I skrivande stund har Irak gjort eftergifter inför hotet om militärt angrepp.
Vad kan hända om den irakiska förhalningstaktiken fortsätter?

Attentatet mot World Trade Center den 11:e september ledde bland annat till att president Bush lanserade uttrycket "the Axis of Evil" i sin State of the Union Adress i januari i år. Som en av de centrala medlemmarna i denna koalition utpekades Irak, under Saddam Husseins ledning. Regimen i Bagdad har sedan Kuwaitkriget betraktats som ett problem, i första hand för sin vägran att låta FN:s vapeninspektörer återuppta sina avbrutna undersökningar efter massförstörelsevapen. Situationen har fram till attentatet mot World Trade Center ändå inte betraktats som akut. Politiska, diplomatiska och militära insatser mot Irak har pågått kontinuerligt, och bedömts hålla regimen i Bagdad nertryckt. Efter George Bushs övertagande av presidentämbetet och händelserna den 11:e september förändrades situationen och den politiska retoriken. Saddam Hussein växte på nytt fram till att vara ett hot mot världsfreden och kanske ännu viktigare, ett direkt hot mot det amerikanska folkets trygghet i hemlandet. Han anklagades för att stödja terrorismen och att utveckla massförstörelsevapen. Båda hot, som kan riktas mot amerikanskt territorium och slå till mitt i vardagen hos enskilda medborgare. Det ultimata målet för Bushadministrationen är att skapa en situation där det amerikanska folket inte skall behöva uppleva rädsla för denna typ av hot. Ett steg i utvecklingen är att avsätta den nuvarande regimen i Bagdad innan Saddam Hussein förfogar över massförstörelsevapen i en sådan omfattning, att han är ett allvarligt hot mot USA. I ett sådant scenario är användandet av militära medel inte uteslutet.

Delade meningar i administrationen
Användningen av militära medel på detta sätt är dock inte en okontroversiell fråga, särskilt som USA:s avsikt är att avsätta en regim, utan att denna har inlett öppna krigshandlingar. Tidigare amerikansk policy för att inleda militära operationer mot Irak har grundat sig på följande antagande; Irak inleder en militär aktion mot USA eller mot sina grannländer. Att det blir en humanitär katastrof i Irak eller att någon oppositionsgrupp i Irak ber om hjälp. Med det ställningstagande som president Bush nu har proklamerat finns inte dessa fyra olika scenarion längre med. Istället skulle den militära insatsen ha ett förebyggande syfte. Argumentationen bygger därmed inte på dagens situation, utan på vad som kan hända i framtiden om Irak får verka i fred och skaffa kärnvapen.
Det finns dock en stark opposition emot ett anfall. Lite förenklat kan man säga att Bush­administrationen är delad i två läger där utrikesminister Colin Powells försiktiga hållning står mot George Bush, vicepresidenten Dick Cheney och försvarsministern Donald Rumsfeld, vilka har en mer aggressiv inställning. Till detta kommer att den amerikanska försvarsledningen inte heller är helt för ett anfall. Dels har den så kallade Powell-doktrinen1 i hög grad blivit anammad inom amerikanska försvaret, dels anser man inte att presidentens säkerhetspolitiska råd, som led av Condoleezza Rice, har en plan för hur Irak skall hanteras då Saddam Hussein har störtats. Även i massmedia förekommer olika uppfattningar. Trots de delade meningarna om det lämpliga genomföra ett anfall är det få som inte tror att USA rent militärt skulle kunna krossa Irak. Problemen är helt av politisk natur.

Misstänksamhet mot FN
USA:s relation till FN har också lyfts fram av några debattörer. Bland annat har den förre amerikanske utrikesministern James Baker argumenterat för ett agerande som i hög grad överensstämmer med hur USA handlade under Gulfkriget. Det finns dock en tydlig misstänksamhet inom den nuvarande amerikanska administrationen mot FN. Genom att låta FN vara med i beslutsprocessen kan USA tappa kontrollen över utvecklingen och hamna i ett läge där ett militärt angrepp blir uteslutet. En situation som vore inrikespolitiskt förödande för Bush-administrationen. Istället signalerar man att agerandet mot Afghanistan och Irak är USA:s nuvarande sätt att lösa säkerhetsproblem. USA skall då ha handlingsfrihet och kontroll. Allierade skaffar man sig genom bilaterala kontakter inom ramen för "a coalition of the willing".
Det finns flera olika militära optioner för USA, men det är framförallt följande tre metoder som diskuteras. En möjlighet är att använda flygstridskrafter på det sätt som skedde under Kosovokriget. En annan är en insats med en markstyrka om ungefär 50 000 man ("Desert Storm Light") som kräver cirka 20 dagars förberedelser från beslutstidpunkten. Den tredje är ett massivt anfall, där huvudstyrkan består av markförband på 250 000 man ("Desert Storm II"). Detta alternativ bedöms kunna utlösas cirka 60 dagar efter beslut.

Snabbhet eller överlägsen styrka?
Uppfattningen är dock att flyganfall möjligen skulle kunna bidra till att störta Saddam Hussein, men inte vara tillräckliga för att förstöra den kapacitet till produktion av massförstörelsevapen som Irak förfogar över. För att uppnå ett sådant mål krävs militära markförband. I alternativet "Desert Storm Light" är det just snabbheten som i sig är den kvalitet som skall skapa en överlägsenhet, trots bristen på numerär. Förespråkarna menar att detta är framtidens krigföring. I den amerikanska militärledningen finns det dock ett motstånd mot denna lösning. Dels är det ett riskfyllt projekt, fjärran från den princip som Colin Powell varit med att lansera och där "overwhelming force" är ett ledord, dels finns det inom den amerikanska armén en rädsla för att betydelsen och därmed behovet av tunga markstridsförband alltmer skulle ifrågasättas. Istället lyfter man fram det alternativ som bygger på en stor markstridskomponent.
En variant av "Desert Storm II", är att detta alternativ genomförs med en lång uppladdningstid. Politiska lösningar skulle då, i skuggan av en uppväxande amerikansk militär närvaro, kunna få ett ökat stöd. Samtidigt finns hela tiden möjligheten att övergå till ett angrepp. Nackdelen är att en sådan lösning är mycket kostsam och låser upp stora militära resurser under lång tid. Reservister måste också inkallas vilket kräver stöd från kongressen. En sådan militär uppladdning kommer också att kräva en fullständig politisk seger, annars blir det näst intill omöjligt att inte använda de militära resurser som står insatsberedda. Möjligheterna för den politiska ledningen att kompromissa blir då mycket begränsade.

Motvilliga militärer
Samtidigt finns det en växande klyfta mellan de soldater som skall göra grovjobbet på stridfältet och det nationella ledarskapet. Inga i Bush administrationen, förutom Colin Powell, har krigserfarenhet. Ingen av de ledande politikerna har heller barn som tjänstgör i amerikanska försvarsmakten. Detta förhållande är unikt i USA:s moderna historia. Denna gryende misstro mellan civila beslutsfattare och militärer blir förstås än mer akut då militära resurser skall användas som ett offensivt säkerhetspolitiskt instrument. Konsekvenserna kan bli att försvarsmakten driver sin uppfattning helt med Powell-doktrinen som grund. Vilket betyder att ett tidigt amerikanskt militärt deltagande i inledningen av en konflikt kan omöjliggöras.

Stefan Ring är överstelöjtnant och huvudlärare i strategi vid Försvarshögskolan.

1 Powell-doktrinen bygger på de tankar som den tidigare försvarsministern Caspar Weinberger presenterade redan 1984. Hans koncept byggde på att sex villkor skulle vara uppfyllda innan USA militärt engagerade sig; Är konflikten av vital betydelse för USA? Är tillräckliga resurser avdelade? Är målen tydligt definierade? Finns det acceptans för de påfrestningar som kan uppstå? Kommer den allmänna opinionen och kongressen att ge stöd? Har vi uttömt alla andra möjligheter?