Eino Tubin:

Försvarlig förvirring

Blev det klarare nu när riksdagen reviderade de gamla honnörsorden om neutralitet? Knappast!
Folkets mening är inte heller så lätt att avläsa.

Den gamla neutralitetspolitiken beskrivs numera i historiska termer. Det lilla som återstår står där mest för att glädja "nostalgiker bland de socialdemokratiska gräsrötterna", som Sverker Åström beskrivit det. Och det finns, vilket utrikesministern gjort klart, inget tänkbart krigsfall i den närmaste omvärlden där vi ska kunna vara neutrala. Det gäller angrepp på våra grannländer, på våra partners i EU eller på de länder, som nu aspirerar på medlemskap.
Detta innebär ett paradigmskifte i den svenska säkerhetspolitiken. Konsekvensen borde nu rimligtvis vara att vi börjar förbereda opinionen för ett inträde i NATO, där förmodligen alla våra grannländer snart kommer att vara medlemmar. Men så långt vill inga politiker sträcka sig - om man undantar det lilla folkpartiets ledning. Vi ska vara militärt alliansfria i syfte att - vara militärt alliansfria. Ett medel har tills vidare fått ersätta målet.
Ett försök att ge ett moraliskt motiv åt denna alliansfrihet gjordes i ett intressant debattinlägg i SvD (4 mars) av två ledande politiker i försvarsutskottet, Håkan Juholt (s) och Anders Svärd (c). De menar att NATO bygger på ett föråldrat koncept om territorialförsvar och att de verkliga hoten idag "finns i skärningspunkten mellan avancerad kriminalitet och krig." För att möta dessa förväntas NATO att ta ett inriktningsbeslut om att organisationen också har till uppgift att möta internationell terror. Det är väl bra? Men då vill Sverige inte vara med längre, det är viktigast att bevara handlingsfriheten... Men vi ska förstås vara solidariska mot dem som utsätts för sådana hot och förutsätta att andra är solidariska med oss.
Denna handlingsfrihet behöver vi för att inte tvingas att medverka i olika vedergällningsaktioner, menar Juholt & Svärd.

Folkets röst?
Av 2001 års s.k. SOM-undersökning, som triumferande presenterades av professor Ulf Bjereld i en debattartikel i DN (5 mars), framgår att motståndet mot ett NATO-medlemskap ökat med några procentenheter i opinionen. Både SOM och Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) har, trots att frågorna är olika formulerade, kommit fram till snarlika opinionssiffror. Grovt räknat är omkring en fjärdedel av svenskarna för ett NATO-inträde, något mindre än hälften är emot och resten är osäkra.
SPF redovisar dock även andra siffror, som visar precis tvärt om. En majoritet, 55 %, är nämligen samtidigt för att Sverige ska ingå i ett gemensamt militärt försvar inom EU, en tredjedel är emot och 15 % saknar uppfattning. En majoritet är således beredd att ge upp den militära alliansfriheten, dock inte till NATO utan till EU...
De flesta som svarade kan knappast veta hur förhållandet ska bli mellan NATO och den europeiska beredskapsstyrka, som är under framväxt. De är i gott sällskap. Det vet nämligen inte beslutsfattarna heller. Det enda som man kan vara säker på, är att denna beredskapsstyrka i allt väsentligt blir ett komplement i NATO och för lång tid framåt kommer att vara beroende av amerikanska transport- och underhållsresurser för att komma någonvart. Och SPF:s fråga gällde faktiskt ett gemensamt militärt försvar, vilket är mycket mer än en beredskapsstyrka.

Mentala låsningar
Opinionen vill egentligen aldrig ha förändringar, det är bara att titta på de schweiziska folkomröstningarna, som i mer än 50 år lyckades att blockera ett inträde i FN. Det är lätt att vinna röster genom att antyda att det nya är osäkert och att förse det gamla med något fint honnörsord, som helst slutar på frihet: alliansfrihet, handlingsfrihet... I massmedierapporteringen står NATO för kärnvapen, med eller utan paraply, och bombningar i Serbien och Afghanistan. Det är därför inte överraskande att ett svenskt medlemskap stöter på motstånd, framför allt bland kvinnor, som möjligen är mer benägna att svara känslomässigt på frågan. Ett oprövat EU-försvar lider inte av dessa stigma.
Enligt Bjereld menar 90 % av dem, som är emot ett svenskt NATO-medlemskap att detta skulle "öka risken för att Sverige mot sin vilja blev indraget i militära krigshandlingar" och 70 % att det "skulle öka Sveriges säkerhetspolitiska beroende av andra stater". Dessa är de oftast förekommande invändningarna och är i grunden samma argument som Juholts och Svärds om handlingsfriheten.
Ett givet genmäle är att ett svenskt medlemskap med säte och röst i NATO:s beslutsorgan och högkvarter borde vara den bästa garantin för att varken Sverige eller våra unionspartners skulle dras in i militära äventyrligheter eller huvudlösa vedergällningsaktioner. Står vi utanför kan vi varken påverka de strategiska eller taktiska besluten. Både den säkerhetspolitiska situationen i stort i Europa som kampen mot terrorismen vinner på att så många som möjligt lierar sig och gemensamt utformar ett försvar mot hoten. Utan väl etablerad, förpliktande internationell samverkan kan ingen stå emot de konkreta hot som Juholt och Svärd skissar upp: "IT-angrepp, datavirus eller attacker som slår ut kredit-, el- och telesystem. Kemiska och biologiska angrepp är också tänkbara."
Det gick mer än 10 år efter kommunistimperiets upplösning och det kalla krigets slut innan Sverige släppte neutralitetsoptionen. Det är dags att förbereda nästa steg. Tyvärr är det dock samtidigt risk att vårt försvar tynar bort i rävsaxen mellan besparingskrav och oklara målsättningar. "Gålusten" minskar och de bästa officersämnena flyr försvaret. Det bittra debattinlägget av tio ledamöter i Krigsvetenskapsakademien i DN (5 februari) har i sak blivit oemotsagt; det är lättare att anklaga skribenterna för illojalitet. Fortfarande har vi inte klarat ut vad det är för försvar vi vill ha inom de närmaste åren och under åren därefter. Vad är huvudinriktningen?
Om det är ökad internationell inriktning, varför har vi inte en personalpolitik som motsvarar behoven? Om det är skydd mot terror och gränsöverskridande kriminalitet, varför satsar vi inte på att överbrygga klyftan mellan polismakt och försvarsmakt? Om det är ett högteknologiskt försvar, satsar vi på rätt teknik; köper vi rätt materiel? Hur mycket av fredsorganisationen behövs för framtiden, hur mycket är politiskt betingat lokaliseringsstöd?

Det tyngsta arvet är knappast gamla kaserner, konserver och kanoner, det är de mentala låsningarna vid en förgången säkerhetspolitik och ett förgånget försvarskoncept.

Eino Tubin är frilansskribent, bosatt i Turkiet