När krigets vindar börjar blåsa är det bra att kolla hur det gick senast. Hur stämmer informationskrigets teorier på Kosovokonflikten? SPF har publicerat en intressant studie. Men den är myndighetens sista. Vem ska bevaka ämnet i framtiden?
Strax före jul publicerade Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) sin sista Rapport med numret 191. SPF:s forskartjänster fördes över till den nya Krisberedskapsmyndigheten redan i somras, men de redan beställda forskningsrapporterna fortsatte att komma ut under hösten. Hur forskningen kommer att utformas i framtiden vet ingen, men SPF:s särskilda inriktning på förtroendet mellan myndigheter, massmedier och medborgare i kriser är nog avslutad.
Rapport nr 191 heter "Kampen om det kommunikativa rummet" och är skriven av Kristina Riegert, lektor vid Södertörns folkhögskola. Bakom den kryptiska titeln döljer sig en intressant och högaktuell genomgång av informationskrigföringen under Kosovokonflikten 1999. Riegert tar avstamp i USA:s och NATO:s doktriner om informationsoperationer och bedömer sedan hur de tillämpades under den utdragna bombkampanjen. Det är veterligen första gången som en svensk forskare bjuder på en lättläst och informativ fallstudie, där informationstjänst, psykologiska operationer, militära operationer, vilseföring, telekrig och datakrig - alltså ingredienserna i det nya informationskrigsbegreppet - samverkar i en helhetsbild. Boken blir till en introduktion till informationskriget som är nyttig att ha i bakhuvudet nu när Afghanistan knappt är avslutad och uppmarschen har börjat till Gulfen nummer 2:

I krigstider är det … inte bara fråga om hur soldater, befälhavare och andra beslutsfattare upplever möjligheten att vinna kriget, utan det gäller att övertyga dem som sitter på åskådarläktaren, t.ex. civilbefolkningen inom och nära stridsområdet, journalister och världsopinionen.

Ingen enhetlig strategi
Lektion nummer 1 från Kosovo är att det saknades en enhetlig strategi för samverkan av de politiska och militära målen. USA satte för första gången ihop en styrgrupp för informationsoperationer för att samordna allt från traditionell elektronisk krigföring till intrång i militära datanätverk och attacker mot informationsinfrastrukturer. Men styrgruppen var oerfaren och dåligt tränad. Chefen för luftkriget amiral Ellis menade efteråt att man kunnat klara Kosovokonflikten på halva tiden, om det amerikanska försvarsdepartementet haft bättre strategisk vägledning och tydligare definierade mål för informationskrigföringen.
Attackerna mot kommunikationssystemen hörde till de mest framgångsrika. 70 procent av den serbiska elförsörjningen kunde när som helst slås ut genom grafitbomber mot ställverk och transformatorstationer. Bomberna fälldes med B-2-bombare och styrdes mot målet genom GPS. Fördelen att använda bomber istället för kryssningsmissiler var, förutom kostnaden, att de upptäcktes senare av försvarets radar. Serberna hann inte slå av strömmen i tid för att minska skadeverkningarna.
Den amerikanska bombningen av den statliga TV-byggnaden i Belgrad - där 16 civila dödades - blev omdiskuterad och ledde till protester från västerländska människorättsorganisationer och folkrättsexperter. Strax innan hade NATO försäkrat att byggnaden inte skulle angripas. Effekten blev inte heller långvarig, regimen lade helt enkelt beslag på oberoende sändare och fortsatte att sända samma grova propaganda.
Telefonnätet och Internet lämnades i stort sett intakta. Luftförsvarssystemet utsattes för såväl direkt militär bekämpning som cyberattacker. Flera källor anger att virus planterades in i luftförsvarets datasystem. Störsändningar och vilseledning spreds genom EC-130H Compass Call, Herculesplan som kan snappa upp och manipulera fiendens elektroniska signaler. Eftersom planet tvingades flyga utanför jugoslaviskt territorium länkades signalerna genom obemannade flygplan.

Fiasko för psy-ops
NATO:s psykologiska operationer mot serberna var ett totalt fiasko. Kampanjerna sköttes av amerikanerna, som sände TV och radio via EC-130E Commando Solo, flygande sändare i Herculesplan, och fällde flygblad. Men operationerna kom igång först ett par veckor efter det att flygattackerna börjat och det tog en hel månad att utveckla en kampanjplan.
Commando Solo opererade från baser i Ungern och sände entimmesprogram fyra gånger dagligen - meddelanden och nyheter blandade med popmusik. Men planet vågade sig inte närmare Belgrad än 100 km, vilket gjorde att sändningarna gick till kråkorna. Lika bra det, programmen betecknas som undermåliga. Personalen hade dålig mediekompetens och överföringen mellan planet och högkvarteret i Fort Bragg drabbades av tekniska problem.
104,5 miljoner flygblad fälldes, till liten nytta. Alla klassiska teman utnyttjades: att Milosevic levde lyxliv medan landet störtats i fattigdom, försök att så splittring mellan armén och polisen osv. Men språket var stelt och grammatiken dålig. Budskapen gick helt enkelt inte hem hos en fientligt inställd befolkning. NATO gjorde också misstaget att tro att samma budskap kunde riktas både till de egna ländernas och motståndarens befolkning.
Öppen oenighet mellan de 19 medlemsländerna och president Clintons olyckliga uttalanden om att NATO inte skulle sätta in marktrupp gav Milosevic råg i ryggen. Det försökte man senare korrigera genom att smyga in hot om en markoffensiv genom läckor till pressen. Även stationeringen av attackhelikoptrar och en understödjande truppstyrka i Albanien betecknas av några betraktare som avsiktlig vilseledning.

Presskontor tiodubblades
NATO:s mediehantering var på väg mot katastrof, men tog sig i tid. Den amerikanska doktrinen föreskriver att det ska finnas informatörer med i ledningen för informationsoperationerna. Men under Kosovokriget var kontakterna ytterst begränsade på grund av ömsesidigt byråkratiskt motstånd. Informatörerna var rädda att deras trovärdighet skulle komprometteras, medan IO-folket ansåg att informatörerna inte behövde veta någonting om deras informationsoperationer. Liknande inställning har funnits inom den svenska Försvarsstaben, där den under lång tid hindrade uppbyggnad av kompetens inom psykologisk krigföring.
Talesmannen Jamie Shea var när konflikten började chef för ett presskontor med fyra anställda. När kriget slutade arbetade 35-40 personer vid det nyupprättade Media Operations Center. Informatörernas trovärdighet sattes på svårt prov när NATO först förnekade att två flyktingkonvojer bombats av misstag den 14 april 1999 och sedan tvingades medge sitt ansvar. En insatsstyrka inrättades under ledning av Tony Blairs pressekreterare Campbell och Clintons talskrivare Prince, vilket ledde till rubriker om att "spin doctors" hade tagit över. En förstärkning var dock nödvändig, om inte NATO skulle förlora propagandakriget - och därmed hela Kosovokampanjen. Medieanalysen och samordningen mellan budskapen i NATO:s olika huvudstäder förbättrades, likaså informationsutbytet och samspelet mellan militärer och politiker.
Enligt Jamie Shea var lösenordet att ockupera etern:

Vår trossats på NATO var just att vara i etern hela tiden, att knuffa ut motståndarna, att ge varje intervju och genomföra varje briefing… Vi fyllde hela dagen med vår information.

Det gällde att maximera den tid som NATO syntes i etern. Beslutsfattare sköts fram i TV-ljuset. Nyhetstorka motverkades med presskonferenser, "dagens tema" och "dagens intervju". Det gällde att ha en extra briefing i bakfickan när det dök upp alarmerande nyheter eller desinformation. Journalisterna skulle sysselsättas hela tiden, så att de inte gav sig iväg och började gräva på fel ställe. Mediecentret skrev insändare och debattartiklar, som signerades av olika NATO-representanter och placerades i olika tidningar. Där utnyttjades de kontakter som NATO skaffat hos medierna, efter principen tjänster och gentjänster.
Det låter cyniskt och manipulativt, men sådan är dagens mediesituation. Om man inte ger medierna vad de vill ha, så skaffar de sig ändå. Som TV-tittare erinrar man sig reportrarna, som stod vid startbanorna vid italienska flygbaser och räknade flygplan i livesändning. När det inte finns mer att göra där, så tar medieföretagen motståndarens material, eftersom sändningarna måste fyllas med något. Shea och den brittiske försvarsministern George Robertson gjorde enligt min mening en avgörande insats när de envist hamrade in att bombkriget var moraliskt berättigat och vägrade att luras in på villospår om en och annan felriktad bomb.
En stor betydelse för opinionsbildningen hade utan tvivel flyktingsituationen vid Kosovos gräns till Makedonien och Albanien. NATO gjorde där en viktig insats genom att samordna de humanitära insatserna, bygga vägar och tältstäder och dela ut mat. Kosovoalbanernas lidande och den serbiska militärens grymhet blev uppenbar och bidrog till att rättfärdiga NATO:s militära kampanj.

Organiserade "sköldar"
Ett problem för NATO:s informatörer var dålig förkunskap om motståndaren. De togs på sängen av Milosevic propaganda och kunde själva inte formulera budskap till opinionen i Jugoslavien.
Där hade regimen total kontroll över medierna. Oberoende medier skrämdes till tystnad. En stor del av nyhetsutbudet handlade om det serbiska folkets motstånd mot angriparen. Delvis var dessa aktioner spontana, men många som framställdes som spontana för publiken i väst var i själva verkat organiserade av regimen. De "mänskliga sköldarna" på broar och i fabriker bestod av partimedlemmar och tvångsrekryterade, som lämnade målen när bombplanen närmade sig. Intrycket utomlands var dock att ett splittrat folk enats. Totalt sett gjorde den jugoslaviska sidan bra ifrån sig när det gäller opinionspåverkan - vilket enligt min mening är ganska naturligt när en hänsynslös totalitär stat ställs mot en nittonhövdad demokratisk koalition.
Det är en överdrift att beteckna Kosovokonflikten som det första cyberkriget. På båda sidor fanns grupper, som drev propagandakampanjer eller försökta sabotera olika webbplatser och Internetsidor, men de var inte statligt organiserade. Till slut påminde den största jugoslaviska Internetleverantören sina abonnenter att det var förbjudet att spamma och sprida virus. Annars hade USA kunnat stänga ute alla jugoslaviska webservrar från Internet. Att man inte gjorde det ändå beror - förutom juridiska betänkligheter - på att Internet sågs som ett medel att få in information in Jugoslavien som motsade den officiella propagandan.
Så långt Riegert.
SPF och föregångaren Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar har under sina femtio år gjort en betydelsefull insats när det gäller att öka våra kunskaper om informationens roll i kris och krig. Man har samlat ledande medie- och samhällsforskare vid svenska högskolor kring projekt om Tjernobyl-informationen, Gulfkriget, Estonia-katastrofen, gifterna i Hallandsåsen och andra händelser som fått stort medialt genomslag och väckt frågor om trovärdighet och förtroende. Under sin tid som forskningschef på SPF styrde Göran Stütz myndighetens forskning från en tidigare något ensidig medieinriktning till att också omfatta ämnen som individualpsykologi och krisledningsberedskap. Riegerts fallstudie om informationskrig är en värdig slutpunkt.
Tyvärr är frågan öppen vem som ska ta upp stafetten. SPF har uppenbara svårigheter att upprätthålla sin kompetens inom psykologiskt försvar/psykologisk krigföring med starkt nedskuren personal och budget. Den nya Krisberedskapsmyndigheten fokuserar på fredskriser. Utrikespolitiska institutet har mycket annat att stå i, FOI har aldrig strävat efter att nå en bred publik, Försvarshögskolan och Högkvarteret arbetar under hemligstämpeln. Vem ska beställa, vem ska betala? Det mest brännande ämnet av alla - information och propaganda i krig, vår perception av kriget - riskerar att hamna mellan stolarna.

Eino Tubin är frilansskribent bosatt i Turkiet