|
Fotografiet i Vårt Försvar
nr 4 2001 av miniubåten i Sevastopols ubåtsbas Balaklava,
där vännen Lars Ulfving "stöttade" och
jag förde kameran, kom mig att än en gång förvånas.
Hur kunde senaste ubåtsutredning alltjämt ifrågasätta
om dylika sovjetiska ubåtar existerat? Redaktören
har välkomnat till inlägg i ubåtsfrågan.
Tanken går då för omväxlings skull vidare
till ubåtsjakterna på västkusten redan på
1960-talet.
Den 1 oktober 1966 kl 0200
anlände jag från Uddevalla och chefskapet för
I 17 till Skövde för att tillträda som ställföreträdande
militärbefälhavare i Västra militärområdet
(milo V). Kl 0500 rapporterade vakthavande officeren i milostaben
främmande ubåt i Gullmarsfjorden. Detta upprepades
sedan gång på gång under de följande dagarna
under ackompanjemang av varnande knallskott. Jag föreslog
till slut militärbefälhavaren, amiral Oscar Krokstedt
en avancerad tolkning av IKFN: första dagen knallskott,
andra direkt sjunkbomb på behörigt avstånd,
tredje omedelbar verkanseld. Så kunde man inte göra,
förklarade MB. "Förr eller senare kommer någon
av de dj-na att gå på grund", blev min replik.
Det rådde en ganska upprörd stämning i staben
till följd av den bristfälliga utrustning för
ubåtsjakt MB V och Chefen för Örlogsbas Väst
konteramiral Hans Uggla disponerade. Nästan på dagen
15 år senare besannades emellertid min spådom. U
137 gick på vid Karlskrona!
Direktkontakt
Under fortsatt ubåtsjakt inträffade en märklig
händelse. Den 24 oktober vid middagstid observerades ett
ubåtstorn utanför örlogsdepån ÖGull
längst in i Gullmarsfjorden. Två "fiskeminsvepare"
ur minsvepningsdivisionen vid Lysekil gick omedelbart till sjöss
och avspanade var sitt delområde utanför fjordmynning
i höjd med Gävens fyr. Vid 1730-tiden (mörkt men
klar sikt och betydlig sjöhävning) fick minsveparen
i norra delområdet ekokontakt med ett föremål
som stod stilla på c:a 10 meters djup (bottendjup c:a 30
m). Man misstänkte främmande ubåt. Den andra
minsveparen tillkallades och gjorde samma observation både
horisontellt och vertikalt med aktiv hydrofon. Fartygen lades
nu på varsin sida om ekot med 50 meters lucka. Den större
minsveparen Hasslö med sjunkbomber men utan sökapparat
tillkallades och gick mittemellan, d.v.s. rätt över
ekot, kastande knallskott, Av bullret och propellervattnet förlorades
ekot en kort stund.
Den ena fiskeminsveparen lyckades nu manövrera sig rätt
ovanför ekot. Drygt två timmar hade förlupit
sedan första upptäckt. Ett lod om 100 kg (två
järnkulor) firades ned för att konstatera om det var
ett fast förmål, och inte ett fiskstim. Wiren slackade
på 10 m och järnkulorna lade sig på förmålet
under någon minut. När sedan fartyget långsamt
rörde sig framåt sträcktes wiren, tyngderna släpades
över föremålet varpå de ramlade rätt
ner och wiren hamnade lodrätt.
Säkra observationer
Omedelbart därefter konstaterades från båda
minsveparna var för sig ett uppkok av vatten - propellerrörelse
av ubåt? Hasslö fällde sjunkbomb 300 m från
ekot, fick så radarkontakt med ett föremål,
som stuckit upp ovanför vattenytan och sedan gått
ned igen. En andra sjunkbomb fälldes med verkansavsikt.
Ekot var nu försvunnet och återfanns aldrig trots
idogt sökande hela natten avlöst av helikoptrar på
morgonen. Hasslö gick sydvart efter gryningen och observerade
härvid med säkerhet ett ubåtsperiskop. Tillkallad
helikoptergrupp återfann kontakten och fällde sjunkbomber
varefter kontakten försvann.
Noggrann uppföljning gjordes. Teletekniska experter granskade
hydrofon-diagrammen. De registrerade ekona måste komma
från ett från havsbotten skilt föremål
på c:a 10 m djup. Fiskstim var uteslutet, valteorin avfärdades
av expertis från Riksmuseet. Lotsdirektören och en
överlots i Lysekil försäkrade att grund eller
vrak inte fanns i det aktuella området vars läge hade
fastställs genom radarmätning mot Gävens fyr med
två kabellängders felmarginal.
Östersjöutloppen
strategiskt viktiga
Vi lyckades inte bevisa att främmande ubåtar rörde
sig i våra farvatten hösten 1966. Men varför
skulle de överhuvudtaget göra det?
Kalla kriget rasade och Östersjöutloppen, från
Bornholmsgattet till där Skagerack möter Nordsjön
var av stor strategisk betydelse. För Warszawapakten (WP)
och Sovjetunionen att komma ut på Atlanten och samtidigt
hindra NATO att tränga in i Östersjön. I milo
V övade vi därför, inspirerade av NATO:s Main
Brace 1951 under förutsättningen att ryssarna tagit
Jylland landvägen och minspärrade Skagen - Tjörn
alternativt Orust efter kupp mot endera ön. Detta krävde
för WP underrättelser om förhållandena i
skärgården.
För NATO:s del hade tyskarna hela 1900-talet varit intresserade
av kusten alltifrån Kungsbackafjorden och nordvart. Nu
gällde det bättre basering än sandstränderna
kring Kiel. Frekvensen av semesterseglande tyska sjöofficerare
var påfallande stor i Bohusläns skärgård.
Fregatterna avskräckte
från intrång
Följande år detacherades från kustflottan fregattdivisionen
som egentligen tillhörde milo Västkusten från
Östersjön till Västerhavet. Det var fregatterna
Visby och Sundsvall som just moderniserats med släphydrofoner.
Jag följde en ubåtsjaktövning med divisionen
utanför Väderöarna. En kustubåt skulle manövrera
inom en kvadratmil stor yta och jagas av fregatterna. Ingen kontakt
trots sökande i timmar! Divisionschefen misstänkte
att ubåten lagt sig på botten med stoppade motorer
i den inbördes tävlingen: upptäckas eller inte.
På divisionschefens brygga beordrade jag fram en helikopter
från Sävebasen och ubåten upp till ytan. Lät
sedan lyfta mig över till denna - nog så blött
i den ganska grova sjön och på den lilla ubåtens
rundade däck - och beordrade dykning. Under min kontroll
gick sedan ubåten fram och tillbaka inom den fastställda
kvadratmilen. Men förgäves, den förblev oupptäckt.
Jag lärde mig svårigheterna med ubåtsjakt. En
av dessa är ljudbrytningen i vattnet vid skiktningen på
olika djup, främst p g a växlingen i temperatur i Östersjön,
salthalten i Västerhavet.
Men några fler kränkningar blev det inte så
länge den avhållande fregattdivisionen var kvar. En
tankeställare även för försvarspolitiker.
Claës Skoglund är
generalmajor
|