Operationerna i Afghanistan möter ibland oväntat hårt motstånd.
Att riva upp det internationella al-Qaidanätverket tar sin tid.

Efter flygkriget i Afghanistan och den Norra alliansens framgångsrika anfall förgående år har amerikansk och allierad trupp satts in i s.k. "Mopping up operationer" för att driva ut talibanerna ur deras befästa motståndområden i bergstrakterna i de östra delarna av landet. Det har till en början främst rört sig om specialförband med starkt flygunderstöd som deltagit. Inte minst från svensk armésynpunkt är dessa operationer av stort intresse.
Kraftfulla insatser genomfördes före julen 2001 i bergsområdet Tora Bora öster om Kabul mot talibanska grottbefästningar. Specialförband gjorde punktinsatser efter starkt understöd från attackflyg och attackhelikoptrar. Framgången blev ej fullständig, flera fientliga enheter lyckades dra sig ur greppet, även om förlusterna anses ha blivit omfattande bland de angripna.
En mer omfattande och i sin planläggning mer ambitiös operation genomfördes i mars detta år, där bl.a. bergsinfanteri och luftlandsättningsförband deltog, tillsammans med specialtrupp för spaning och överfall.

Operation Anaconda
Omkring 10 mil sydväst om Tora Bora finns ett annat bergsområde kallat Shah-i-Kot. Här hade underrättelsetjänsten stödd på lokala rapporter, bilder från flygplan med och utan förare och speciella spaningsenheter upptäckt befäst­ningar, grottor och talibantrupp spridda över en yta av ungefär 2 x 3 mil. Detta var ett område väl känt som gömställe för gerillaförband, vilket påstås ha motstått ryssarnas attacker under deras försök att hålla landet ockuperat under 1980-talet.
Amerikanarna planlade i början av året en operation för att nedkämpa motståndet i Shah-i Kot. Anfallet skulle insättas i början av mars. Man kallade planen för en "Hammare och städet-operation". I öster och söder skulle styrkor från 10. bergsdivisionen blockera pass, där fienden kunde tänkas bryta sig ut. Den östra ställningen kallades Eve, här grupperades helikopterlandsatta enheter i terräng omkring 2 000 m ö h. I södra passen, på ömse sidor en höjdsträckning kallad Valen, grupperades ytterligare trupp ur bergsdivisionen, den västra ställningen kallad Heather, den östra Ginger. Hela operationen fick namnet Anaconda.
Anfallsstyrkan kom från 101. luftburna divisionen. Den landsattes i norra delen av operationsområdet och framryckte söderut mot de lås bergsdivisionen upprättat. En annan anfallsstyrka insattes nordvästifrån. Den bestod av afghanska, allierade enheter under general Ziahuddins befäl. Inom området fanns redan spanings­patruller ur Special Forces. Inalles var minst 1 000 man ur US Army engagerade.

Ingen ranger får lämnas kvar
När Ginger skulle etableras visade det sig att området var försvarat av talibanska förband beväpnade med bl.a. granatkastare, pansarskott och luftvärnsrobotar. En förtrupp med "rangers" i två Chinookhelikoptrar blev beskjuten, varvid en av helikoptrarna skadades. Detta var en incident i sammanhanget, men ändå värd att redovisas. När de båda helikoptrarna hastigt tvangs lämna platsen där de nuddat marken kastades en man ur. Detta upptäcktes några kilometer längre bort, där man landat för koll av skador m m. Hederskodex bjuder att ingen ranger lämnas kvar. Rapport gavs till chefen på basen i Bagram norr om Kabul, generalmajoren Frank Hagenbeck, och order returnerades om åtgärder för att söka efter den "borttappade" kommandosoldaten. Obemannade spaningsplan upptäckte honom plus tre andra personer, vilka senare visade sig vara fiender. Den oskadade helikoptern landsatte en patrull om 6 man, vilka skulle söka rätt på Roberts, som den förlorade rangern hette. Vidare sändes två nya helikoptrar till området för att upprepa försöket att gå ned och gruppera sig till försvar. Den ena av dessa helikoptrar blev skadad av luftvärnseld och kraschlandade endast 1½ km från den plats, där den första helikoptern nödlandat. Icke nämnvärt förvånande blev de utstörtande commandosoldaterna mötta av en kraftig eld från automatkarbiner, kulsprutor, pansarskott, raketgevär och granatkastare. Den utsända sökpatrullen arbetade sig fram till de sist landsatta. Med sig hade de den döde Roberts. Från Bagram beordrades attackhelikoptrar att bekämpa talibanställ­ningarna, men ej förrän under natten, efter förlustbringande försvarsstrider under en hel dag, kunde commandostyrkan lyftas bort. Med sig hade de då sju döda och elva sårade.

Överraskande starkt motstånd
Man förvånar sig onekligen över den överraskning de landsatta utsattes för både vid första och andra landsättningen. USA torde förfoga över bästa tänkbara underrättelseresurser. Helikoptrar, flygplan, både konventionella och obemannade underrättelsefarkoster övervakade stridsterrängen, och på marken fanns sedan en tid spaningspatruller med all tänkbar förstärkningsutrustning innästlade. Trots detta överrumplas man av starkt försvar i landsättningsområdet. Ett visst lättsinne måste ha funnits hos de anfallande, men också övertro på de nya spanings­medlen. Onekligen en tankeställare för våra "nya" försvarsorganisatörer.
Överhuvudtaget hade man fått en falsk bild av motståndet, delvis på grund av att man litade på ortsbefolkningen. I stället för några hundra välbeväpnade talibaner i förberedda fältbefästningar bl.a. grottor grävda ett tiotal år tidigare, befanns försvaret omfatta minst 1 500 fanatiska krigare; talibaner, tjetjener, araber och uzbeker. De kämpade ursinnigt och lämnade ej sina ställningar. Den amerikanska våldsamma förbekämpningen utfördes av alltifrån tunga bombplan, B 52-or, till attackhelikoptrar, tunga AC-30 och lättare Apache och Cobra. De slutliga anfallen syftade till nedkämpning. Erfarenheterna från striderna ikring Tora Borabergen före jul ansågs ej gynnsamma. Då hade anfallsförbanden mestadels bestått av afghaner och mängder av al-Qaidakämpar hade sluppit ut "to fight another day". Hela planen gick nu ut på att klämma motståndet mellan sköldarna. Enheterna ur 10. bergsdivisionen, 101 luftburna i divisionen och afghanska förband anföll in i talibanfästet och slutstriderna blev hårda.
Resultat: 800 al-Qaida döda (uppskattad siffra; kan vara överdriven); på amerikansk sida 11 döda varav tre afghaner och 88 sårade, varav 18 afghaner. Striden varade en vecka i stället för de 2-3 dagar man från början räknat med.

Samarbete med Pakistan
Efter Sha-i-Kot-operationen har begränsade insatser genomförts mot motståndsfickor i bergsområden i östra och nordöstra afghanistan. Talibanerna betratar gränstrakterna i nordöstra Pakistan som sitt återhämtningsområde, och befolkningen här är till stora delar samarbetsvillig. Den amerikanska krigföringen i Afghanistan och gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan har i princip två mål; att bekämpa talibanska gerillaenheter och spåra upp ledarna. När det gäller det senare är den pakistanska säkerhetspolisen med på spaning och gripande men vill ej att amerikanska FBI deltar förrän grovarbetet är gjort. Ett exempel härpå var operationen i den pakistanska staden Faisalabad söder om huvudstaden Islamabad, alltså långt inne i landet, den 27 och 28 mars. Här blev pakistanerna tipsade om att ett helt huskomplex beboddes av miss­tänkta al-Qaidaagenter. Husen belägrades, polisspärrar upprättades runt staden och mer än 100 tungt beväpnade poliser stormade klockan tre på morgonen in i byggnaderna. Efter en häftig strid, varvid tre polismän sköts ned, inringades 50 miss­tänkta, 42 av dessa icke-pakistaner. Två av de senare tog sig upp på ett hustak och hoppade ned på granntaket där de emellertid greps. Vid gripandet sårades båda, den ene dödligt. Den andre visade sig vara Usama bin Ladins kanske främste planläggare av terroraktionen, Abu Zubaydah.

Världsomfattande operationer
Vid sidan av terroristbekämpningen i Afghanistan och Paki­stan pågår den världsomfattande spanande, utredande och uppsökande verksamhet som skall riva upp al-Qaidanäten och i möjligaste mån undanröja de omedelbara hoten för nya 11 september-attacker.
En viktig del av detta underrättelsekrig är förhören med fångarna i Camp Delta i Guantanamo Bay på Cuba. En hel del nyttig information tycks ha kommit framdenna väg.Bilden ur världsomfattningen i dessa underrättelseoperationer tydliggörs vid studiet av händelserna i juni detta år:
I Marocko arresterade säkerhetspolisen tre saudiaraber som misstänktes planera en attack mot brittiska och amerikanska krigsfartyg i Gibraltar sund.
I Frankrike arresterade anti­terroristpolisen fem pakistaner och nord­afrikaner som misstänks ha givit sitt stöd åt "skobombaren" Richard Reid, vilken ha­de som mål att spränga ett plan i luften på rutten Paris - Miami.
I Sudan arresterades en ledare för en al-Qaidacell, ansvarig för att ha avfyrat en robot mot ett amerikanskt stridsflygplan i Saudiarabien.
I USA meddelade chefen för Högsta domstolen (i maj) att en person vid namn José Padilla (konverterad till Islam med namnet Abdulla al Muhajir) arresterats misstänkt för att förbereda användningen av s.k. dirty bombs (konventionell laddning "spetsad" med kärnbränsle)
I Tyskland uppdagades att en syrier med tyskt medborgarskap Muhammed Heidar Zammar deltog i planeringen av 11 sepember-attacken. Tyskarna meddelade att de "tappat " Muhammed men tror sig veta att han befinner sig i amerikanskt fängelse.
Ett av de viktigaste målen i den internationella antiterroristverksamheten är dock att spåra upp Usama bin Ladin (om han nu är i livet). Ej förrän han inringats eller konstaterats död kan hela denna enorma underrättelseapparat hämta andan.

Hodder Stjernswärd är överste 1. gr