Den säkerhetspolitiska utredningen (SOU 2002: 108) med ambassadör Rolf Ekéus som utredare är på många sätt ett märkvärdigt verk. Ekéus själv riktade vid presentationen skarpt ljus mot 1962 års amerikanska riktlinjer om bistånd till Sverige. Kanske blev följden en bländningseffekt som gjort att annat intressant material hamnat i medieskugga. Det gäller t ex den unika öppenheten om svensk underrättelsesamverkan med väststaterna. Det gäller även inblickarna i ÖB:s operativa verk. Vad gäller det senare har den förbluffande uppgiften att opverket först 1989 - några månader innan muren föll - kompletterades med försvarsplaner för kris och neutralitet knappast uppmärksammats i media.
Utredningen fyller i utskrift från webben två A4-pärmar1. Jag måste tillstå att jag kände mig en smula medtagen efter att ha plöjt igenom materialet. Här blandas stort och smått; upprepningarna är legio. Förvisso kan urval, tyngdpunkter och strategiska förnumstigheter diskuteras. Det märks att tiden inte medgivit överblick och därmed större pregnans i framställningen, men det speglar väl en upptagen utredares arbetsbetingelser.
Efter genomläsning följd av lång eftertanke var det dock inte upprepningar och detaljer utan mer allmänna intryck som fick mig att känna en viss ohåga. Det första kom jag raskt på: Sovjetunionen "känns" inte i dokumentet. Intrycket är att neutralitetspolitikens praktik utformades i relation till västmakterna medan Sovjetunionen bara "fanns där".
Den andra ohågan tog det mig längre att sätta fingret på. När jag bläddrade fram och tillbaka i pärmarna föll min blick på en formulering: "Den aktiva utrikespolitiken verkar dock inte ha påverkat utgångspunkterna för den svenska säkerhetspolitiken och inte heller Förenta staternas syn på denna politik, i alla fall om man får tro den bedömning som gjordes i en annan promemoria från början av år 1970, utarbetad inom [amerikanska] ambassaden." (Avsnitt 4.1.3.)
Formuleringen är visserligen från den aktiva utrikespolitikens barndom men likafullt principiellt intressant eftersom den gör klar åtskillnad på aktiv utrikespolitik och säkerhetspolitik. För en person som liksom jag utspisats med texter av innebörd att säkerhetspolitiken har två ben, nämligen utrikespolitiken och försvarspolitiken, framstår skrivningen som märklig. För formuleringen implicerar ju att den aktiva utrikespolitiken var mer en demonstrationspolitik än ett inslag i "den riktiga" säkerhetspolitiken.
Jag kan inte frigöra mig från tanken att denna distinktion är en nödvändig - men på andra ställen i utredningen inte lika explicit - förutsättning för att många av Ekéus resonemang i andra delar av utredningen skall bli begripliga.
Detta blev än tydligare häromdagen då en kollega relaterade ett meningsutbyte vid ett seminarium på Försvarshögskolan den 25 januari i år där den säkerhetspolitiska utredningen diskuterades. Ekéus kommenterade bl.a. den svenska politiken i början och mitten av 1980-talet ifråga om en kärnvapenfri zon i Norden, onekligen en central del av den svenska aktiva utrikespolitiken, därtill med obestridlig relevans för nordisk säkerhetspolitik. Enligt kollegans noggranna anteckningar yttrade Ekéus bl a: "Det var ju klart att zonen inte var praktisk politik. Det var demonstrationspolitik. Zonen var ju inte så intressant… Zonen blev ju något av en drömvärld"
Jaha. Så var det alltså med den aktiva utrikespolitiken.

Johan Tunberger är analytiker vid FOI

1 Betänkandet finns sedan i början av februari tillgängligt i tre tryckta band och kan inhandlas för det facila priset av 650 kr.