Allmänna Försvarsföreningens ordförande intervjuas.

Vi måste få en debatt om försvaret. Det är vad Marianne af Malmborg strävar efter. Hon är besviken över reaktionen i våras på en grupp officerares kritiska artikel.
I sak bejakar hon pågående förändringar och tycker att det var på tiden att Försvarsmakten ser över sin organisation. Dess resurser borde kunna utnyttjas i sammanhang där de kan behövas i samhället - händelserna i Ådalen skedde faktiskt för sjuttio år sedan.

Vem är Marianne af Malmborg?
Jag är snart 60 år. Gift sedan 36 år med en religionshistoriker och beteendevetare som i dag arbetar på Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala och också har verkat som konsulent inom försvaret. En 29-årig dotter med placering på den nya Krisberedskapsmyndigheten, KBM. För närvarande ingen hund.

Vad har du gjort före tiden i Allmänna Försvarsföreningen?
Jag har en ganska brokig bakgrund, först som konsthistoriker och sinolog (Fil kand Stockholms universitet 1968). Jag var amanuens till Kinakännaren Göran Malmquist, för mig en förebild med sin stora integritet och sitt civilkurage.

Sedan dess har du haft en rad uppdrag. Men först: vad gör du på din lediga tid?
Jag tycker mycket om musik och teater med någon tyngdpunkt åt det klassiska. Tycker dessutom mycket om att vara ute i skog och mark, plocka svamp eller åka skidor, allt efter årstiden.
Tyvärr blir det alldeles för lite tid för läsande utöver det som gäller jobbet. Uppskattar särskilt en riktigt bra deckare.

Vilken roll har du haft i försvarssammanhang?
Rätt tidigt blev jag flyglotta med luftbevakningsuppgifter, slutade nyligen som löjtnant och kompanichef. 1978 blev jag vice ordförande i lottornas riksförbund, jag bytte karriär och blev centralbyråkrat, fast förtroendevald. Efter fyra år anställdes jag vid dåvarande Arméstaben som handläggare av frivilligfrågor. Det var en upplevelse att komma in i en central stab, jag var en av dess två kvinnliga handläggare. När jag gick en förberedande utbildning tillsammans med generalstabsaspiranter frågade man i den manliga församlingen "vem är damen?". Jag fick del av ledarskapsutbildningen och var senare handledare i ledarskap vid Sjökrigsskolan och Militärhögskolan. Åren 1986 - 1994 var jag rikslottachef med tjänstledighet från Arméstaben. Därefter gick jag tillbaka till Högkvarteret som avdelningsdirektör för frivilligfrågor (plötsligt hade jag lediga helger).

Sedan lämnade du Försvarsmakten?
1996 blev jag headhuntad till mitt nuvarande jobb som generalsekreterare i Cancerfonden. Sedan 1987 hade jag tillhört dess styrelse (lottarörelsen är en av fondens huvudmannaorganisationer).

Varför sitter du i ledningen för Allmänna Försvarsföreningen?
I aff:s styrelse invaldes jag när jag lämnade Försvarsmakten, det gav mig en möjlighet att behålla kontakten med försvarsverksamheten. Till ordförande efter Bo Huldt valdes jag 1999. Att efterträda honom blev en utmaning.

Vad vill du åstadkomma som aff:s ordförande?
Det allra viktigaste är att vi i Sverige behåller ett oberoende språkrör för försvarsfrågorna. Det är en uppgift som har blivit svårare under den senaste tidens förändringar och därmed också desto mer angelägen.

Hur skall det ske? Gör aff rätt saker?
Vi har i Vårt Försvar en väldigt väl genomarbetad tidskrift som jag önskar skulle nå ut till flera. Man måste arbeta samlat med Internet, webbsidan och tidskriften, det är viktigt att hitta nya vägar för att föra ut debatten. Taket ligger för lågt för närvarande. Människor måste känna att aff är en organisation för fritt meningsutbyte. Människor inom försvaret måste kunna pröva en seriös dialog utan risk för den egna karriären, utan att halshuggas.

Var skall man hitta flera medlemmar?
aff blir aldrig en jätteorganisation. Det är kvaliteten som gynnar oss på längre sikt. Men vi måste söka upp nyckelgrupper. Våra föredragskvällar är här ett redskap.

Går det att engagera kvinnor och ungdomar?
Kvinnor är svåra att nå, de står inte så nära försvarsfrågorna. Det är inget lättarbetat område. När det gäller ungdomar så är det snarare yngre officerare som vi borde kunna nå, dock knappast redan vid militärhögskolorna. Statsvetare borde man också kunna få kontakt med. Min dotter på KBM är just statsvetare.

Vad har du för uppfattning om dagens militära försvar?
Det är bra att man ser över sin organisation. Det skulle ha gjorts tidigare - då hade förändringarna inte tett sig så fruktansvärt omvälvande. Vi skall inte ha mer pengar till försvaret än vad som behövs - i likhet med alla andra samhällsnyttigheter.
Men det förvånar att man inte tar större hänsyn till sakkunskapen inom försvarets organisationer. I slutändan verkar allt bli regionalpolitik. Valet av F 17 i stället för F 10 är hårresande, sedan man på senare tid hade satsat 700 miljoner på F 10.

Finns det då något hot mot Sverige? Hur ser det ut?
När man ser sig omkring är det svårt att hitta något hot. Men någonstans finns det. Vi rör oss med stora osäkerheter. Något att tänka på för oss med vår svenska blåögdhet och naivitet.
Det finns risker som kan utvecklas till något stort. Att vi skulle anfallas av ett annat land tror jag inte ett ögonblick på. Men att det uppstår situationer som begränsar den demokratiska statens möjligheter att skydda sig skall vi inte blunda för. Här är det viktigt med nära internationellt samarbete och inte minst att utveckla kontakter österut. Ju mer våra länder lär känna varandra desto svårare blir det för någon att skapa ett farligt läge. Även Ryssland börjar släppa sina gamla anspråk. Putin ger uttryck för att inte vilja försvåra för de baltiska staterna att nalkas EU och NATO. Sedan har vi förstås kvar problemet Kaliningrad.
Ett starkt Europa är nödvändigt. Ett svenskt inträde i NATO ser jag som ett naturligt utvecklingsperspektiv. Sedan må det ta 10-15-20 år.

aff vill skapa insikter om behovet av "ett starkt totalförsvar". Vad står detta för?
Det är något som vi har diskuterat många gånger. Att förespråka motsatsen - ett svagt svenskt försvar - vore i alla fall en omöjlighet. Man skulle givetvis kunna krångla till det genom att förespråka ett "tillräckligt starkt" försvar. Men jag tycker inte att vi här behöver precisera oss.

Vad anser du om dagens totalförsvar, där gammal beprövad organisation är borta?
Att vi trycker på vårt intresse för det totala försvaret är viktigt. Jag ser inrättandet av KBM som ett uttryck för vilja till stark samverkan civilt-militärt. Nu är det kommunernas insatser som utvecklas, här har frivilligorganisationerna hittat en nisch. Men det finns ingen direktivrätt gentemot kommunerna. Det blir för var och en av dem litet av att uppfinna hjulet eller hämta goda exempel på hur andra har hanterat närliggande problem.
När det gäller samverkan är jag bekymrad för hur Ådalen 1931 alltjämt figurerar i debatten. Det vore välgörande om man insåg att detta hände för sjuttio år sedan. I stället för att resa hinder borde vi utnyttja Försvarsmaktens resurser, exempelvis med fordon och personal, i sammanhang där de behövs. Det är frågan om stora investeringar som borde nyttiggöras.

Har vi den "grundläggande försvarsförmåga" som statsmakterna talar om. Får vi den?
Jag anser att vi har den förmågan, även om somliga finner den otillräcklig. Fortfarande har vi en bra återtagningsförmåga. Men jag vill att vi gör vad som har sagts för att åstadkomma ett mindre, vassare försvar - väl avvägt för vad man kan tänka sig komma i form av krav och utmaningar.

Hur ser du på internationella insatser i förhållande till "försvaret av fäderneslandet"?
Jag tror i och för sig att samverkan utomlands ger bra erfarenheter att jobba med på hemmaplan. Våra officerare saknar krigserfarenheter - nu får de se problemen på nära håll. Internationella insatser gynnar oss.
Sedan kan man diskutera ett obligatorium för officerare. Här måste man ha en viss flexibilitet med hänsyn till exempelvis familjeförhållanden. Vi vill ju inte ha dem som inte tar hänsyn till andra. Internationell tjänst efterfrågar tvärtom människor med empatisk förmåga.

Till slut: vad hoppas du på av den närmaste framtiden?
Vi måste få upp försvarsfrågan på agendan. Frågorna kring försvaret måste synas tydligare i vår dagspress. Det blev en trist reaktion när gruppen officerare skrev en kritisk artikel på DN Debatt i våras. Här var det frågan om vingklippning i stället för en vettig dialog. Det skulle ha varit hedrande för ÖB Johan Hederstedt om han sagt att det som framfördes var något viktigt. Han kunde ha rannsakat sig och frågat sig "vad är det jag har missat".
Också andra kan skriva inlägg och inte bara ge upp. Som rikslottachef försökte jag själv komma in i debatten. Det var fanken så svårt! Men fler av oss borde pröva på. Att publicera sig är nyttigt. Man tränar på att föra fram budskapet. Vi kan och bör alla bidra mer till debatten.

Olof Santesson är har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör.