Ledare:

Fred till varje pris - fred i vår tid?
När detta läses har kanske ett nytt krig brutit ut. Som det ser ut i skrivande stund kommer Förenta Staterna och Storbritannien att angripa Irak utan säkerhetsrådets mandat. Den svenska diskussionen om huruvida vi kan delta med stridande trupp eller fältsjukhus är därmed inte längre relevant. Men problemet kan återkomma i framtida konflikter. Säkerhetsrådet har makt att beordra stater att delta i väpnade insatser. (Tysklands agerande i denna kris är därmed inte förenligt med dess FN-medlemskap.) Nu är det knappast sannolikt att säkerhetsrådet tvingar en stat att sätta in ett visst slags resurser. Det är snarare en moralisk fråga; det borde vara svårt för en nation som i yttersta nöd skulle vara beroende av väpnad hjälp att själv inte vara beredd att ge sådan.
I praktiken har Sverige redan gått ifrån "fältsjukhusfixeringen". Vi skickade "stridande trupp" till Bosnien och Kosovo. I fredsfrämjande insatser av dessa slag kan man aldrig garantera att det inte blir stridsuppgifter (Ulf Henricssons bataljon i UNPROFOR bär syn för sägen) En av grundtankarna i Försvarsmaktens organisation är också att de operativa insatsförbanden skall vara användbara såväl inom rikets gränser som utanför.
Det tillkommer inte vårt försvar att ta ställning till det angreppsbeslut som nu kanske har fattats. Däremot att göra ett par påpekanden som kan bidra till en klarare debatt i denna komplicerade fråga - och kanske väcka tankar om framtiden.
För det första är det förhållande att tidigare amerikanska administrationer stött Saddam Hussein inget argument mot att den nuvarande kan angripa honom. Däremot är det ett memento om att man bör vara försiktig med vilka bundsförvanter man skaffar sig nu.
För det andra är det förhållandet att USA inte angriper Nordkorea eller tar itu med Israel-Palestina-konflikten inget bra argument mot att det angriper Irak. Vi får nog vara tacksamma för att det inte överbelastar sin krishanteringsförmåga eller utlöser kärnvapenkrig på koreanska halvön. Däremot har amerikanerna anledning att tänka på hur de skall hantera dessa och andra krishärdar. Ty USA inte bara hånas för att uppträda som världspolis, det förväntas också agera som en sådan och kommer att uppmanas därtill.
Det innebär att frågan om militära ingripanden mycket väl kan komma upp igen. Noteras bör att FN-stadgan inte, som många tror, säger att militärt våld är den sista utvägen när alla andra medel prövats. Vad där står är att inskridande med stridskrafter kan göras när säkerhetsrådet finner att ekonomiska m.fl. sanktioner "skulle bliva otillräckliga eller redan visat sig otillräckliga". Det förstnämnda är naturligtvis en oerhört svår sak att avgöra. Det gäller att bedöma vad som kan uppnås med olika slags medel och vilka offer de kan innebära på kort och lång sikt. Svaret måste rimligen vara mer nyanserat än "fred till varje pris".
Legitimeringen av ett krig är idag kopplad till beslut av FN:s säkerhetsråd. Vad vi nu ser ställer detta under debatt. Blir ett eljest berättigat krig oberättigat om en stormakt av uppenbart egenintresse - säg omsorg om oljekontrakt - lägger in sitt veto?
Vetorätten var en nödvändig förutsättning för bildandet av FN i samförstånd mellan världskrigets segrarmakter med i grunden mycket divergerande intressen. Den gav sedan under det kalla kriget stormakterna fria händer att ostörda agera inom sina intressesfärer och att slå vakt om sina skyddslingars intressen. Det fanns en viss parallellitet mellan vetorätten och världsfreden; intrång i stormaktsblockens intressesfärer kunde ha utlöst Harmageddon. Det kalla krigets slut såg en utveckling av folkrätten i riktning mot folkens rätt i motsats till staternas. Humanitära interventioner blev möjliga genom att blockmotsättningarna började upplösas.
Även om vetot nu använts och vi tycker oss se en åternationalisering av säkerhetspolitiken är vetorätten oåterkalleligt satt under debatt, i och med att endast en supermakt finns på arenan, att gamla stormakter degraderas till andrarangsmakter och nya stormakter uppstår.
Inte bara FN:s framtid är osäker. NATO och den transatlantiska länken har utsatts för påfrestningar, president Chirac signalerar motvilja mot att utvidga EU med stater som stöder USA. Samtidigt väcker mordet på premiärminister Djindjic i Belgrad farhågor för att Balkan-tragedierna ännu inte spelats till slut och visar på behovet av säkerhetsorganisationer med robust kapacitet.
Kanske är vi i en situation då grunderna för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik förändras snabbare än någonsin efter murens fall och det krävs största flexibilitet i tanke och handling.