktioner senare överlämnas till en gemensam centralregering. Turkcyprioterna framställer denna process som en förbundsstat under utveckling.

En federativ lösning
Grekcyprioterna begär i grunden en återförening under en gemensam nationell regering, men inser säkerligen att man tvingas inskränka anspråken till en förbundstat med två geografiskt skilda samhällen. I en sådan federation kräver man alla cyprioters rätt att få röra sig och bosätta sig fritt inom territoriet, samt rätt för alla som flydde undan kriget 1974 att få återvända till sina hem. Ett annat starkt krav blir förvisso ett tillbakadragande av alla turkiska trupper från ön.
Vad gäller de grekcypriotiska kraven kan komplikationer bl.a. förutses i frågan om återflyttning av grekcypriotiska flyktingar till norra delen av ön. Turkcyprioter som övertagit grekcypriotiska egendomar torde känna stor oro inför utsikten att förlora dessa. Den turkcypriotiska ståndpunkten i denna känsliga fråga kommer sannolikt att innebära en stark begränsning av antalet som tillåts återvända och en policy som innebär "reestablishment" men inte "resettlement".

Hoppingivande utgångsläge
Detta kommer att vara några av de kontroversiella huvudfrågorna vid de nu pågående förhandlingarna om en återförening av de bägge cypriotiska staterna. Man får då heller inte glömma att i bakgrunden kommer dessutom de bägge moderländerna att noga bevaka egna intressen, vilket utan tvekan kan sätta käppar i hjulen för de bägge chefsförhandlarna.
De båda juristerna Clerides och Denktash känner varandra väl alltsedan kolonialtiden och beskrivs som personliga vänner. Därom vittnar bl.a. att delar av förhandlingarna sker i resp hemmiljöer, vilket kan vara ett hoppingivande utgångsläge.
Bägge presidenterna befinner sig till yttermera visso i 80-årsåldern och önskar sannolikt avsluta sina politiska karriärer genom att åstadkomma en lösning på den långvariga kon­flikten.
Men avgörande blir - utgör EU det "starka politiska tryck utifrån" som uppenbarligen krävs för att parterna skall kunna överbrygga de gamla motsättningar som år ut och år in utmynnat i resultatlösa förhandlingar?
FNs säkerhetsråd har i en resolution förelagt parterna att komma fram till en uppgörelse senast under juni månad 2002, så tiden börjar bli knapp.

Christer Ekelund är överstelöjtnant och har tillsammans med generallöjtnant Gustaf Welin skrivit boken FN på Cypern. Den svenska fredsbevarande insatsen 1964-1993. (Probus förlag 1999).