Den svenska försvarsindustrin är ej längre svensk. Är detta ett problem?

Den svenska försvarsindustrin var under lång tid en central byggsten i den svenska säkerhetspolitiska identiteten. Internationella utvecklingsmönster har genomgripande förändrat förutsättningarna för denna industri. I det följande skall jag diskutera hur ett antal utvecklingsmönster har förändrat försvarsindustrins förutsättningar. Avslutningsvis kommenteras hur detta har förändrat statens roll visavi försvarsindustrin i Sverige.

Konsolidering
Försvarsindustrin sågs i många länder tidigare som en strikt nationell fråga, där en hög grad av självförsörjningskapacitet eftersträvades. Efter slutet på Kalla kriget accentuerades orimligheten med att försöka lösa sina materielförsörjningsbehov strikt nationellt. De nationella försvarsindustristrukturerna kan sägas ha genomgått fyra olika faser av konsolidering. Först kom nationella konsolideringar, vilket kom först i USA, i mitten av 90-talet. I Europa hade vissa begränsade, nationella konsolideringar gjorts under 80- och 90-tal, men det sköt fart först mot slutet av 90-talet. Idag är USA:s försvarsindustri konsoliderad i princip så långt som regeringen medger1. I Europa är robotindustrin mest konsoliderad, sedan i fallande grad aerospace, elektronik, ubåtar, fartyg, markfordon, artilleri och slutligen annan mindre sofistikerad, mer traditionell armémateriel. Företagen har därefter (delvis samtidigt) successivt verkat för att bli delaktiga i en internationell marknadsstruktur. Företagen har därvid inkorporerats i transnationella samarbetsprojekt, gränsöverskridande fusioner eller företagsförvärv. I denna fas har dock de nationella produktionsstrukturerna och resurserna i hög utsträckning behållits. Den tredje fasen - globalisering - innebär att företagen kommer att verka mer oberoende av landsgränser genom att ingå i transnationella produktionskedjor (supply chains). En fjärde, parallell konsolideringsfas är den transatlantiska - mellan Europa och USA.
Sverige hade fram till Kalla krigets slut en försvarsindustripolitik vilken strävade efter en hög grad av självförsörjning, detta i syfte att minska vårt beroende av andra och att kunna få försvarslösningar särskilt anpassade för svenska behov. Sverige kom som en följd av denna politik att ha en för sin storlek betydande försvarsindustri2. Under 90-talet har regeringen successivt minskat på sin tidigare målsättning att ha en bred inhemsk försvarsindustri och medvetet låtit en industridriven konsolidering göra den svenska försvarsindustrin alltmer internationaliserad och med idag betydande utländskt ägande.
I dagsläget ägs Saab till 35% av BAE Systems från Storbritannien, Hägglunds av Alvis från samma land, Kockums av tyska HDW som våren 2002 i sin tur blev överraskande uppköpt av en investeringsfond från Chicago och Bofors
Defence ägs av amerikanska United Defense. Ericsson Microwave Systems och Volvo Aero:s försvarsindustridelar är de svenskägda, större försvarsindustrierna i Sverige.3
Kalla krigets slut innebar en svagare hotbild och medförde fallande försvarsbudgetar, vilket minskade utrymmet för försvarsmaterielanskaffningar. Samtidigt har F&U-kostnaderna för nya materielprojekt stadigt ökat. Stater har därmed funnit allt starkare incitament för samarbete mellan dem för att sprida och fördela risk och utvecklingskostnader. En naturlig följd av detta har också blivit att projekten blivit färre.

Svenska försvarspolitiska förändringar
Sverige har de senaste fem åren i två avseenden "avreglerat" och förändrat sin politik och inriktning som berör försvarsindustrin på ett i internationellt avseende snabbt och radikalt sätt: utländskt ägande inom försvarsindustrin och inriktning mot nätverksbaserat försvar (NBF). Dessa förändringar förändrar tydligt villkoren för industrin.
Det utländska ägandet i Sverige har i nuläget inte inneburit några uppenbara försämringar för deras konkurrenssituation, samtidigt har inte heller de internationella kopplingarna i någon tydlig omfattning förändrat projektbilden mot större andel multilaterala försvarsmaterielprojekt. I ett längre perspektiv torde och borde det dock ändras.

Nätverksbaserat försvar och allt större tjänsteinnehåll
NBF innebär i korthet att försvaret skall exploatera de dramatiska möjligheter som IT-utvecklingen medfört att kunna kombinera stora mängder mycket aktuell information, i syfte att få stor överblick och informationsövertag mot eventuella motståndare. Sverige har i sina visioner som växt fram inom NBF en internationellt sett mycket hög svansföring. Sveriges inriktning mot NBF är i mycket liten omfattning integrerat i internationella projekt, men det förefaller nödvändigt att så sker. Sverige kan inte industriellt fullt ut bemöta de krav som denna ambitiösa vision kräver.
Försvarsindustrin tillverkar allt färre plattformar (fartyg, flygplan, fordon etc.) och tjänsteinnehållet (läs: mjukvara, IT och sensorer) blir i allt högre utsträckning det som utgör den avgörande militära förmågan.

Försvarsindustrin allt mindre oberoende
Försvarsindustrin var tidigare en mer isolerad industri med begränsad interaktion med den civila industrin. Den var teknikdrivande inom många teknikområden, men är idag i väldigt få områden teknikdrivande, och idag snarare inom de flesta produktområden helt beroende av den civila utvecklingen inom vissa, berörda teknikområden. De flesta civila industrierna och branscherna kan idag beskrivas som globaliserade. De civila marknaderna har också en snabbare s.k. clock speed (dvs. omloppstiden mellan varje produktgeneration) än den militära/försvarsindustriella produkt- och tjänsteutvecklingen. Därmed är försvarsindustrin klart beroende av den civila industrins utveckling. Försvarsindustrin går allt mer mot att kombinera civila applikationer och innovationer och att ge dem ett militärt innehåll; däri ligger idag primärt den försvarsindustriella förädlingen.

Utökat internationellt materielsamarbete
Sveriges materielförsörjningsprocess integreras successivt i olika europeiska fora. Den verkliga integrationen och samordningen går i praktiken mycket långsamt. Trots ett omfattande utländskt ägande i Sverige är försvarsindustrin i Sverige vad gäller sin verksamhet och sina projekt i mycket låg utsträckning integrerad i en multilateral projektstruktur. Det är en hämmande faktor med tanke på industrins behov av att vara delaktig i internationella innovationsmiljöer och att undvika risken att skapa alltför svenska, oexporterbara lösningar.
Pågående säkerhetspolitisk utveckling gör att det finns starkare band mellan länder inom olika koalitioner, vilket skapar starkare incitament för gemensamma materielprojekt. Exempel på sådana multilaterala band är framväxandet av en europeisk säkerhets- och försvarsidentitet, strävanden inom NATO att minska teknologigapet mellan USA och Europa samt de allianser som skapas i "kriget" mot terrorismen och de allianser som USA skapar som följd av detta. Detta är säkerhetspolitiskt sprungna drivkrafter som ytterligare accentuerar vikten av multilaterala samarbetsprojekt. Försvarsmaterielprojekt får därmed per automatik en säkerhetspolitisk upphöjelse, och kan inte ses som fr.a. militära angelägenheter.

Ömsesidiga beroenden?
Försvarsindustrin i Sverige behöver vara attraktiva samarbetspartners i internationella nätverk som dels interagerar med den främsta civila utvecklingen, dels skapar kontaktytor med andra internationellt attraktiva försvarsföretag. Att försöka skapa ömsesidiga beroenden (en viktig svensk paroll i 90-talets försvarsindustripolitik) är dock ett trubbigt verktyg. Det gäller snarare att skapa ömsesidiga förtroenden och att ses som en omistlig del av vissa internationella innovationsmiljöer. Industrin måste vara delaktig i internationella nätverk/kreativa innovationsmiljöer, för detta måste de vara attraktiva. En sådan internationell position förutsätter ett ansvarstagande från industrin att kontinuerligt vara attraktivt och från statsmakterna att göra prioriteringar i materielprocessen som understödjer prioriterade kompetenser hos industrin samt att också våga göra bortval av kompetenser som inte är prioriterade.

Slutsatser
Många av de förändringar som skett är generella för all industri, men de får vissa specifika konsekvenser i försvarsindustrin. En viktig slutsats är att försvarsindustrin har blivit mindre speciell, ej teknikdrivande, mer beroende av andra branscher samt att utvecklingen vad gäller företagskartan allt mindre styrs av stater.
Staten har fått mindre inflytande över industrins ägande. Vilken kontroll har då staten? Staten behåller viss kontroll fr.a. genom att ha exporttillståndet samt att de utformar kravspecifikationerna för försvarsmaterielen. Vidare är industrierna - oavsett ägarskap - angelägna om fortsatta beställningar och goda relationer.
När försvarsindustrin i Sverige successivt integreras i globala produktionskedjor så kan den överlag förväntas sjunka i näringskedjan, d.v.s. bli mindre av systemintegratör och mer av underleverantör. Det gäller för Sverige och industrin att gemensamt vara intressant som samarbetspartners för de främsta försvarsindustriella aktörerna. Det blir samtidigt allt mindre tydligt vad som är försvarsteknologi. Därför kan utvecklingen benämnas: från svensk försvarsindustri till försvarsindustri i Sverige till försvarsmaterielproducerande industri verksam i Sverige.
Försvarsindustrins samarbetsformer karaktäriseras alltjämt i hög utsträckning av en kalla-krigs-kontext med mycket begränsad integration mellan de inblandade företagen inom ramen för multilaterala samarbetsprojekt. I framtiden antas försvarsindustrins samarbetsformer komma att förskjutas mot en högre andel förtroendebaserade samarbetsformer för att bättre kunna bemöta de krav som interaktionen med den civila industrin ställer på försvarsindustrin - fr.a. gällande mer öppenhet och integration av olika länders produktionskedjor. Därmed kan försvarsindustrin bättre nyttiggöra civila framsteg och även utgöra en intressantare samarbetspartner för de civila företagen. Försvarsindustrin kommer aldrig att bli en industri som vilken som helst, den kommer att och bör ha vissa specifika drag. Däremot måste försvarsindustrin vara en integrerad del av de civila produktionskedjorna och innovationsmiljöerna.
En viktig realitet är att Sverige och försvarsindustrin fortfarande har viktiga beslut framför sig att dels prioritera vilka nischer och kompetenser som det skall satsas på, och lika viktigt, vilka det inte skall satsas på.
Denna utveckling tar lång tid, och varken staten eller industrin har fullt ut funnit sina roller ännu. Utvecklingen kan ses som mycket hotfull, men bör ses som innehållandes många spännande möjligheter och utmaningar där Sverige och försvarsindustrin i landet har goda möjligheter att även framgent ha en internationell, förhoppningsvis global närvaro.

Martin Lundmark är forskare vid FOI.

1 Frånsett att industrin för bemannade flygplan kommer att koncentreras till Lockheed Martin i kölvattnet av JSF-beslutet.
2 Vilket också byggde på månghundraåriga traditioner av försvarsindustri.
3 Då bortseendes från utländskt aktieinnehav i Ericsson och Volvo.