Den nuvarande akuta krisen (eller ev. kriget när detta läses) i Irak måste sättas in i ett sammanhang för att kunna förstås. Tre årtal är då centrala, 1988, 1990 och 2001.

1988 använde Saddam Hussein kemiska stridsmedel (senapsgas och cyanid) mot sin egen befolkning i byn Halabja. C:a 5 000 människor dog. De kemiska stridsmedlen spreds från luften, via flygplan.
Sedan dess vet vi att Irak inte bara har massförstörelsevapen, utan att Saddam också är beredd att använda dessa vapen. Och detta trots att hans regim, statens överlevnad eller Saddams personliga säkerhet rimligen inte stod på spel den där dagen 1988.

Ingen reell insyn
Otaliga försök har sedan dess gjorts för att korrekt kunna bedöma och kontrollera Iraks program för utveckling av massförstörelsevapen. Det hittills mest framgångsrika var UNSCOM:s och IAEA:s aktiviteter mellan 1991-98, som dels kunde kartlägga stora delar av vapenprogrammen och dels förstöra stora delar. Men, det tog nästan fem år innan inspektörerna kunde avslöja Saddams B-vapenprogram. Sedan 1998 har inte det internationella samfundet haft någon reell insyn i vilka utvecklingsprojekt och vilken produktion, anskaffning m.m. som Saddam arbetat med, än mindre hans planer och ambitioner.
Det är av uppenbara skäl svårt att göra en korrekt bedömning av Iraks nuvarande kapacitet på området. De flesta öppna rapporterna kommer dock till likartade slutsatser. Saddam Hussein har idag tillgång till B- och C-stridsmedel och bedriver ett utvecklingsprojekt för kärnvapen. Irak har alltjämnt också ett fåtal långräckviddiga robotar som kan bära dessa stridsmedel.

Mödosamma inspektioner
De inspektioner som f.n. pågår med stöd i FN-resolution 1441 har hittills inte rapporterat att man funnit några lager eller tillverkningsanläggningar för massförstörelsevapen. Däremot har man konstaterat att det fanns brister i den skriftliga deklaration som Irak lämnade till säkerhetsrådet i december och att Irak ännu inte fullt ut samarbetar med inspektörerna. Oavsett hur många inspektörer som sätts in och oavsett hur väl Irak samarbetar, har jag svårt att se att man kommer att kunna sträcka sig längre än att konstatera att man hittills inte funnit några vapen eller anskaffningsprogram vid sina inspektioner. Man kommer inte att kunna deklarera att Irak inte har några massförstörelsevapen. För detta krävs sannolikt flera års arbete.
1990 anföll Irak Kuwait. Man visade då i handling vad man menade med retoriken om att bli en regional stormakt och en ledande arabisk makt. Man hotade hela den regionala säkerheten, och många, bl.a. USA, omprövade sin tidigare politik visavi Irak.

Koppling till terrorismen
2001, den 11 september, anfölls World Trade Center och Pentagon av terrorister. Även om det finns få om några klara samband mellan Bin Laden, Al-Qaida och Irak så förvandlade den 11 september det amerikanska samhället och den politiska agendan. Känslan av sårbarhet och då särskilt från en mycket otydlig fiende som kallades "terrorism" blev uppenbar. Det blev också politiskt nödvändigt att göra något åt detta hot. Att vänta och se var och är helt enkelt inte någon option. Redan kort efter den 11 september fördes tankar också fram av flera centralt placerade och inflytelserika personer som t.ex. Donald Rumsfelt och Henry Kissinger, att kampen mot terrorism måste innehålla åtgärder att få bort Saddam Hussein från makten i Irak. Vi kan också notera att kongressen och senatens beslut från den 10 oktober 2002 att tillåta president Bush att starta en militär operation mot Irak gör en koppling mellan Irak och terroristbekämpning. Således inte bara en koppling till massförstörelsevapen som FN-resolution 1441 ju handlar om.

Oljan
Förutom dessa tre årtal spelar också oljan en roll. I ett område med centrum i det inre av Persiska viken och med c:a 20 mils radie finns c:a 50% av idag kända oljereserver. Området kring Persiska viken producerar idag c:a 1/3 av den totala råoljeproduktionen, och mer än 3/4 av denna produktion går med sjöfrakt genom Hormuz-sundet till de olika marknaderna. C:a 2/3 av produktionen går till Asien, resten till USA och Europa. Mest beroende av Mellanöstern-olja är kanske något förvånande Japan, som importerar 100% av sin olja och av denna kommer c:a 80% från Mellanöstern.
Även om Irak idag inte står för mer än c:a 3% av världens råoljeproduktion så utgör det faktum att Irak bedöms sitta på c:a 10% av världens kända oljereserver en viktig faktor.
Att olja är en strategisk resurs för USA idag liksom det var 1990 är uppenbart, och även att Irak är viktigt för världens oljeförsörjning, men jag har svårt att se att detta skulle vara ett starkt nog motiv för ett militärt angrepp på Irak. Det är rimligen så att ett relativt kortvarigt militärt angrepp mot Irak som resulterar i en ny regim, på lite sikt kommer att öka tillgången på olja och därmed verka prisdämpande. Det finns nog flera länder och internationella aktörer som inte skulle välkomna en sådan utveckling.

Demokratisk nyordning
Irak är en totalitär stat som styrs med järnhand av Saddam, och det råder ett kraftigt demokratiskt underskott i nästan samtliga länder i regionen. Den ekonomiska utvecklingen är nästan helt beroende av oljan och kontrolleras av ett fåtal och kommer inte de stora massorna till del. Militär upprustning står alltjämnt högt på prioriteringslistan, och det finns få om några allvarligt menade initiativ från FN, EU eller USA som idag förefaller kunna bryta denna utveckling. Grogrunden för olika radikala rörelser är således god.
Mot denna bakgrund är det, åtminstone i den amerikanska debatten, flera som för fram behovet av att skapa en "nyordning i Mellanöstern". Att avsätta Saddam Hussein skulle kunna vara ett lämpligt steg på vägen, mot en sådan "nyordning". Resonemanget har naturligtvis många invändningar men lever ändå.

Stark uppladdning
Den militära styrkeuppbyggnaden till området är omfattande. När detta skrivs har man passerat 100 000 man och fler är på väg. Uppladdningen består av pansar- och mekaniserade förband liksom av lättare men mycket slagkraftiga förband som t.ex. marinkårsförband och luftlandsättningsstyrkor. Det, tillsammans med stora flyg- och sjöstyrkor ger USA och Storbritannien ett flertal militära handlingsmöjligheter.
Ledningsresurser ur Central Command, CENTCOM, har omgrupperats och förmåga att leda en stor operation (250 000 man) finns nu på plats.
De förband som nu grupperas i området har en bättre operativ förmåga än under Gulf-kriget, främst tack vare teknikutvecklingen på sensor, övervaknings- och vapensidan. Särskilt förmågan till strid i mörker är avsevärd, varför jag bedömer att man är mindre väderberoende än vad som många tycks tro. Flygplanet B2 kan också tjäna som exempel på vad som kan åstadkommas idag, liksom det faktum att idag disponerar amerikanska flygvapnet c:a tio gånger fler flygplan som kan fälla precisionsvapen av olika typer än i Gulf-kriget 1990-91.

Den svages möjligheter
Den irakiska krigsmakten är jämfört med Gulf-kriget försvagad. Inte nog med att man förlorade huvuddelen av sin viktigaste materiel under Gulf-kriget, men tio års de facto isolering p.g.a. sanktioner har rimligen gjort det svårt att ersätta eller nyanskaffa några betydande mängder av modern materiel. På flygsidan bedöms Irak idag ha c:a 100 operativa flygplan, varav samtliga är av 70-eller tidig 80-talsteknik. På marksidan förfogar man över ca 350 000 man där de sex divisionerna ur Republikanska Gardet bedöms ha ett relativt högt stridsvärde. Stridsvärdet på övriga förband är rimligen klart lägre än när Gulf-kriget inleddes. Med dessa förutsättningar förefaller det utsiktslöst för Saddam Hussein att försöka vinna eller ens allvarligt störa en amerikansk invasion, utan att tillgripna olika former av s.k. asymmetriska motåtgärder. Vad dessa motåtgärder kan bestå av är mycket vanskligt att bedöma. Jag kan dock se några huvudlinjer i sådana åtgärder: försök att påverka den arabiska opinionen, försök att påverka internationell opinion genom att t.ex. "skapa" stora civila förluster, ta striden till kontinentala USA genom olika terrorattacker, försök att tvinga USA till strid i bebyggelse, brända jordens taktik i någon form och olika gisslantaganden.

Tänkbara operationer
Om USA väljer att genomföra en militär operation så har det hittills spekulerats i och läckt ut att man tänker sig ett genomförande i tre faser. Den första skulle vara ett skede där främst flyg och långräckviddiga vapen samt vissa specialförband sätts in, för att bekämpa ledningskapacitet, skapa luftherravälde, begränsa rörlighet och slå mot Saddam Husseins maktbas. Den andra fasen skulle omfatta c:a 50 000 man som sätts in för att ta dels ta strategiska områden, slå avskurna förband och förstöra SCUD-robotar och andra massförstörelsevapen.
Den tredje fasen skulle vara en mer traditionell markinvasion med syfte att ta områden och successivt marschera mot Bagdad.
Det ovan beskrivna låter rationellt och logiskt, men nu är ju sällan verkligheten så. Någon form av överraskning bedömer jag att USA vill åstadkomma, och det kan därför vara klokt att försöka tänka i något annorlunda banor. Jag skulle vilja peka på ett alternativ som innebär att man efter en kort och mycket kraftig flygbekämpning kombinerad med omfattande informationsoperationer men där även en del lättare förband utnyttjas för att ta strategiska områden, går direkt mot Bagdad och försöker tillfångata Saddam Hussein alternativt om han redan flytt, framkalla en regimkollaps. Detta bygger på en värdering att det irakiska motståndet mycket väl snabbt kan rasa ihop, dels som en följd av militär övermakt, dels som en följd av att vara avskuret från sin ledning. Alternativet är riskfyllt men jag är övertygad om att USA till varje pris vill undvika ett långvarigt krig och en situation som innebär att man måste slå sig fram gata för gata i Bagdad. Därför är man kanske också bered att ta vissa risker för att nå ett snabbt, militärt avgörande.

Och sedan?
Avslutningsvis några korta ord om vilka konsekvenser vi kan förutse med anledning av det som redan hänt.
o Hade Irak redan idag haft kärnvapen är det mycket osäkert om USA drivit en utveckling mot en militär invasion så långt som man nu gjort. Förlustriskerna hade varit allt för stora både för egen personal och allierade i regionen. Att Nord-Korea uppenbarligen bedöms ha en begränsad kärnvapenförmåga, gör bl.a. att man måste agera annorlunda mot Nord-Korea. För några stater kommer rimligen en efteranalys att resultera i en insikt om att vill man kunna motsätta sig USA måste man skaffa kärnvapen, eller en mycket omfattande konventionell förmåga.
o Irak-krisen och den 11/9 har undanröjt de tvivel på behoven av någon form av missilförsvar som tidigare funnits inom bl.a. NATO. Beslutet vid Prag-toppmötet att inleda en studie om detta kan ses i det ljuset. Utveckling har dessutom förstärkts av Nord-Koreas återupptagande av sitt kärnvapenprogram.
o Även vid ett mycket positivt scenario d.v.s. att Saddam Hussein inför det militära hotet avgår eller flyr och en ny regim på ett trovärdigt sätt avvecklar de massförstörelsevapen som finns i Irak, så återstår ändå frågan om hotet från internationell terrorism, beväpnad med massförstörelsevapen. Att man med en kombination av politiska åtgärder och trovärdigt militärt hot lyckats lösa den akuta krisen med Irak, innebär inte att samma militär makt kan lösa problemen med internationell terrorism. Militär makt kan möjligen lösa, eller bidra till att lösa, en akut kris men inte hantera internationell terrorism som fenomen. För detta fordras andra metoder och medel.
o Det är uppenbart att det idag råder skillnad i syn på hur militära maktmedel kan, får och bör användas mellan USA och delar av EU. Den amerikanska strategin om preemptiva militära angrepp har t.ex. få anhängare i Europa. Den tydliga sprickan mellan USA och dess allierade och Frankrike, Tyskland och Belgien om vad NATO:s roll i konflikten bör vara, är oroande. Vilka slutsatser kommer de olika staterna att dra av att NATO vid denna kris blev handlingsförlamat och att NATO även under Afghanistan-krisen var marginaliserat? Även EU gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik har ju visat sig handlingsförlamad när det som mest behövdes en samordnad politik. Blir detta inledningen på en omprövning av säkerhetsstrukturerna i Europa och för det transatlantiska samarbetet?

Det finns ett stort antal viktiga faktorer som har och kommer att ha betydelse för hur krisen i Irak utvecklar sig som jag inte berört, t.ex. hela frågekomplexet om vad som händer efter en eventuell militär operation. När detta läses vet vi kanske om detta är relevanta frågor.

Mats Engman är överste och chef för strategiavdelningen vid Försvarshögskolan