Debatten om utbåtskränkningarna har blossat upp igen.
I Vårt Försvar nr 4/2001 uppmanade vi läsarna att komma med inlägg. Här följer två som anlägger ett längre historiskt perspektiv.

Magnus Haglund:

Några funderingar kring ubåtar och annat

Ubåtsfrågan engagerar och debattdeltagare uttalar sig i många frågor. Ofta "träffar" dock debattörerna inte alls varandra, trots att de i vissa fall till och med finns i samma lokal. Man talar helt enkelt förbi varandra. En orsak till detta tycks vara att vissa grundläggande - men aldrig uttalade - värderingar försvårar eller förhindrar debatten.
En orsak till mycket olika verklighetsuppfattningar om Sveriges säkerhetspolitiska historia under Kalla kriget, ligger i olika insikter om det viktiga beslut, som statsminister Tage Erlander fattade i september 1949 efter en föredragning av dåvarande försvarsstabschefen, Nils Swedlund. Tidsbilden är också intressant. ÖB, Helge Jung, som hävdade, att högkvarteret i krig skulle fungera parallellt med regeringen direkt under Konungen gjorde inga föredragningar för statsministern.

Vattentäta skott
Sverige hade visat en stor blotta under förhandlingarna om ett neutralt skandinaviskt försvarsförbund. För våra nordiska grannar hade vi så starkt framhållit behovet av ett gemensamt förbund, att vi samtidigt i praktiken underkände möjligheten, att en enskild nordisk stat skulle kunna vara neutral mellan öst och väst. Detta blev ett dilemma, som Erlander efter föredragningen löste genom att uppdra åt försvarets företrädare att, under hög sekretess, fortsätta de "militärtekniska" kontakterna med Danmark och Norge. Beslutet delgavs endast en begränsad, inre krets inom den politiska ledningen, däribland Sven Andersson samt, senare, statsministerns handsekreterare, Olof Palme - båda framtida viktiga aktörer i den svenska säkerhetspolitiken och under ubåtskrisens år - men sannolikt inte utrikesministern, Östen Undén - den ideologiskt sett viktigaste förespråkaren för en strikt svensk neutralitet. Erlanders beslut fick som följd att de svenska handläggarna av säkerhetspolitiska frågor - utrikesdepartementets diplomater och försvarsdepartementets militärer - därefter nästan aldrig genomförde några gemensamma överläggningar eller beredningar av de frågor som var av direkt betydelse för den svenska säkerheten. Risken att de hemliga kontakterna med NATO i så fall skulle röjas ansågs vara alltför uppenbar. Det kan till och med vara så att sekretessen hölls så strikt även inom den militära organisationen, att kunskapen om samarbetet förflyktigades, när Sverige gick över till en integrerad högre regional ledning i slutet av 1960-talet. Det gick helt enkelt inte att hemlighålla samordningen, om ett antal milo-staber skulle ha använt den i sin krigsplanläggning. En historisk ironi är, att den av den svenska regeringen önskade militära samordningen med NATO, successivt försvann från den svenska krigsplanläggningen eftersom den svenska militära organisationen förändrades! Man undrar förstås om detta uppfattades på samma eller liknande sätt i Köpenhamn och Oslo?

Allmänheten oinformerad
Ett dolt NATO-medlemskap upprätthölls således. Om detta förelåg inga som helst tveksamheter i vare sig öst eller i väst. Däremot hölls den svenska allmänheten oinformerad om denna grundläggande förutsättning för vår säkerhetspolitik. Visst hade denna neutralitetspolitik sina fördelar och det var troligen också Erlanders avsikt. Sverige kunde spela en viss roll inom olika internationella fora. Den s k alliansfria rörelsen - bestående av bl a Egypten, Cuba, Indien, Indonesien, Jugoslavien och, i viss mån, Sverige - var under en period också en viktig svensk profilfråga, vilket idag kanske snarast är ett bekymmer. Politisk frändskap med sådana potentater som Nasser, Castro, Tito och Sukarno talar väl ingen högt om numera, men under 1960- och 1970-talen var det politiskt korrekt och bedömdes säkert som viktigare än militära kontakter med våra NATO-grannar.
En mera idealistisk neutralitetslinje tilläts dominera och man kan kanske till och med hävda, att den realistiska inriktningen med åren försvann alldeles från den svenska offentliga debatten. Ubåtsskyddskommissionen leddes av Sven Andersson, som alltså var väl insatt i den hemliga bakgrunden, och kommissionens brott mot den offentligt kända traditionen ligger väl närmast i att den även använde sig av militära bedömningar i sitt arbete. Det är därför kanske inte så särskilt egendomligt, att "ubåtskrisen" kommit att bedömas - och fortfarande bedöms - så olika.

Västsamverkan självklar
Hur betydelsefulla var de hemliga kontakterna med Danmark och Norge? Min uppfattning är att det i praktiken hade gjorts sådana operativa förberedelser att den svenska krigsplanläggningen i stora drag var koordinerad med NATO krigsplanering, om vi skulle hamna i ett krig mot en gemensam fiende - Sovjetunionen. Detta var också drivkraften i det Erlanderska beslutet från 1949 och egentligen en självklarhet i all säkerhetspolitik värd namnet. Vad skulle vara förberett, om landets huvudlinje skulle misslyckades? Visst var det väl så att de amerikanska och brittiska kärnvapenbärande bombflygplan, som stod för en del av Västs andraslagsförmåga, oantastat skulle kunna flyga genom svenskt luftrum till eller från uppdrag mot centrala delar av Sovjetunionen? Det är ju dessutom bara att se var storcirkelbågarna från Mellanvästern i USA och Moskva-området passerar i Nordeuropa för att se var förberedelser borde vara gjorda! Vi förlängde ju till och med en del landningsbanor för att möjliggöra detta! Detta var alldeles klart för den sovjetiska militära ledningen - nästan självklart! Det kunde ju på sitt sätt också förklara varför det svenska flygvapnet var så osedvanligt starkt, om man såg det på det sättet!

Bara Sovjet hade motiv
I Östersjön var situationen en annan. Där fick man troligen räkna med att den sovjetiska kärnvapenoffensiven ganska snart hade gjort de västtyska baserna i Kielbukten obrukbara. Självklart var det så att en alternativ basering var förberedd. Den slutsatsen är inte svår att dra och i den sovjetiska marinen betraktades det som en självklarhet. Med detta som utgångspunkt fanns det självklar anledning för sovjetiska intrång mot svenska baser, men knappast för andra. Kunskap om baserna kunde västtyskarna få på annat sätt. Västtyska övningar i Östersjön indikerade dessutom alldeles tydligt, att förbanden skulle vara baserade på den "svenska" sidan stödda av sina depåfartyg. I debatten talas det för övrigt ibland om "NATO-ubåtar", vilket är direkt felaktigt. NATO har inga ubåtar i sin organisation. Nationella förband underställs ju inte NATO förrän paktens artikel 5 satts i tillämpning, vilket är ett nationellt beslut och inte något som sker med automatik, som det oftast, också felaktigt, framställs i Sverige.

Politikernas ansvar
En mindre, men inte oväsentlig, fråga rör de handlingsregler, som en regering fastställer för det militära agerandet i skilda situationer. I Sverige har detta tidigare praktiskt taget enbart handlat om regler för att hävda den svenska suveräniteten och det svenska territoriets okränkbarhet. När dessa IKFN-regler under ubåtskrisens år användes på allvar, utsattes de från olika håll för försök till tolkningar och omskrivningar, vilket inte kan ha bidragit till deras trovärdighet. I dagens säkerhetspolitiska situation har vi vid internationella operationer potentiellt liknande regler s k Rules of Engagement, R.O.E. Det är viktigt, att dessa skrivs med stenskrift för att vara tillämpliga i en bestämd taktisk situation och underlätta att operationsavsikten uppnås. Ingen annan betydelse får överlagras i reglerna. Nationella strategiska beslut måste fattas av behöriga myndigheter i landet och kan inte delegeras eller läggas ut på någon internationell ledning. Nationella frågor måste vid behov kunna hanteras snabbt och säkert i enlighet med våra egna nationella intressen, annars försätter vi lätt våra förband i en internationell styrka i en ohållbar situation. Vi kan inte frånsäga oss det ansvaret och något eget "Srebrenica-fall" ska vi inte ha. Jag undrar ibland, om detta övervägs i den politiska ledning när internationella insatser förbereds?

Samtidigt måste man på den militära sidan vara helt på det klara med, att även om man handlat till punkt och pricka i enlighet med de politiskt fastställda reglerna eller ROE, måste en stats regering alltid kunna ta avstånd från ett militärt agerande, om det skulle utveckla sig att bli en politisk belastning för landet. Annars har man nog inte alls förstått sam- och växelspelet mellan politisk ledning och militär verkställighet. Men det krävs å andra sidan en tydlig och förtroendeingivande nationell samordning för att detta ska kunna fungera och då måste gapet inom vår säkerhetspolitiska ledningsstruktur samordnas på ett helt annat sätt, än vad som skett i det förgångna.

Magnus Haglund är kommendörkapten