Bilden av stora förändringar av amerikansk säkerhetspolitik under George W. Bush är i viss mening missvisande.

Precis lika lite som någon annan amerikansk administration kunde den regering som efter mycket om och men tillträdde i januari 2001 forma sin utrikespolitik utan tillbakablickar på tidigare förutsättningar, traditioner och idémässiga arv. Icke desto mindre diskute-
ras Bushadministrationens utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik idag ofta, inte minst av europeiska aktörer, som om den vore något kvalitativt nytt. Politiken anses också få allvarliga konsekvenser för de transatlantiska relationerna. Denna bild är i viss mening missvisande.

Idealism och realpolitik
Mycket av Clinton-administrationens politik, inte minst i fråga om relationerna till Europa, kvarstår nämligen som centrala element även under George W. Bushs tid vid makten. Den blandning av idealism och hårdfjällad realpolitik som karakteriserade den förres politik finns i allt väsentligt kvar i den senares, trots att det på det retoriska planet kan förefalla som om mycket stora skillnader föreligger. Dessa skillnader kan i viss mån förklaras av amerikanska inrikespolitiska faktorer. För att definiera sig som ett alternativ till den sittande administrationen, tenderar en oppositionskandidat - vilket gäller både republikaner och demokrater - att oavsett rimligheten av detta inta gentemot regeringen motsatta positioner i viktiga utrikespolitiska frågor.
Under presidentvalkampanjen 2000 antydde så t.ex. George W. Bush och hans centrala rådgivare att USA skulle dra hem alla trupper från Balkan, låta "européerna sköta europeiska problem", och dramatiskt skära ner mängden amerikansk trupp i Västeuropa. Dessutom klargjorde man att peacekeeping-operationer och "nation-building" var något som USA inte skulle hålla på med. Vidare framställdes Kina och i viss mån också Ryssland som strategiska konkurrenter. Det mesta av detta gick rakt emot det den sittande Clinton-administrationen - och en eventuell Gore-administration - gjorde och ville.

Fortsatt och stärkt engagemang
Tittar vi på den faktiska politiken som förts av Bush-administrationen framträder emellertid inte någon bild av att dessa idéer förverkligats, snarare tvärtom. USA har utan särskilt mycket oväsen valt att fortsätta engagemanget på Balkan, om än något minskat. Man är fortsatt en "europeisk stormakt" - NATO är en central del av amerikansk europapolitik, och europeisk säkerhets- och försvarspolitik bör enligt amerikanskt förmenade bestämmas inom NATO:s, snarare än t.ex. EU:s, ram. Att behålla 100 000 amerikanska soldater i Västeuropa - den siffra som Clinton-administrationen kom fram till för nästan tio år sedan - är numera tämligen okontroversiellt inom Bush-regeringen. Åtgärder som i allt väsentligt utgör "peacekeeping" och "nation-building" beskrivs idag av t.ex. president Bush själv som helt nödvändiga företeelser, i alla fall i Afghanistan. Efter terroristattackerna den 11/9 förra året har dessutom Kina och Ryssland blivit USA:s partners bland andra, med gemensamma intressen av att krossa islamistisk terrorism.
Men substantiella förändringar har givetvis också ägt rum. Den amerikanska försvarsbudgeten planerades redan före den 11/9 2001 att ökas dramatiskt, och med de senaste ökningarna till närmare $400 miljarder kommande år kommer Pentagons del av den amerikanska federala kakan att öka till nivåer som närmar sig Reaganårens upprustning i början på 80-talet. På det allmänna utrikespolitiska planet har också en mängd internationella avtal inte godtagits eller rivits upp av USA. Det unilaterala uppsägandet av ABM-avtalet från 1972 är det mest uppmärksammade av detta.

Ideologiskt betingad kritik
Sammantaget har dessa förändringar lett till strida strömmar av kritiska synpunkter, inte minst från USA:s europeiska allierade. En hel del av förklaringen till den europeiska upprördheten torde dock ligga i att EU:s regeringar under en tid huvudsakligen haft en radikalt annorlunda ideologisk bas än Bush-administrationen. Den som minns tongångarna från tidigt 80-tal, då läget var ett liknande, kan lätt konstatera att europeiska socialdemokrater och amerikanska konservativa republikaner alltid kommer att ha svårt att mötas, oavsett sakfrågorna. Frågan kan illustreras av att uppsägandet av ABM-avtalet faktiskt inte på något sätt fått de konsekvenser som man i Europa, kanske allra mest i Sverige, fruktade.
Det finns dock anledning att titta lite närmare på det framväxande försvars- och säkerhetspolitiska tänkandet i USA under Bush jr. I några av de viktigare doktrinutvecklande dokumenten som administrationen hittills producerat - t.ex. den senaste Quadrennial Defense Review-studien och försvarsministerns just publicerade årliga rapport till kongressen - står både gamla och nya idéer att hitta. USA:s utrikespolitiska mål anges vara - förutom värnandet av USA:s frihet och säkerhet - att främja fred, säkerställa frihet och uppmuntra välstånd i världen. Samtidigt vill och måste man kunna skydda sina allierade, och hindra fientlig dominans av geopolitiskt kritiska områden i världen. De senare definieras särskilt som Europa, nordöstra Asien, Asiens kustområden, Mellanöstern och sydvästra Asien. I den ordningen, bör tilläggas; Asien förefaller att dominera men Europa kommer faktiskt först.

Mer svårförutsägbara hot
Dessa mål är inte nya, utan har funnits med i stort sett alla amerikanska "grand strategies" sedan andra världskrigets slut. Vad som däremot är nytt är den strategiska kontext som definieras, där man konstaterar att geopolitiska och militärteknologiska trender nu skapar större osäkerhet, oförutsägbarhet och möjligheter för överraskning än vad som tidigare förelegat. På ett tydligare sätt än någonsin förut - naturligtvis påverkat av al Qaida-
attackerna - konstateras också att USA nu dramatiskt kan beröras av okonventionella trender och händelser som har sitt ursprung utanför dess gränser.
Som medel för att uppnå dessa mål och motverka dessa hot framställs, inte helt oväntat, i första hand den amerikanska militära styrkan. Givetvis har en hel del tankekraft ägnats även åt andra medel, men det torde stå klart att militär kapacitet har en huvudroll. Med detta menas emellertid inte nödvändigtvis att man enbart tänker sig att föra krig eller ägna sig åt andra militära stridshandlingar. Den nu framväxande strategin förefaller att vara både mer sofistikerad och väsentligt mer ambitiös än så.

Total överlägsenhet målet
I en intressant artikel nyligen i den inflytelserika tidskriften Foreign Affairs försökte försvarsminister Rumsfeld kortfattat definiera den nya amerikanska försvarsdoktrinen. Målet är inte enbart att simpelt föra och vinna krig, utan att förhindra dem. Detta kräver t.ex. att USA inte bara kan avskräcka motståndare från att använda massförstörelsevapen, utan också från att bygga dem. På motsvarande sätt avser man också att låta den amerikanska flottan - genom sin blotta styrka - avskräcka andra länder från att bygga upp en motsvarande kapacitet. Drar man ut konsekvenserna av detta resonemang - och det gör Rumsfeld tämligen explicit - måste USA bygga upp en överlägsen kapacitet på alla områden inom vilka man vill att potentiella motståndare ska bli avskräckta från att ens försöka tävla med USA i fråga om militär makt och kapacitet. Mot bakgrund av denna minst sagt ambitiösa strategi - "full spectrum dominance", eller avskräckning genom total överlägsenhet - framstår det inte som konstigt att USA:s försvarsbudget för överskådlig framtid planeras att bli större än de tio-tjugo övriga militärt sett närmaste länderna tillsammans.
På en mer praktisk nivå klargör Rumsfeld strategin i ett antal punkter. Krigföring i det 21:a århundradet kommer att kräva insatser med alla den nationella maktens dimensioner: ekonomisk, diplomatisk, finansiell, rättslig, samt både konventionell och hemlig underrättelse- och militär verksamhet måste användas. I detta är "jointness" - dvs alla försvarsgrenars gemensamma och koordinerade ansträngningar - ett nyckelord.
Beträffande allierade värjer sig Rumsfeld mot anklagelser om unilateralism genom att hävda att USA kommer att acceptera hjälp från alla länder genom att låta dem - snarare än USA - definiera hur hjälpen ska se ut. Samtidigt ser man gärna "coalitions of the willing" i kommande konflikter, men dessa får inte degenerera till "war by committee": missionen och uppdraget måste definiera koalitionens utformning, inte tvärtom.

Anfall bästa försvar?
Mer kontroversiellt hävdar Rumsfeld att försvaret av USA kräver prevention och presumtiva slag mot en fiende som ännu inte attackerat. Ibland, menar han, är det bästa och det enda försvaret en bra offensiv krigföring. Avslutningsvis kräver han - mer internt orienterat - att USA aldrig får utesluta några specifika metoder, t.ex. insättande av markstridskrafter. Förluster kommer ibland att vara nödvändiga för att uppnå seger. Om man är hederlig och uppriktig gentemot det amerikanska folket kommer det, enligt Rumsfeld - i klar kontrast till t.ex. Clinton-administrationen - att förstå vad det är frågan om, och när och om förluster är oundvikliga.
Detta strategiska doktrintänkande har inte ännu nått helt officiell ställning, men helt klart är att det kommer att utgöra en central del av den framväxande amerikanska försvars- och utrikespolitiken. Det kommer också att få ett antal konsekvenser. Ett par sannolikt problematiska effekter rör den preventiva krigföringen och satsningarna på "full spectrum dominance". Preventiva krig är alltid svåra att få acceptans för, och de kräver i regel en mängd ansträngningar för att inte betraktas som illegitima. President Bushs senaste tal i FN om Irak kan dock tolkas som att man från amerikansk sida nu aktivt vill använda sig av den multilaterala FN-miljön, genom att där skapa ett ultimatum till Irak som om det inte uppfylls kan leda till en preventiv amerikansk aktion med tydlig, om än inte oomstridd, legitimitet. Detta diplomatiskt väl avpassade budskap innebär att de som sett administrationens s.k. hökars uttalanden som dess egentliga politik på Irakområdet torde ha haft fel. Hökarnas insats kan dock ligga i att det krigsmuller de skapat får Irak att acceptera FN:s vapeninspektörer för att på så sätt undgå en amerikansk attack.

Risker för nya hot
"Full spectrum dominance" är i längden ett lite mer problematiskt koncept. Dels kommer det att bli kopiöst dyrt, så dyrt att det blir extremt svårt även för USA att uppfylla dess förutsättningar - i alla fall i en sviktande ekonomi. Dessutom inbjuder det till asymmetrisk krigföring, där USA:s militära överlägsenhet utmanas genom att helt nya former för attacker genomförs. Även USA:s vänner kan komma att uppfatta detta begrepp med viss nervositet. Det återstår alltså att se om denna del av politiken kommer att kunna implementeras.
Slutsatserna av detta är att amerikansk utrikes- och försvarspolitik under George W Bush kännetecknas av både gamla och nya inslag. Exakt vilka konsekvenser dessa kommer att få är svårt att med säkerhet sia om idag, men följande försök kan göras. Det unilaterala elementet i amerikansk politik är dubbelsidigt: dels blir saker gjorda som annars inte skulle bli det, dels riskerar man att alienera t.ex. vänner och allierade i de fall de unilaterala aktionerna går emot deras intressen. Det bästa sättet för USA:s allierade att få inflytande över amerikansk politik kommer dock att vara att själva göra sig relevanta och kompetenta i det militära samarbetet med USA.
Vad beträffar Irak kommer ett ultimatum om vapeninspektioner till landet sannolikt att ställas ganska snart. Uppfyller Irak då detta kommer det amerikanska krigsmullret att ha gjort påtaglig, om än politiskt inkorrekt, nytta genom att få Irak att förstå situationens allvar. Om ultimatumet sedan inte uppfylls kan det bli mycket enklare att få till en internationell koalition mot Irak, som brutit mot FN:s resolutioner i flera år och som på många andra sätt mält sig ut ur de civiliserade nationernas skara.
De transatlantiska relationerna och USA:s allierades position inom europeisk säkerhet kommer därför att beröras av de nya delarna av den amerikanska politiken. Om de europeiska staterna lyckas göra sig själva relevanta, i samarbete med USA inom NATO, behöver detta inte innebära att relationerna över Atlanten kommer att försämras, snarare tvärtom. De nya amerikanska strategierna kommer under alla omständigheter att bidra till att utvecklingen blir spännande.

Mike Winnerstig är fil. dr. i statsvetenskap och säkerhetspolitisk analytiker vid FOI Försvarsanalys. Artikeln uttrycker hans egna uppfattningar