I en värld där ekonomisk makt är det som räknas blir USA alltmer dominerande och "det gamla Europa" alltmer irrelevant. Hur kommer ett marginaliserat Ryssland att agera?

När dessa rader skrivs är det ännu oklart om det verkligen kommer att bli något krig mot Irak. Den amerikanske utrikesministern Colin Powell har just hållit tal inför FN:s (o)säkerhetsråd, och de europeiska vägrarstaterna är till synes mer beslutna än någonsin att vägen framåt måste gå via fortsatta vapeninspektioner, det senare dessutom utan att någon bortre tidsgräns anges. I Bagdad myser Saddam Hussein, som under det senaste decenniet har utvecklat just fördröjningstaktiken till något av en skön konst.
Det är förvisso vanskligt att spå om framtiden, men allt pekar nog på att det, när denna tidskrift kommer av trycket, redan råder krig. Bakom alla massmediala spekulationer och diplomatiska förvecklingar döljer sig en växande insikt om att USA nog trots allt redan har bestämt sig, och att det därmed är upp till FN att besluta om man vill vara med eller gå emot. Inför säkerhetsrådet förklarade Powell helt frankt att det nu inte bara är den irakiska regimen utan också FN-systemets trovärdighet som ligger i vågskålen.

Vältaliga och maktlösa européer
Det finns två goda skäl till att FN har hamnat i denna till synes omöjliga position. Det ena säger att FN för sin fortsatta trovärdighet har blivit helt beroende av USA. Under skandalerna på Balkan framgick med all önskvärd tydlighet att européerna, trots all sin yviga retorik, helt saknar förmåga att sätta egen kraft bakom orden, och efter ett decennium av katastrofala "reformer" har även den tidigare sovjetiska supermakten hamnat i en position av total maktlöshet.
Utan amerikansk vapenmakt har FN därmed reducerats till att utslunga tomma hotelser, som bara kan väcka förakt, eller till att införa ekonomiska sanktioner, som bevisligen leder till stora humanitära problem och till massiva illegala inkomster för dem man säger sig vilja straffa. Symptomatiskt nog var det först när USA presenterade ett högst trovärdigt hot om militär intervention som Irak accepterade att ånyo släppa in FN:s vapeninspektörer. Under tiden därefter har så européerna, i en högst bisarr motsättningspolitik, gjort allt som stått i deras makt för att minska trovärdigheten i det amerikanska hotet. Det är mot denna senare bakgrund knappast underligt att Saddam Hussein faktiskt har sett fortsatt obstruktion som en rationell politik.

"Det gamla Europa"
Det andra och för vår egen del betydligt allvarligare skälet till att FN håller på att spela ut sin roll som säkerhetspolitisk aktör ligger i att USA inte längre anser sig behöva Europa. Detta grundar sig på intet vis i någon sandlådelik reaktion på franska eller tyska utspel om "fred", eller ens i en växande irritation över hur en del europeiska politiker har valt att gulla med antiamerikanska opinioner. Dessa känslor finns där förvisso, men om allt i övrigt hade varit oförändrat skulle de självfallet inte kunnat få annat än temporärt inflytande över den amerikanska politiken.
Det verkliga allvaret ligger i att USA har gjort en synbarligen rationell säkerhetspolitisk kalkyl, som säger att Europa, och då i synnerhet det "gamla Europa", i ett krisläge inte har annat att tillföra än omfattande komplikationer. Något behov av militärt stöd har den amerikanska krigsmakten knappast längre, och värdet av det politiska eller diplomatiska "stöd" man kan få via FN har nu blivit starkt ifrågasatt.

Nostalgiskt önsketänkande
Innan president George W Bush i höstas valde att vända sig till FN för att få stöd för sin hårda linje gentemot Saddam Hussein var omvärlden, med undantag för de alltid lojala britterna, utomordentligt kallsinnig. Så snart Bush hade talat inför generalförsamlingen skedde dock en radikal scenförändring. Man kunde nästan höra den kollektiva utandning som föregick "världssamfundets" uppslutning kring en förmodad amerikansk "FN-väg".
Många ville nog gärna tolka detta som en amerikansk eftergift, som en gryende insikt om att man trots allt inte kan gå fram helt ensam. I sådana förhoppningar fanns ett betydande inslag av önsketänkande, av nostalgiska tillbakablickar på en tid då rivalitet mellan de båda supermakterna skapade utrymme även för små länder att spela framträdande roller. Idag börjar det bli allt tydligare hur djupt otidsenligt sådant nostalgiskt drömmeri har blivit.

Ekonomisk makt är vad som gäller
Av alla de slutsatser som kan dras av utvecklingen efter Berlinmurens fall finns en som i betydelse överskuggar alla andra, nämligen att det inte längre är militär utan i främsta rummet ekonomisk makt som gäller. Då militär makt självfallet också förutsätter ekonomisk styrka, kan detta uppfattas som en konstlad motsättning. Några enkla observationer beträffande det kalla krigets upplösning ger dock vid handen att så inte är fallet.
Det fanns mot slutet av 1980-talet en vanlig föreställning som gick ut på att det var den amerikanske presidenten Ronald Reagans satsning på en omfattande militär upprustning som definitivt knäckte den sovjetiska supermakten. Inte minst ansågs det berömda rymdförsvarsprogrammet "Stjärnornas krig" ha gjort klart för Moskva att slaget var förlorat. Den tidvis upphetsade diskussionen kring huruvida detta faktiskt var fallet var i stora drag meningslös. Samhällsprocesser av den omfattning som slutligen ledde till det sovjetiska sammanbrottet har självfallet aldrig bara en orsak, kanske inte ens en dominerande orsak.

Det kalla kriget - två helt skilda spel
Själva debatten om "Stjärnornas krig" antydde dock något mycket väsentligt. När vi nu har fått en viss distans till det kalla kriget, börjar det framgå att USA och Sovjetunionen egentligen spelade två helt skilda spel. Medan Moskva satsade allt på att åstadkomma en militär upprustning, som skulle göra det möjligt för dess konventionella styrkor att tränga fram till Atlanten på ett par veckor, och för dess kärnvapenstyrkor att åstadkomma effektiv avskräckning, satsade man i Washington på att vinna i ett helt annat spel.
Den amerikanska strategin gick ut på att det kalla kriget i grunden inte var en kraftmätning mellan två militärapparater, utan mellan två ekonomiska system. När väl den amerikanska marknadsekonomin i grunden hade slagit den sovjetiska planekonomin, skulle också den militära kraftmätningen vara över. Just så kom det också att sluta, med ett sammanbrott för den sovjetiska motparten vars fulla konsekvenser vi ännu bara kan skymta.
Det är förvisso sant att även den amerikanska ekonomin belastades med omfattande rustningskostnader, men relativt sett var dessa aldrig på långa när så betungande som de var för den sovjetiska ekonomin. Den amerikanska övertygelsen om att man till slut skulle vinna i den ekonomiska kraftmätningen kan också förklara att man så länge var beredd att acceptera kraftiga underskattningar av exempelvis den sovjetiska nukleära potentialen.

Den irrelevanta sovjetiska upprustningen
Enligt den ryske militäranalytikern Vitalij Sjlykov, vars förflutna garanterar att han haft god insikt, byggde nedrustningsförhandlingarna på att Sovjet förfogade över endast 30 000 stridsspetsar, trots att den verkliga siffran var minst 45 000, och på att man bara hade 500-600 ton anrikat uran, trots att den faktiska siffran var 1 200 ton.
Den amerikanska beredvilligheten att faktiskt acceptera förhandlingar som skulle ge Moskva mycket påtagliga fördelar - efter en "total" nedrustning av 30 000 stridsspetsar skulle Sovjet trots allt haft 15 000 kvar - kan svårligen förklaras på annat sätt än som ett resultat av en övertygelse om att ryssarna var upptagna med att spela ett spel som var på väg att bli fullständigt irrelevant.

Utklassning i öknen
Ett första praktiskt test kom i samband med det första Irakkriget, 1990-91. I öknarna i Kuwait och i södra Irak ställdes amerikanska vapen mot sovjetiska. Innan försvarsoperationen "Desert Shield" övergick i den offensiva operationen "Desert Storm" fylldes västvärldens tidningsspalter av varningar om ett kommande nytt amerikanskt Vietnam. Sannolikt var det också många sovjetiska militärer som såg fram emot att amerikanerna skulle få lära sig en läxa. I verkligheten varade kriget blott 100 timmar, och det blev en total katastrof för Irak.
I Moskva tvangs man bevittna hur de egna vapnen fullständigt utklassades av de amerikanska. Man kunde förvisso hänge sig åt bortförklaringar, som att vapnen inte fått rätt underhåll eller att den irakiska militären inte fått rätt utbildning, men i grunden kvarstod faktum. Det var fråga om en total utklassning. Den sovjetiska militärindustrin hade halkat ohjälpligt på efterkälken.

Permanent maktförskjutning
Under det turbulenta 1990-talet fullbordades den amerikanska segern i den kraftmätning man hela tiden uppfattat som den centrala, nämligen den ekonomiska. Medan Boris Jeltsins beryktade "reformer" ledde till att Rysslands BNP sjönk med runt 40 procent, och investeringsvolymen föll med drygt 80 procent, präglades övriga delar av världen av en snabb utveckling. USA:s BNP växte med 30 procent, Sydkoreas med 60 procent och Kinas mer än fördubblades.
Det senare är särskilt betydelsefullt, då det visar på en grundläggande och sannolikt permanent maktförskjutning. Den kinesiska ekonomins starka ekonomiska tillväxt har kopplats till en snabb teknologisk förändring och ett - förmodat - effektivt spionage mot amerikansk militärindustri. Man har också bedrivit omfattande uppköp av vapensystem från Ryssland, som inte längre upprätthåller några exportrestriktioner ens på avancerade vapen.

Kinesiskt hot
Implikationerna för framtiden är mycket långtgående. I relationen mellan Moskva och Beijing intar Moskva redan den entydigt underlägsna positionen, och gapet fortsätter att växa. Då Kina under överskådlig framtid är den enda stat som rimligen kan tänkas utgöra ett militärt hot mot Ryssland, framstår den ryska vapenexporten dit som anmärkningsvärd.
När väl frågan om Irak har bringats ur världen, kommer den centrala säkerhetspolitiska diskussionen att handla om just maktförskjutningen i Fjärran Östern, och där är det ingen som bryr sig särskilt mycket om vad europeiska fredsivrare och FN-kramare kan tänkas ha för uppfattningar. För Beijing kommer de ryska råvarutillgångarna i norr att utgöra en reell och ständigt växande frestelse, och för ett fortsatt försvagat Ryssland kommer det att bli allt svårare att hävda suveränitet över dessa av ryssar mycket glest befolkade områden.
Redan för några år sedan läckte Pentagon en rapport där Kina pekades ut som ett potentiellt hot mot USA inom en tjugoårsperiod. Det Pentagon upplever som ett potentiellt hot kan av Moskva knappast uppfattas som annat än rena skräckscenariot.

Ett svagt och trotsigt Ryssland
Det har ofta konstaterats att där gårdagens Sovjetunion utgjorde ett hot emot övriga Europa till följd av sin militära styrka, kan dagens Ryssland uppfattas som ett hot till följd av sin allmänna svaghet. I den nya hotbilden ligger allehanda "lågnivåhot", såsom brottslighet, miljökatastrofer och sexhandel. Även om sådana hot förvisso måste tas på allvar, ligger den verkliga faran med Rysslands försvagning på ett annat plan, nämligen i en radikal omvandling av det internationella säkerhetssystem vi har vant oss vid att spela inom.
Om Ryssland fortsätter att försvagas, och det finns mycket som pekar på att så kommer att ske, kommer hela FN-systemet att gå i baklås. Ett Ryssland som inte längre har någon kraft att konstruktivt påverka skeenden utanför det egna landets gränser, och som kanske inte ens längre förmår upprätthålla grundläggande ordning och samhällsfunktioner inom det egna landet, kommer att bli en mycket svår aktör att samverka med.
Några enkla siffror från Världsbanken får antyda problemets vidd. Medan USA under 1999 svarade för 21,4 procent av världens samlade BNP, svarade Kina för 10,9 procent, Indien för 5,4 procent och Ryssland för bara 2,6 procent (allt mätt i köpkraftsparitet, som höjer den ryska siffran). Under innevarande år kommer USA:s militärbudget att överstiga hela den övriga världens samlade militärutgifter.
Då vi inte rimligen kan förvänta att Rysslands politiska och militära etablissemang godvilligt skall acceptera en permanent degradering som svarar mot dessa siffrors ekonomiska realiteter, bör vi i stället räkna med stadigt växande friktion. Moskva kommer att kräva att bli behandlad med en respekt man inte längre förmår leva upp till. Som kriserna i Kosovo och i Mellanöstern tydligt har visat, är vi redan en god bit på den vägen. Talet om att Moskva måste få vara med antar en allt mer rituell framtoning, utan egentligt innehåll.
I fortsättningen av en sådan process riskerar vi att få se ett Ryssland som alltmer uppträder i rent trots, och som kanske rent av börjar understödja regimer USA uppfattar som "skurkstater". För att FN i en sådan situation skall kunna fungera meningsfyllt, kommer det att krävas att Ryssland berövas sin vetorätt i säkerhetsrådet, vilket är en uppenbar orimlighet. En fullständig marginalisering av FN framstår då som den enda sannolika utvägen.
Med en krigsmakt som inte längre har någon seriös rival, kommer USA att ta sig rätten att försvara det man upplever som egna vitala säkerhetsintressen. Ryssland har försatt sig själv ur spel, och de evigt pratande européerna har gång efter gång demonstrerat sin fullständiga oförmåga att gå från ord till handling. Med det kommande kriget mot Irak tydliggörs dessa riktlinjer till en ny världsordning. Med kontroll även över den irakiska oljan, kommer USA att se sig som fullständigt oberoende av omvärlden. För anti-amerikanska opinioner världen över stundar bråda tider.

Stefan Hedlund är professor vid Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala Universitet.