Olof Santesson:

Militärhistorisk läsebok

Från Napoleonkrigen till Bosnienkrisen. Det är underrubriken på Marco Smedbergs bok Militär ledning, och den säger mycket bra vad dess drygt trehundra sidor handlar om. Författaren, före detta generalstabsofficer, utbildad inom pansartrupperna och numera Lundahistoriker, är tidigare känd från sina pedagogiska verk om stridens grunder (mark-, sjö- och luftoperationer). Nu leder han läsaren genom två hundra års utveckling på slagfältet. Du som är intresserad av gammaldags överblickbar redovisning får här ditt lystmäte.

Berättarglädje
Boken är i första hand tänkt som en grundkurs för militärelever i ämnet ledning, vad det gäller såväl krig och kris. Till sin hjälp har författaren haft en grupp experter från främst Försvarshögskolan. Boken har också en kort inledning med några principiella funderingar. Men det borde inte avskräcka den som kan tycka att begreppet ledning är både abstrakt och lätt utslitet. Ty Smedberg har låtit berättarglädjen ta överhanden. Han har varit ivrig att dela med sig av sin stora belästhet i vad som har blivit en underhållande militärhistorisk läsebok.

Förlorad överblick över slagfältet
Det skede som skildras har genomgått stora förändringar. Ännu under revolutionskrigen, scenen för Napoleon Bonapartes krigiska geni, kunde en fältherre i varje fall på Europas slättland ofta överblicka slagfältet ungefär i samma omfattning som hans föregångare under årtusenden. Detta trots att utskrivningen av värnpliktiga hade lett till bildandet av allt större arméer. Men redan ett halvt sekel senare, under amerikanska inbördeskriget, härskade defensiv eldkraft, och slagfältet återfanns ofta i betäckt terräng, där härföraren förlorade överblicken över sina enheter.
Den tekniska utvecklingen medförde strid på allt längre skjutavstånd, samtidigt som härarna bara växte. Det överlägsna stabsarbete som hade gett Napoleon fördelar räckte efter hand inte längre för en sammanhållen ledning av hela arméer. Avgöranden flyttades på ett annat sätt än dittills ned på chefer över mindre enheter. Det var en förändring som accentuerades med den våldsamma satsningen på miljonarméer som slungades mot varandra. Kulmen kom förstås med de två världskrigen. Mycket tyder på att vi inte längre kommer att uppleva väpnade konflikter där hela folk mobiliseras mot varandra på slagfältet eller inom rustningsindustrin och andra delar av det totala försvaret.

Strävan att avgöra i luften
Det senaste krig vi har sett prov på - striderna i Afghanistan - har på marken utspelats med tämligen små styrkor. Den amerikanska supermakten har satt in sina specialförband till stöd för motståndarna mot talibanväldet och för invisning av flyganfall. Det är i luftkriget där den tekniskt mest avancerade parten strävar efter att avgöra stridsförloppet. Så var fallet från och med Kuwaitkriget 1990-1991 och Kosovokriget 1999, konflikter som redovisas av Smedberg innan han sätter punkt för sin analys av de två blodigaste århundradena i mänsklighetens historia.
Den som kanske mest intresserar sig för flygkriget går heller ingalunda lottlös i Smedbergs bok. Författarens breda intresseinriktning ger honom förmåga att teckna luftstridskrafternas utveckling. Detsamma gäller framväxten av modern marin strategi och taktik.

Avgörande sjöslag
Bara några exempel för att illustrera bredden i Smedbergs militärhistoriska utbud, båda för omväxlings skull från utomeuropeiska krig: På ett par sidor berättar han om sjöslaget vid Tsushima 1905, där japanerna krossade Rysslands Östersjöflotta efter dess färd runt halva jordklotet. Författaren kallar Tsushima för ett jämte Nelsons Trafalgar av historiens avgörande sjöslag. Det etablerade Japan som en marin stormakt. I dubbel mening målande beskriver Smedberg exempelvis hur japanerna drog fördel av en sådan sak som att deras gråmålade fartyg syntes sämre i det disiga vädret än ryssarnas svartmålade fartyg med gula skorstenar. Det är sådant som kan fastna i minnet. Av betydelse fram till hangarfartygens epok en mansålder senare blev insikten efter det stora slaget om behovet av en enhetlig huvudbestyckning. Ett år efter Tsushima sjösattes en helt ny tongivande fartygstyp, "Dreadnought".

Doktrinlöshet
Det andra exemplet kan hämtas från Vietnamkriget. I sin redovisning av hur USA-armén och Saigonförbanden misslyckas, bland annat på grund av motivations- och disciplinproblem, håller Smedberg fram en sällan nämnd kontrast. Det är hur Australiens och Nya Zeelands ANZAC-brigad åren 1966-1968 jagar ut gerillan från tätbefolkade områden och där faktiskt lyckas vinna visst stöd från civilbefolkningen. På ett intressant sätt hävdar han vidare att det amerikanska flygvapnet tvingades genomföra en verksamhet som man inte hade utformat doktriner och stridskrafter för. Det berodde, skriver han, att taktiskt flygunderstöd av arméförband prioriterades före bombkriget mot Nordvietnam. Smedberg gör rent av gällande att resultatet blev att man i den strategiska flygoffensiven satte in attackflyg, medan det strategiska flygkommandots B 52-or användes för taktiska insatser. Något så paradoxalt borde locka till vidareläsning.

Olika ledningsmetoder
Huvudtemat om militär ledning återfinns insprängt i bokens olika kapitel. Smedberg har bestämda uppfattningar om att politisk styrning får problematiska effekter på förandet av striden, trots att sådan styrning av allt att döma blivit starkare alltsedan det kalla krigets slut. Likaså framhäver han beslutsamt värdet av initiativkraft, sådan den bland annat märktes under andra världskriget hos Hitlers trupper med deras djupt förfelade mission. Kommandostyrning, av exempelvis amerikansk modell, framstår med de historiska exemplen många gånger som det klart sämre alternativet. Vad sista skriket, närverksstyrning, här kommer att betyda är nog för tidigt att sia om.
Syftet har inte varit att skildra enskilda härförares personliga insatser. Att det är systemen som ägnas uppmärksamhet är måhända lite synd. Med sitt intresse skulle Smedberg rimligtvis ha kunnat öst av vetande även vad det gäller ledande individers betydelse. Men han har gjort boken på sitt sätt, och resultatet borde kunna glädja den militärhistoriskt allmänbildade som vill få hjälp med viktiga trådar.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Marco Smedberg: Militär ledning. Från Napoleonkrigen till Bosnienkrisen. Historiska Media, 2001.ISBN: 91-89442-07-05, 320 s.