Ledare:

Vart tar pengarna vägen?

Ett par dagar efter valet meddelades i morgonekot att den avgående socialdemokratiske ordföranden i finansutskottet Jan Bergqvist hävdade att man borde kunna spara ytterligare 10 miljarder på försvarsutgifterna. Man kan anta att hårt pressade förbandschefer som upplevt senare års ständiga neddragningar och svårigheter att kunna öva sina trupper satte morgonkaffet i vrångstrupen. De lugnades kanske av att försvarsministern samma dag förkunnade att Bergqvists siffror inte stämde. Någon oro fanns kanske kvar inför anblicken av hotande sprängning av utgiftstaket och av regeringsförhandlingar där försvarsnegativa partier försökte tillskansa sig ökat inflytande.

Men Bergqvists utspel väcker vidare funderingar. Vad får vi egentligen ut av de 36 miljarder försvaret kostar? Endast en tredjedel av de värnpliktiga utbildas. Över tjugo fredsförband har lagts ner på tio år. Arméns krigsorganisation innehåller 16 bataljoner i stället för ungefär lika många brigader för tio år sedan. Det saknas pengar till att öva förbanden. Vi kan inte sätta upp mycket mer än en bataljon för internationella insatser. Hela det fasta kustartilleriet skrotas. Etcetera, etcetera.

Vart tar pengarna vägen? Det finns säkerligen en del hållbara förklaringar som fullföljande av stora materielprojekt som Gripen-systemet och Visby-korvetten, en genomgripande modernisering av arméförbanden etc. Men man kan inte frigöra sig från misstanken att avvecklingskostnader vid indragningar av förband ätit upp mycket av de avsedda vinsterna. Och att när vinsterna i en framtid börjar falla ut de riskerar att ätas upp i en ny avvecklingsvåg.

Att bedriva försvarsdebatt idag är inte lätt. Intresset är lågt såväl hos politiker som allmänhet. Säkerhets- och försvarspolitik lyste helt med sin frånvaro under valrörelsen. Till den grad att inte folkpartiet angreps för sin NATO-vänlighet; alliansfrihet och neutralitet brukar annars vara omtyckta slagträn i den partipolitiska debatten.

Mycket talar för att säkerhetspolitiska frågor även framgent kommer att hållas borta från debatten. Men oron för tillståndet i Försvarsmakten låter sig inte tigas ihjäl. Medborgaren som upplever att försvaret försvunnit ur gatubilden och hör de ideliga larmrapporterna om svarta hål måste undra vad han får för de c:a 6 000 i snitt han betalar i skatt till försvaret per år.

Det finns säkert många kvalitetsförbättringar att peka på, lagning av brister som uppstått under decennier av osthyvlande och eftersläpning i förhållande till den internationella utvecklingen. Men eftersom det tydligen är så att det också finns brister i kvalitet på den lilla kvantitet som är kvar är budskapet till politiska och militära makthavare givet: "Förklara varför det är som det är och gör något åt det!"

En ännu mer fundamental sak måste förklaras för medborgaren: Vad skall försvaret kunna användas till? Att budskapet om försvarsmaktens olika uppgifter inte gått fram ser man med all önskvärd tydlighet i den ofruktbara strid som råder om internationella uppgifter och väpnad strid till fäderneslandets försvar. Många sitter fast i föreställningen om internationella insatser att det gäller "blå basker-uppgifter", fredsbevarande operationer à la Suez. Politiker har inte bidragit till att skingra dessa felaktiga föreställningar utan talat om humanitära uppgifter och minröjning, om att svenska pojkar och flickor inte får delta i offensiva anfallsoperationer etc.

I dagens och morgondagens internationella operationer blir det alltmer svårt att veta var det slutar. Det som börjar som en humanitär insats kan snabbt trappas upp till regelrätt strid. Och insatserna kan komma att behövas såväl i vårt närområde som i fjärran länder.

Sveriges säkerhet har även tidigare varit oupplösligt knuten till Europas. Med EU-medlemskapet är detta mer utsagt, i synnerhet som Unionen utvecklar sina militära medel. Endast om vi är beredda att militärt bidra till Unionens säkerhet kan vi räkna med stöd till vår egen. Men hjälp utifrån kräver också att vi tar ansvar för försvar av vårt land och vårt samhälle. Förbanden i vårt inte längre så starka försvar måste kunna användas såväl utom som inom rikets gränser.