Händelserna och utvecklingen i Ukraina åren 1989-91 är av sådana dimensioner att de knappt går att överblicka. Dock kan vi börja urskilja vissa mönster. Ett är att NATO och EU utvidgas vidare österut. Ett annat är att de stater som företrädesvis tillhör den östra kultursfären har svårt att genomföra den nödvändiga transitionen för att kunna integreras med väst.

Ukraina är på flera plan en splittrad stat och tycks fortfarande leta efter sin identitet efter Sovjetunionens upplösning och landet går idag en balansgång mellan öst och väst. I väst betraktas Ukraina som nästan ryskt, långt ifrån Europa, me-dan många ukrainska intellektuella och politiker hävdar att det tillhör den västliga civilisationen. Ukraina konkurrerar med Ryssland och Vitryssland om samma historiska arv, men betonar samtidigt att landet har en egen historisk identitet och är nära sammanbundet med utvecklingen i Centraleuropa.

Det sovjetiska arvet
De första åren efter Ukrainas självständighet 1991 präglades av nationalism, ett avståndstagande från Ryssland och ett närmande mot väst. I takt med den ekonomiska utvecklingens ras och en sjunkande levnadsnivå har entusiasmen för självständigheten dalat, liksom legitimiteten för ekonomiska reformer. Ukrainas president Leonid Kutjma hade i mitten av 1990-talet ambitioner att leda Ukraina in i den europeiska gemenskapen på bekostnad av Ryssland. Men under de senaste åren har dock Kutjmas ställning försvagats betydligt, med ett brett folkligt missnöje som resultat. Kutjma har som motvikt kommit att söka ryskt stöd. Samtidigt som parlamentet gett presidenten ytterligare befogenheter, har det ryska inflytandet över den politiska utvecklingen ökat markant under senare år.
Det sovjetiska arvet ligger ännu som en tjock filt över de politiska och ekonomiska strukturerna. Kontrollen av den politiska sfären är idag nära kopplad till mäktiga nygamla grupperingar, oligarker, som utövar inflytande på i princip alla plan i samhället. Samtidigt har den organiserade brottsligheten vuxit. Staten är i många avseenden mycket svag och tycks vara vanmäktig inför denna utveckling. Oförmågan att genomdriva livsdugliga ekonomiska reformer och omställning av industrin är uppenbar. Näringslivet når idag inte upp till grundkraven för vad som kan kallas marknadsekonomi. Medlemskap i EU och i världshandelsorganisationen, WTO, är avlägsna. Handeln västerut är obetydlig, och ekonomin styrs fortfarande till stor del av en industri inriktad på export till Ryssland. Beroendet av elimporten från Ryssland har inte minskat i omfattning. I relationerna med väst kom landets makthavare snabbt att anpassa sig till det postsovjetiska språkbruket, men termer som reformer, liberalisering, öppenhet, rättssamhälle och demokrati i praktiken visat sig vara mera retorik än handling.

Smutsig valkampanj
Parlamentsvalet i mars 2002 blev en motgång för Kutjma. Oppositionspartierna var framgångsrika. Det reformvänliga och västorienterade Vårt Ukraina blev under ledning av den f.d. premiärministern Viktor Jusjtjenko landets största parti, med drygt 23 procent av rösterna. Kutjmas parti, För ett enat Ukraina, fick bara 12 procent. Kommunistpartiet blev med 20 procent åter en viktig faktor i det politiska förhandlingsspelet. Trots oppositionens framgång i valet sitter Kutjmas regering idag kvar vid makten. Oppositionspartierna hade störst framgång i västra Ukraina medan För ett enat Ukraina och kommunistpartiet hade stora framgångar i den östra delen av landet där den stora ryska minoriteten bor.
Valkampanjen präglades av smutsigt spel, maktmissbruk och hårda påtryckningar. Den Kutjmastyrda pressen utmålade Jusjtjenko som ett hot mot Ukrainas framtid och mot landets goda relation med Ryssland. Flera ryska politiker och en majoritet av ryska medier uttalade sitt stöd både för kommunistpartiet och för Kutjmas parti samtidigt som de varnade för att samarbetet mellan Ryssland och Ukraina skulle störas, om Jusjtjenko blev valets vinnare. Valet visade att vägen mot demokrati är lång och svår.

Vägval år 2000
Även om reformpartierna inte fick egen majoritet kan valresultatet ses som en kraftig missnöjesyttring med Kutjmas styre och ett tecken på hur splittrat landet är. Kutjma fick dock inte det välvilliga parlament han hoppats på före valet och kan därmed inte räkna med att parlamentet ska låta honom ställa upp för ett tredje omval i presidentvalet 2004, något som konstitutionen dessutom inte tillåter.
Kraftmätningen mellan de politiska blocken om Ukrainas framtid kommer sannolikt att intensifieras inför presidentvalet 2004, som kan komma att innebära ett avgörande vägval. Ukraina skulle återigen kunna närma sig väst och definitivt ta avstånd från det förflutna och så småningom följa efter grannländerna in i EU och kanske NATO. Det skulle kunna innebära inledningen till en mer liberal epok. Alternativet är att fördjupa relationerna med Ryssland och/eller en Euro-asiatisk union, där Ukraina tillsammans med Ryssland, Vitryssland och centralasiatiska republiker bildar en egen gemenskap.

Utanförskapets faror
Det finns en uppenbar risk, att EU- och NATO-gränsen blir både en ny järn- och hjärnridå. Idag växer klyftan mellan Ukraina och de grannländer, som nu är på väg att bli EU-medlemmar. Ukraina riskerar därmed att tillsammans med Moldavien och Vitryssland bli en bortglömd bakgård, där Europa förblir en hägring. Ett utanförskap skulle kunna "tvinga" Ukraina mot ytterligare närmande till Ryssland, för att undvika att bli del av en ekonomisk och säkerhetspolitisk gråzon utanför EU och NATO. Det är därför viktigt, och samtidigt en stor utmaning för Västeuropa, att prioritera nära relationer till Ukraina.
Efter Rysslands ingångna partnerskap med NATO i maj 2002 deklarerade det tidigare NATO-skeptiska Ukraina sin vilja att bli medlem av försvarsalliansen. NATO-medlemskap har tidigare inte setts som en del av integrationen med Europa. Trots detta har Ukraina efter 1991 deltagit i NACC, PFP och KFOR samt undertecknade 2001 ett samarbetsprogram för perioden 2002-2004. Samarbetet med NATO har inte prioriterats och det finns ett utbrett motstånd i de ledande samhällsgrupperingarna mot ett sådant samarbete och alliansens utvidgning, bl.a. med hänvisning till Svarta havsdimensionen. Det är idag för tidigt att uttala sig om den retoriska kursändringen kommer att följas upp av konkret handling. Viktiga signaler kommer att sändas till Ukraina vid NATO-toppmötet i november i Prag när alliansen med största sannolikhet inbjuder nya medlemmar.

På Europas dagordning
Under hösten 2002 ska
EU:s ordförandeland Danmark presentera ett förslag till utveckling av EU:s framtida relationer till Ukraina. Landet vill ha tydliga signaler som visar, att det har en framtid i Europa och finns på den europeiska dagordning. Ukrainas målsättning är att bli medlem i EU 2011, men det EU erbjöd vid EU-Ukraina mötet i Köpenhamn i juni 2002 var "EU neighbour status". Vad detta innebär är inte helt klart idag, men det kan noteras att samma status har givits Moldavien och Vitryssland. En paradoxal konsekvens av Ukrainas strävan är, att Danmark stänger sin ambassad i Kiev av besparingsskäl, samtidigt som Ukraina utökar sin representation i Köpenhamn inför det danska ordförandeskapet.

Ukrainas framtid är osäker men av största betydelse för det framtida Europa, inte enbart för västliga grannstater som Ungern och Polen, utan för hela den europeiska säkerhetspolitiken. Splittringen och försvagningen av Ukraina gör, att landet riskerar att bli Europas "sjuke man".

Daniel Brolén är forskningssekreterare vid Mälardalens högskola