"Försvaret har i de senare försvarsbesluten begåvats med inte mindre än fyra huvuduppgifter. Detta är alldeles självklart en bidragande orsak till dagens oreda i försvarsorganisationen."

Nu sker stora förändringar i vår säkerhetspolitiska miljö; något som sedan länge varit känt. Det Kalla kriget tog som ju bekant slut redan för drygt tio år sedan och till och med Ryssland har ingått i ett nära samarbete med NATO, som nu utvidgas ytterligare. De flesta av våra grannar blir därmed medlemmar eller nära lierade med NATO. Att Finland ganska snart också kommer att ingå i alliansen på något sätt får nog hållas för sannolikt, trots att en oväntad svårighet nyligen gjort sig påmind: Ålandsservitutet. Europas återstående allianslösa stater blir därmed en egendomlig samling: Sverige, Moldova, Ukraina, Vitryssland, Schweiz och några jugoslaviska reststater. Är det i den gruppen av stater vi anser oss höra hemma? Av de traditionella demokratierna står i framtiden endast Sverige och Schweiz utanför det europeiska säkerhetspolitiska samarbetet - Schweiz av traditionella skäl och Sverige på grund av en förlegad säkerhetspolitisk målsättning.

Svensk kallakriget-nostalgi
Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar är således i grund förändrade, men hittills har några motsvarande behov av förändringar av vår säkerhetspolitik knappast ens antytts i debatten. Det verkar som om regeringen och det svenska försvarsetablissemanget fortfarande närde en hemlig önskedröm om att någon slags repris av Kalla kriget mirakulöst skulle uppstå och att vi därför inte bör göra några som helst förändringar i vår gamla kända säkerhets- och försvarspolitik. Vi fortsätter samtidigt att odla myten om det alliansfria Sverige, fast landet aldrig varit så alliansfritt som många svenskar tycks tro. Alla inblandade - utom huvuddelen av den svenska allmänheten - känner ju numera till, att vi hade ganska långt gångna militära samordningsplaner med NATO under hela det kalla kriget. Landets av riksdagen nyligen fastlagda säkerhets- politiska målsättning är ju mest ett dåligt skämt.
Vi kan inte av nostalgiska skäl förbli bundna vid det förgångna. Bristen på en trovärdig framtidsvision är skadlig såväl internt som externt. Vi behöver nu i stället göra en snabb modernisering och anpassa oss till en förändrad världs verkligheter.

Det politiska inflytandet huvudsaken
Dagens realiteter i Europa bygger i allt väsentligt på NATO-staternas samlade förmåga i politiskt och militärt avseende. Vårt dolda NATO-samarbete tycks länge ha förhindrat oss från att öppet delta i alliansens samarbete, men det hindret kan väl knappast anses föreligga längre. Numera deltar vi ju dessutom i NATO-ledda internationella operationer och vi borde således snarast ta nästa steg; att öppet gå in i det politiska samarbetet. Detta kan vi enklast åstadkomma genom att underteckna Washingtonpakten. För närvarande bedömer jag detta som alldeles tillräckligt för att vi ska få en röst i samarbetet och i kommande detaljplaneringar inför framtida internationella operationer. Vi har idag alltså inte något behov av att inordna oss i NATO:s militärterritoriella försvars- och ledningsstrukturer. Dessa är kanske dessutom snart ett minne blott, och det viktiga är att vi kommer in i alliansens politiska beslutsfattning. Det är ju närmast pinsamt att Ryssland i detta avseende tycks ha kommit betydligt längre än vi.

Definiera de nationella målen
Grundläggande för en rimlig säkerhetspolitik är en analys av vilka nationella mål vi anser oss vilja uppnå. Sådana nationella mål har även vi faktiskt formulerat tidigare, men eftersom situationen under kallakrigetperioden var ganska statisk och målet "nationell fortlevnad" främst uppfattades som att möta hot mot vår territoriella integritet, blev invasionsförsvarsdoktrinen dimensionerande för säkerhetspolitiken och för vårt försvar. Det finns nu anledning att gå tillbaka till ruta ett i övervägandeprocessen. Vilka nationella målsättningar anser vi grundläggande för vårt land? Vad vill vi i själva verket åstadkomma, och hur definierar vi våra nationella mål? Vill vi delta i det internationella samarbetet för en fredligare framtid eller vill vi bara svara för vårt eget territorium? En utåtriktad strategi eller en inåtvänd? Det är sådana grundläggande frågor som måste besvaras för en framtidsinriktad försvarspolitik. Det kan synas självklart för de allra flesta, att vi ska samarbeta och bedriva ett aktivt fredsarbete. I detta ingår förstås även deltagande med militära förband inom ramen för internationellt erkända uppdrag och gränser. Men det måste uttalas också!

Man kan bara ha en huvuduppgift
Inte minst för vårt försvars fortsatta framtid och uppbyggnad behövs en tydligare inriktning. Försvaret har i det senaste försvarsbeslutet begåvats med inte mindre än fyra huvuduppgifter. Detta är alldeles självklart en bidragande orsak till dagens oreda i försvarsorganisationen. Det känns nästan genant att påpeka, att en organisation - vilken det än må vara - aldrig kan ha mer än en huvuduppgift. Alla andra uppgifter - hur viktiga de än kan synas vara - måste behandlas som biuppgifter. Alla strukturer utgår dessutom från sin huvuduppgift då organisationen utformas. Denna princip borde förstås också användas för det svenska försvaret, vars huvuduppgift, som jag ser det, redan är - och från i höst ännu tydligare kommer att vara - kopplad till vårt deltagande i internationella operationer. Därigenom bedömer vi oss ju bidra till fred och säkerhet i vår omvärld. Det är alltså inte av allmänna "snällhetsskäl" som vi gör detta, som vissa tycks tro, utan därför att det främjar den egna svenska säkerheten.
Det behövs alldeles tydligt ett nytt försvar för att motsvara framtidens behov. Det kommer helt säkert att krävas moderna, välutrustade förband och enheter samt att dessa ska kunna samverka med varandra och partner på olika nivåer för att lösa sina uppgifter. Därutöver kan det finnas ett behov av att upprätthålla något slags territorialförsvar - idag kanske främst för incidentuppgifter och för att stödja det civila samhället - och stommen för detta finns ju till viss del redan i vårt hemvärn.

Totalförsvarsidén svensk specialitet
"Insatsförsvar med svensk profil" utgör, som jag ser det, en bra grund för en ny och spännande utveckling. Med detta menar jag ett försvar med ett nytt slags total- försvarsinriktning bestående av förband och enheter över ett brett spektrum, från militära förband till polisstyrkor, återuppbyggnadsenheter, undsättnings- och räddningsenheter och kanske till och med enheter för hjälp med lokal samhälls- administration; och allt samlat under en nationell ledning. Ett totalförsvarsinriktat - eller ska vi kanske säga samhällsinriktat - tänkande finns förhoppningsvis fortfarande kvar hos oss, men dessvärre finns det av olika skäl inte i så många andra stater, som vi skulle kunna samverka med. Konceptet skulle därför kunna bli ett bra svenskt nationellt bidrag till en internationell säkerhetsordning; inte minst om det gäller att fungera förebyggande eller då det gäller att bygga upp nya samhällsstrukturer i stället för äldre som havererat.

En tänkbar organisation
Insatsstyrkor kan i en sådan modell organiseras operativt efter mandat och uppgift med de beståndsdelar som anses behövliga och som Sverige av egna politiska skäl vill ställa till förfogande. Eventuellt kan vi även inbjuda våra nordiska grannar att delta med de delar som man därifrån skulle vilja avdela för en "Nordisk Combined Joint Task Force, CJTF". Styrkor under utbildning och i beredskap kan naturligtvis ingå i och förstärka territorial- försvaret, när de inte är i anspråktagna för sina huvuduppgifter.

Några huvuddrag i en tänkbar, framtida insatsorganisation skulle kunna skissas enligt följande:
- Ett nationellt högkvarter för insatsbeslut och operativ ledning och med en kader av personal för deltagande i internationella högkvarter. En samlad, nationell underrättelsefunktion.
- Luft- och sjötransportresurser med erforderliga stödfunktioner.
- Underhållsförband. Främst för att underhålla de militära förbanden, men också för att understödja civila enheter vid insatser på lägre konfliktnivåer.
- En huvudsakligen lufttransportabel lätt brigad om kanske 4 bataljoner, varav en omedelbart insatsberedd.
- En huvudsakligen sjötransporterad mekaniserad brigad om kanske 4 bataljoner, varav någon del kanske sjöburen i ett bedömt krisområde redan innan en kris blivit akut.
- Polisenheter
- Enheter för räddnings- och katastrofhjälp över en stor bredd. (Visst vore det väl ett tydligt tecken på ett humanitärt engagemang, om vi t.ex. hade ett fungerande lasaretts- fartyg insatsberett i östra Medelhavet redan idag?)
- Återuppbyggnadsenheter av olika slag inkluderande en kader för grundläggande civil, lokal administration.

Insatsstyrkorna bör i stor utsträckning vara nationellt självförsörjande med transporter, underhåll, samband och underrättelsetjänst.

Pliktfrågan bör överses
Utöver denna insatsorganisation borde försvaret förstås även omfatta resurser för incidentuppgifterna till sjöss, i luften och till lands. Stommen till ett territorialförsvar kunde kanske dessutom organiserade länsvis; så som våra s.k. landskapsregementen egentligen var från början.
Självfallet ska insatsförsvaret samtidigt kunna utgöra en grund för en återuppbyggnad av det territoriella försvaret enligt mera traditionella modeller, om behovet skulle uppstå och om vi beslutar oss för detta.
Hur personalförsörjningen ska lösas för ett utpräglat insatsförsvar bör övervägas särskilt. Personal kan i princip vara fast anställd eller plikttjänstgörande, men frågan bör prövas i ett sammanhang där samhällets totala behov av eventuella pliktlagar överses. Vad hindrar oss från att fundera över plikttjänstgöring inom andra trånga samhällssektorer t.ex. inom äldreomsorgen? Eller skulle vi i stället välja en modernare form av korttidsanställning inom försvaret?

Förstärkt politisk ledning
Försvarets folkförankring framförs många gånger som en viktig faktor för försvarsviljan. Denna kan troligen säkerställas även om vi väljer andra lösningar på rekryteringen än dagens. De internationella exemplen på detta är ju många - värnpliktsprincipen är ju i själva verket snarare ett undantag från en internationell huvudregel. En förstärkt politisk ledning av försvarsgrenarna med varsin statssekreterare skulle kanske kunna ge en bättre förankring i det civila samhället? Till försvarsdepartementet borde, som ovan skissats, all strategisk och operativ ledning samlas i en nationell operationsledning. De framtida internationella operationerna torde få en så tydligt politisk karaktär, att en militär ledning knappast kan åtskiljas från landets politiska ledning - i varje fall inte på det sätt som vårt nuvarande ekonomisystems uppdragsmodell tydligen förutsätter.
I ett försvarpolitiskt koncept enligt denna mycket övergripande skiss blir säkerhetspolitiken klarare och försvaret får tydligare uppgifter; en inriktning, som bygger på vad vi själva vill åstadkomma i stället för att bara försöka uppfinna mer eller mindre trovärdiga nya hot. Det vore väl något att arbeta för?

Magnus Haglund är kommendörkapten