Carl Johan Ljungberg:

Nya dokument avslöjar kalla krigsstrategier

Hur offensiv var Warszawapakten?

90-talet har givit forskningen nytt material om förhållandena i det tidigare Östblocket. Historiker utger dokumentsamlingar och studier som belyser väsentligen okända sidor hos det avsomnade Sovjetunionen.

Att även hemligt arkivmaterial från pakten snabbt gjorts tillgängligt i vissa f d medlemsstater är nog mindre känt. Vitala drag hos Warszawa-paktens strategiplanering börjar därmed framträda. 1999 startades även ett internationellt projekt inom vars ram forskare från båda sidorna kommer att granska det framkomna materialet.

Förberedde Stalin anfall?
Viktiga tvisteämnen - t.ex. vilket hot Warszawa-pakten egentligen utgjorde mot Väst, den relativa avskräckningen genom atomvapen, och skälen till att Östblocket kollapsade - kan därmed behandlas med delvis nya förutsättningar.
Tidigare har en del bedömare hävdat att risken för krig var stor särskilt under det tidiga 50-talet sedan Nordkorea invaderat Sydkorea. En del framstående personer (bl.a. dåvarande tyske förbundskanslern Konrad Adenauer) var t.o.m. övertygade om att Stalin förberedde ett anfall på Västeuropa. Andra menade att han snarast sökte förbereda ett försvar mot det NATO-angrepp som han dessa år väntade på.
Nytt material stödjer den senare, defensiva tolkningen. Östblockets arméer tycks som första uppgift ha haft att driva territorialförsvar, även om offensiver ibland övades. Polskt material visar att man på tidigt 50-tal var övervägande inställd på att möta den invasion från Väst som ansågs oundviklig. Som ett spöke över stabsarbetet vilade då givetvis ännu minnet av det tyska överraskningsangreppet 1941.
Det märkliga förhållande tycks alltså ha rått, att man såväl i Öst som i Väst oroat förberedde sig på ett angrepp från andra sidan. Kan då NATO:s strategi i ljuset av vad som i dag framkommit sägas ha varit felaktig eller oinformerad?
Om anklagelsen skall godtas förutsätter det att man kan visa att NATO och Väst den gången ägde den vetskap som de öppna arkiven i dag givit oss. Och hur vet man t.ex. i vad mån Stalin då var mån om att inte låta Korea-kriget upprepa sig? Det torde allmänt ha varit utslagsgivande att NATO då existerade. Ändå kan det hävdas att missbedömningar förekom. Det har t.ex. sagts att Stalin gav klartecken för Nordkoreas anfall utifrån det faktum att USA:s utrikesminister Acheson offentligt uteslutit Kora från sitt lands säkerhetspolitiska inflytandesfär. Fast NATO inte kunde förhindra Korea-kriget kan det ändå mycket väl antas ha avhållit WP från krigsföretag inom Europa.

Massivt kärnvapenangrepp
Märkligt nog förefaller förändringen i offensiv riktning hos Warszawa-pakten ha inträtt senare, och ungefär när man har ansett att öst-västrelationerna förbättrats, dvs åren efter Stalins död. Den offensiva inriktningen uppkom inte minst genom att Öststrategerna började ge kärnvapen en tyngre roll i planerna än vad som varit fallet under Stalin. I NATO-tänkandet hade kärnvapnen redan getts en stark, om än inte helt likartad roll. Östs planering räknade visserligen med att en kärnvapenattack måste följas av en markoffensiv, men utsikterna till en egen seger ansågs goda.
Senare strategidokument som nu återfunnits visar att Sovjet och dess östeuropeiska allierade ännu fram till 1980-talet, inspirerade av gamla leninistiska idéer om en aggressiv Västvärld, i princip var beredda att företa ett massivt kärnvapenangrepp västerut. Möjligheten av ett icke-nukleärt krig tycks inte ha behandlats. Inte heller tycks denna oförsonliga strategi ha ändrats till följd av NATO-doktrinen om 'flexibelt gensvar' som syftade till att hålla även krig vari kärnvapen nyttjades begränsade.

Rustningen knäckte Sovjetunionen
USA:s nukleära överlägsenhet avskräckte inte Sovjet från att spela högt i Berlin-krisen och Kuba-krisen. Och i ökande grad syns ryssarna ha sett Västs avskräckning som bestående i dess överlägsenhet vad gäller konventionella vapen, inte i atomvapnen.
Att Warszawa-pakten i så stor utsträckning såg på NATO som en förebild, och en förebild man mitt i krigets fiendskap sökte efterlikna, är knappast välkänt. Sannolikt fördjupade de kostsamma försöken från Öst att ta efter NATO den kris som ledde till Östblockets fall.
Man kan undra hur mycket övriga "koalitionspartner" hade att säga till om i Warszawa-pakten? Den hade ju instiftats av Sovjet för dettas intressen, detta kort efter att Västtyskland anslutit sig till NATO och som en taktisk fint av Chrusjtjov.
Sovjet tvangs inför påtryckningar från sina allierade visserligen ge dessa viss ökat inflytande. Men något liknande det USA:s koalitionspartner från början utövade i NATO blev det aldrig. Och när så Gorbatjov misslyckades med att förena ett fortsatt starkt Sovjet med en "jämlik" allians liknande NATO:s blev krisen för Sovjet och Warszawa-pakten ofrånkomlig.

Se vidare Petr Lunak, "Reassessing the cold war alliances", i NATO-review Winter 2001/2002.
Även www.isn.ethz.ch/php

Carl Johan Ljungberg är statsvetare och konsult