De baltiska staterna kommer snart att tas med i NATO. Något slags aktion för att avlägsna Saddam Hussein verkar förestående. Det finns intressanta samband mellan dessa två frågor.

Den 10 januari 1991 höll den litauiske presidenten Vytautas Landsbergis ett känslomättat tal i parlamentet där han varnade västmakterna för att verkställa den militära operation mot Irak som syntes förestående. Ty om så skedde var det stor risk för att Sovjetunionen skulle passa på att med våld stoppa de baltiska staternas självständighetsprocess.

Skuggor ur det förflutna
Det Landsbergis hade i åtanke var vad som hade hänt 35 år tidigare. Då passade Sovjetunionen på att krossa det ungerska upproret, sedan världens blickat plötsligt vänts mot Mellanöstern, i och med det israelisk-brittisk-franska angreppet mot Egypten för att ta kontroll över Suez-kanalen.
I hans föreställningsvärld fanns givetvis ytterligare en historisk parallell, Molotov-Ribbentroppakten 1939 där de baltiska staternas självständighet offrades i en realpolitisk uppgörelse mellan två stormakter.
Något medgivande av väst om sovjetiska fria händer i Baltikum fanns inte 1991, men parallellen med 1956 var helt adekvat. Den 15 januari - en dag innan flygoffensiven mot Irak inleddes - ägde stora prosovjetiska demonstrationer rum i hela Baltikum. Men något gick på tok för Sovjetunionen; tidssamordningen sprack uppenbarligen. Redan den 13 trängde sovjetiska förband in i TV-huset i Vilnius, varvid 14 människor dödades. Den 20 angrep sovjetiska inrikestrupper det lettiska inrikesministeriet i Riga, 5 personer sköts ihjäl. Men samma dag demonstrerade en halv miljon människor i Moskva mot Gorbatjov. Den ryske presidenten Jeltsin förbjöd ryska soldater att delta i operationer mot Baltikum.

Genomgripande förändring
Idag, inför ett eventuellt förestående angrepp mot Irak, är situationen en helt annan. Allt tyder på att Estland, Lettland och Litauen vid NATO:s toppmöte i Prag i slutet av november beviljas inträde i Alliansen. Och Ryssland, som inför förra ronden av NATO-utvidgningen förde en våldsam motpropaganda, stödd av ett antal aningslösa ekon i väst - "nyttiga idioter" skulle Lenin ha kallat dem - är nu påfallande lågmält i sin kritik. Mycket har sannerligen förändrats på ett tiotal år.
Den ryska tystnaden beror inte på att Moskva tycker att NATO-utvidgningen är bra. "Den är inget direkt hot, den är ingen katastrof, men den är onödig och olycklig, då den innebär en rubbning av balansen", så lyder i korthet det budskap som besökare får sig till livs av såväl politiker som militärer i Moskva. Alla är noga med att peka på att detta är en enig linje från presidenten och neråt, men det är inte svårt att höra skillnader i nyanserna. Militärer är ofta litet mer tydliga och konkreta, och det finns en tendens hos politiker att hänvisa till dem när de får frågan om vad egentligen balansrubbningen innebär.

Fantasifulla hotbilder
Svaret känns välbekant, även från vår egen debatt om behovet av ett försvar. "Vi utgår inte från motpartens intentioner utan hans kapacitet. Och NATO:s kraftigt ökade kapacitet genom att dess infrastruktur kommer inpå våra gränser är ett därför ett potentiellt hot." Därefter kan man få höra inlindade hot av typen "Det kan medföra att vår militär kräver motåtgärder för balansens skull, ja vi vill verkligen inte hota, men… "
Vid ett sammanträffande ställde jag frågan om ändå inte hotföreställningar för att vara trovärdiga förutsatte något slags konkret beskrivning av tänkbara scenarier. Jo, man kunde tänka sig att NATO på gav sig på Vitryssland för att avlägsna Lukasjenka. Ett nytt Jugoslavienfall alltså. Eller att ett NATO som innehöll Litauen bestämde sig för att genom blockad pressa ut Ryssland ur Kaliningrad-området.
Samtidigt som en del ryssar konstruerar sådana fantasifulla scenarier har de ingen förståelse för att angränsande små länder, som de baltiska, kan se den nuvarande obalansen som ett potentiellt hot och därför söker skydd inom Alliansen.

Moskvas svaga kort
Orsaken till att ryssarna inte för en hård motpropaganda är nog de inser att det inte lönar sig. Det blev kontraproduktivt förra gången; de hotade bl.a. med risken för en revanschistisk regim i Moskva, vilket naturligtvis förstärkte motiven för utvidgningen. Förenta Staternas attityd präglas alltmer av insikten om dess ekonomiska överlägsenhet. Som Stefan Hedlund påpekade i Vårt Försvar nr 4/2000: vid en årlig tillväxttakt om fem procent per år expanderar USA med en hel rysk ekonomi om året.
Samtidigt är president Putin uppenbarligen helt medveten om att det krävs goda förbindelser med väst för att ha minsta chans att säkra ekonomiska reformer och fortsatt tillväxt. Att ta strid i en förlorad sak är då dubbelt oklokt.
Efter den 11 september 2001 yppades i väst farhågor för att det nya samförståndet mellan Förenta Staterna och Ryssland skulle gå ut över de baltiska staterna så att NATO-utvidgningen skulle skjutas på framtiden. Skuggan av Molotov-Ribbentroppakten, Ungern-Suez och januari 1991 igen! Farhågorna var överdrivna. President Bush bestämde sig i stället för att äntligen slutföra stabiliseringen av Europa. Låta osäkra länder få skydd i den organisation som givit Europa ett halvsekel av relativ fred och framsteg. Samtidigt se till att ordna förtroendefulla relationer med Ryssland.
Sistnämnda skall bl.a. ske genom att den gamla samverkansformen som kallats "19 + 1", d.v.s. Ryssland får överlägga med NATO sedan Alliansen formulerat sin ståndpunkt, ersätts med "20" d v s ryssarna får sitta med vid rådsbordet från början. Medinflytandet gäller dock inte frågor som hänförs till NATO:s kärnuppgift, Artikel 5 om den ömsesidiga säkerhetsgarantin och det kollektiva försvaret.

Tålamod krävs
Utöver detta medinflytande - hur reellt det nu kan bli - kan USA erbjuda olika ekonomiska förmåner. Men många ryssar - inte minst militärerna - frågar sig om inte priset är för högt: baltiskt NATO-medlemskap, amerikansk militär närvaro i Kaukasien och Centralasien. Kanske till råga på allt ett tyst erkännande av ett angrepp mot Irak.
Fast beträffande sistnämnda är det inte osannolikt att vi får se en del ryskt manövrerande som påminner om de sovjetiska försöken att rädda Saddam Hussein 1991. Det lär dock inte hjälpa. "Finish the job", så lär George W. Bush ha uttryckt sin vilja att gå vidare med NATO-utvidgningen. Det var ett jobb som hans far 1991 inte ens fattade att det måste göras. Uttrycket passar också bra på sonens tydliga avsikt att slutföra det som hans far schabblade bort 1991, att få bort Saddam Hussein.
Förhoppningsvis har han också insett, bl.a. av erfarenheterna från Afghanistan, att ett jobb i internationell politik sällan blir helt avslutat, nya problem dyker upp, det krävs tålmodigt fortsatt arbete, och Förenta Staterna kan inte utan risk helt lämna över ansvaret till andra.

Bo Hugemark är säkerhetspolitisk kommentator