Det är just nu inte politiskt korrekt att kritisera Ryssland.
Därmed har den demokratiska västvärldens regeringar visat hur stor halt det är i deras tidvis uppblossande moraliska indignation.

Låt oss anta, rent hypotetiskt, att vi har ett land med en icke-muslimsk majoritetsbefolkning som förtrycker en muslimsk minoritet. Efter ett antal krig mellan de båda har den muslimska minoriteten vunnit en begränsad självständighet, som dock inte blivit formellt erkänd av vare sig majoritetsbefolkningen eller det internationella samfundet.

Förhandlingar om full självständighet försvåras av att minoritetens politiska ledning fortlöpande anklagas för korruption, samt för att understödja eller åtminstone acceptera terrorism. Det är ett faktum att man efter majoritetsbefolkningens tillbakadragande av militära och polisiära myndigheter har haft svårigheter att upprätthålla lag och ordning på det "egna" området.
Ponera vidare att minoritetsbefolkningen på goda grunder kan hävda att man är utsatt för förtryck och ett betydande godtycke, från de statliga myndigheter som fortfarande kontrollerar gränserna och därmed påverkar möjligheterna till ekonomisk verksamhet. Detta förtryck resulterar i växande arbetslöshet och desperat fattigdom. I frustration över att förhandlingarna om full självständighet går så långsamt, börjar en del av minoritetsbefolkningens mer extrema politiska ledare förespråka terror som enda utväg.
Efter ett antal spektakulära terrorattacker på majoritetsbefolkningens område sprids skräck och hämndslystnad, som resulterar i militära vedergällningsaktioner. Snart nog övergår dessa i en regelrätt återockupation av minoritetens område. Med förkrossande militär överlägsenhet intas stad efter stad. Utegångsförbud införs, massaresteringar företas, infrastruktur demoleras, bostäder läggs i ruiner. Hat och förtvivlan eskalerar.
För dem som vid det här laget börjar känna upprördhet å det förtryckta folkets vägnar, och känner behov av att hävda folkrättsliga principer gentemot förtryckaren, vill jag föreslå ett intressant intellektuellt experiment. Så långt har mitt exempel varit rent hypotetiskt. Låt oss emellertid sätta verkliga namn och ansikten på de båda, och se vilka känslor och reaktioner detta framkallar.

Olika måttstockar
Först kan vi använda de uppenbara kandidaterna, alltså israeler som förtrycker palestinier, och konstatera att detta ger upphov till mycket starka känslor. Det internationella samfundets representanter vrider sina händer under trycket av upprörda hemmaopinioner. Det framförs krav på diplomatisk isolering av förtryckaren, på bojkott av hans varor, t o m på att en fred kanske måste tvingas fram, hur nu det skall gå till.
Låt oss så, som kontrast, i stället kalla den kränkta muslimska minoriteten för tjetjener och den förtryckande icke-muslimska majoriteten för ryssar. Plötsligt upphör i stort sett all upprördhet. Det förekommer inga krav på diplomatisk isolering, snarare på att vi måste "engagera" förtryckaren i en djupare dialog. Det förekommer inga krav på bojkott mot hans varor, snarare då på att våra företag mera aktivt måste bidra till att utveckla hans industrier. Och i synnerhet förekommer det inga som helst krav på att någon lösning måste tvingas fram, snarare är det så att vi helst inte alls vill tala om tjetjenernas öde.
Vad är det egentligen som gör dessa båda fall så olika, som gör att Ariel Sharon får utstå så mycken kritik för sitt agerande, medan Vladimir Putin går helt fri? Om det verkligen är så, att folkrättsliga principer skall äga generell giltighet, och inte bara tillämpas där det uppfattas som "politiskt korrekt", finns här en synnerligen besvärande frågeställning. Om det nämligen inte kan visas att ett likställande av Rysslands behandling av tjetjenerna med Israels behandling av palestinierna är orättfärdig, måste vi sluta oss till att folkrätten de facto inte gäller för Ryssland.
Då en sådan slutsats måste få tämligen långtgående implikationer för folkrättens status, och för uppriktigheten i den moraliska indignation som från tid till annan präglar uttalanden från de demokratiska staternas regeringar, framstår det som angeläget att saken verkligen granskas.
I det följande vill jag hävda att tillgängliga fakta entydigt stöder en uppfattning av verkligheten som säger att allt det israelerna gör och har gjort emot palestinierna redan har gjorts och fortlöpande görs av ryssarna mot tjetjenerna - och det med råge. Kommentarer till detta från svenska UD skulle vara mycket välkomna.

Jenin och Groznyj
Låt oss börja med att jämföra det som hände i det palestinska flyktinglägret Jenin med det som hänt i den tjejtjenska huvudstaden Groznyj. I fallet Jenin genomförde den israeliska krigsmakten en begränsad operation, som ledde till att en begränsad del av staden/flyktinglägret ödelades. Under intryck av de första rapporterna från palestinska källor, som talade om en massaker och om mer än hundra döda, gick en våg av indignation över världen. Israel fördömdes och den palestinska myndigheten vann omfattande sympatier.
Mycken kritik riktades också mot Israels regering för att man inte prompt öppnade området för en internationell inspektion. Detta togs till intäkt för att det fanns något mycket obehagligt att dölja. Sedermera har det dock visat sig att de inledande officiella israeliska uppgifterna om ett begränsat antal döda, och om att merparten av de döda varit stridande, faktiskt stämde ganska väl med verkligheten.
Varken företrädare för Human Rights Watch, som relativt snart var på plats, eller representanter för FN, som företagit en betydligt senare undersökning, har kunnat finna någon substans i talet om att det skulle förekommit någon massaker. Kritiken mot Israel har därmed kommit att begränsas till att man använt oproportionerligt våld i tätt bebyggda områden, samt att man försvårat akuta hjälpinsatser.
Låt oss därmed flytta fokus till Groznyj, som den ryska krigsmakten systematiskt har lagt i grus och aska. Med hjälp av flyg och långtskjutande artilleri har man metodiskt utplånat kvarter efter kvarter, utan varje form av hänsyn till de oskyldiga civila som sökt skydd i källare och ruinhögar. Trots att såväl den materiella ödeläggelsen som antalet döda och sårade har varit mångdubbelt värre än i Jenin, är det svårt att minnas några krav på att Ryssland skall ställas till svars för användande av oproportionerligt våld eller försvårande av hjälpinsatser.

Terror och ansvar
Denna brist på konsistens i det internationella samfundets policy för fördömanden kan ges en mängd andra illustrationer. Mot den kritik Israel rätteligen har fått utstå för hårdhänt behandling av palestinska män i vapenför ålder, kan ställas väl dokumenterade rapporter från exempelvis Human Rights Watch (februari 2002, vol 14, no 2), som visar på förekomsten av tortyr, fördrivningar och illegalt dödande i Tjetjenien. Vi kan särskilt minnas de ökända "filtreringsläger", som främst beskrivits av modiga ryska journalister, där tjetjenska män utsatts för tortyr och annan enligt folkrätten otillåten behandling.
Mot kritiken mot Israels regering för att man är restriktiv i att bevilja utländska journalister tillträde till konfliktområden, kan vi ställa att Rysslands regering i princip har förbjudit all oberoende massmediabevakning av det som sker i Tjetjenien. Det beryktade fallet med den ryske journalisten Andrej Babitskij, som för ett tag faktiskt antogs ha blivit dödad av den ryska säkerhetstjänsten, står som en symbol över det fria ordets öde i Ryssland.
Det har med rätta uttalats farhågor för den inverkan konflikten med palestinierna kommer att få på israelisk inrikespolitik, och därmed på förutsättningarna att finna en lösning på konflikten. Mot detta kan ställas att det var just kriget i Tjetjenien, och den ryska krigsmaktens hårdhänta framfart, som förde Vladimir Putin till makten som Rysslands president. Hans eget politiska parti, "Enighet", hade i valrörelsen 1999 som enda egentliga program att man stödde den dåvarande premiärministern Putins krig.

Vem låg bakom terrordåden?
Det kanske mest kontroversiella av allt i dessa infekterade sammanhang rör dessutom just anledningarna till de båda konflikterna. I båda fallen rör det sig om konflikter med djupa rötter, där ingendera sidan kan sägas vara helt utan skuld. I båda fallen har också den nu pågående konfliktfasen föregåtts av en fas där både palestinier och tjetjener hade ett begränsat självstyre.
Det som provocerade fram Israels återockupation var en serie spektakulära terrordåd, vars uttalade syfte var att döda så många oskyldiga som möjligt. Attentatspersonernas identitet är känd och skuldfrågan kan inte sättas i tvivel.
I det ryska fallet är det fortfarande oklart hur det egentligen förhåller sig med de beryktade "lägenhetsbomber" som togs till ursäkt för det militära angreppet mot Tjetjenien, på hösten 1999. Det enda som kunnat beläggas är att omkring 300 människor dödades. Trots att den ryska säkerhetstjänsten säger sig veta vem som låg bakom har man ännu inte kunnat prestera några namn, och långt mindre några arresterade eller dömda.
Snarare är det så att man fått allt svårare att värja sig mot anklagelser om att det i själva verket var just personer ur den egna säkerhetstjänsten som låg bakom, i syfte att skapa den hysteri som gjorde kriget möjligt. Det är exempelvis slående att terrordåden upphörde direkt så snart kriget hade påbörjats.

Är tjetjener mindre värda än palestinier?
Det oerhörda i att dessa anklagelser tigs ihjäl framgår än en gång bäst i kontrast. Ponera att någon ens skulle försöka antyda att den israeliska säkerhetstjänsten ligger bakom de palestinska självmordsbomberna, i syfte att skapa motiv för återockupationen. Skulle det då också ha förbigåtts med tystnad?
Man kan verkligen undra varför omvärlden upprörs av det ena, medan det andra leder till en så utbredd likgiltighet? Är tjetjener möjligen mindre värda än palestinier? Eller är det kanske så enkelt, att det inte är lika politiskt korrekt att kritisera Ryssland som att kritisera Israel?
När organisationen Läkare utan gränser i april i år uppträdde inför FN:s människorättskommission i Genève, med vittnesmål om tillståndet i Tjetjenien, valde man att avsluta sin presentation med orden: "Kommer ni att välja att blunda för denna politik som syftar till att utplåna ett helt folk?"
Den totala bristen på efterföljande reaktioner antyder att svaret är jakande. Det lönar sig knappast att fråga vad det är som gör Putin bättre är Sharon. Det uppenbara svaret ligger i att det just inte är politiskt korrekt att kritisera Ryssland. Därmed har också den demokratiska västvärldens regeringar visat hur stor halt det egentligen är i deras tidvis uppblossande moraliska indignation.
Vad säger exempelvis vår vice statsminister, Lena Hjelm-Wallén? Är hon möjligen beredd att visa samma sympati för tjetjenska som för palestinska offer, genom att utsträcka sin personliga bojkott av israeliska varor till att även gälla ryska varor? Fan trot, som Rellingen sa.

Stefan Hedlund är professor vid Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala Universitet.