Spännvidden var stor på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

"Jag är mycket glad över att de baltiska staterna blir medlemmar i NATO som tillhör den gamla dagordningen." Exakt så sade faktiskt inte utrikesminister Anna Lindh i sitt tal. Den första delen av meningen är direktcitat, den senare innebörden i ett svar på en fråga om svenskt NATO-medlemskap. Diskrepansen mellan de två synsätten gick igen i hennes huvudargument för alliansfriheten, att den bidrog till stabiliteten i det nordiska området. En fråga från auditoriet varför ett svenskt medlemskap skulle rubba stabiliteten medan baltiskt stärkte den, fick inget tydligt svar.

Öppning för diskussion?
Det var faktiskt en märklig upplevelse att lyssna till såväl utrikesministerns tal och till försvarsminister Leni Björklunds anförande, när hon sista dagen inledde ett block om NATO-utvidgningens konsekvenser. I det längsta kunde man tro sig lyssna till framställningar som skulle utmynna i att Sverige avsåg att söka NATO-medlemskap. Men mot slutet kom 180-gradersgiren och mantrat om alliansfriheten som tjänat oss väl.
Möjligen var försvarsministern mindre kategorisk. Hon antydde att försvarsberedningen även skulle kunna diskutera alliansfriheten. Men när Gunnar Hökmark ville inkassera detta som konferensens stora nyhet backade hon och sade att vårt säkerhetspolitiska val givetvis låg på ett högre plan men att försvarsberedningen skulle kunna ge visst underlag för en sådan diskussion. Men den verkar kunna dröja. Leni Björklund sade rent ut vad mången misstänkt: att man inte vill ha upp NATO-frågan i luften samtidigt som EMU-frågan.

Förståelse för USA:s syn
En dominerande ingrediens i utrikesministerns anförande var ett starkt stöd för kampen mot terrorismen och för avväpning av Saddam Hussein. Även Sveriges ambassadör i Washington Jan Eliasson höll ett anförande som andades stor förståelse för de amerikanska hotuppfattningarna: "Oron för vad Saddam Hussein med tillgång till massförstörelsevapen skulle kunna ta sig till är genuin och välgrundad."
Hur denna fara kan komma att bekämpas var föremål för en stringent och klar genomgång av chefen för Försvarshögskolans strategiavdelning, överste Mats Engman. (En uppdaterad version återfinns i detta nummer av vårt försvar). Det mest slående i presentationen var en gissning att amerikanerna kanske har något överraskande drag i beredskap och inte alls kommer att följa mallen lång flygbekämpning följd av markinsatser.
Frågan om svenskt deltagande i en FN-sanktionerad militär operation kom givetvis upp i samband med försvarsminister Leni Björklunds anförande om det kommande försvarsbeslutet. Folkpartiets Jan Björklund kritiserade att regeringen i förväg uteslutit att skicka stridande förband. Försvarsministern visade att hon behärskade de politiska knepen och argumenterade som om folkpartiet i förväg krävt att man skulle skicka stridande förband.

Aldrig tillbaks till det gamla
Om det militära försvarets utveckling sades eljest inte mycket konkret. Både försvarsministern och ÖB undvek att gå in i en djupare diskussion om de ekonomiska resurserna, en fråga som aktualiserats genom politiska utspel om en neddragning med ytterligare 6 miljarder. De nöjde sig med lätta positionsmarkeringar som "Att jag själv under de närmaste åren inte ser några realistiska möjligheter att reducera försvarets kostnader torde vara rätt tydligt" (ÖB) och truismer som "vi skall inte lägga mer resurser på försvaret än vad som krävs för att ha en god beredskap idag, och en förmåga att möta en förändrad omvärld" (Försvarsministern).
Vad sistnämnda krav kan man konstatera att ÖB begravde den s.k. anpassningen i dess ursprungliga betydelse av återupprustning, en kombination av återtagning, tillväxt och ominriktning:
"Vad gäller anpassningsförmåga i övrigt handlar det nu inte längre att ängsligt titta i backspegeln för att kunna återvända till en tidigare försvarsmodell.
Nej, det handlar nu i stället uteslutande om att säkerställa att vi successivt ska ha möjligheten att anpassa försvarets förmåga till verklighetens nya krav."

Det var ett synsätt som också dominerade föredraget om "Det framtida slagfältet" av FOI:s generaldirektör Bengt Anderberg. Med ett antal exempel från förra decenniet belyste han sin tes "vår uppfattning om framtiden domineras oftast av den konflikt som kommit senast".

Framtidsvision och nutidsberedskap
I stället borde vi inse mångfalden av framtida tänkbara slagfält och stridsmiljöer. Fjärrbekämpning av civila eller militära mål, krigföring i städer, krigföring i rymden, cyberkrig, insatser av massförstörelsevapen och terrorism var exempel på krigföring som ställde helt olika krav på vårt försvar. Både i vad gällde försvaret av territoriet och deltagande i internationella insatser ställdes vi inför vägval om vilka utmaningar vi skall kunna möta med egen kraft och storleken på de resurser vi skaffar oss. Strävan att kunna anpassa försvaret efter framtida krav fick dock inte leda till att vi glömde bort att vi kan behöva ha en förmåga att agera i närtid.
Anderbergs fantasieggande beskrivning av framtida stridsmiljöer och stridsmedel samt hans betoning av internationella insatser, även med stridande förband, väckte naturligen en fråga från auditoriet om vilken grad av förberedande internationell samverkan som behövdes. Måste man inte ha en gemensam operativ planering för att kunna lösa uppgifterna. Här utlöstes doktrinreflexen, och föreläsaren förklarade att alliansfriheten på intet sätt hindrade samverkan när det gällde samarbete om försvarsforskning. Vilket inte precis var vad frågan gällde.

Dagens stora nyhet
Det händer ibland under en rikskonferens att ett litet sidospår blir en av de stora händelserna i media - medan konferensen i övrigt går sin gilla gång. Så även denna gång, när ordföranden i försvarsberedningen Håkan Juholt som en av sina punkter i föredraget om den nya krisberedskapen tog upp frågan om avskaffande av titeln överbefälhavare, som i utlandet i regel är förbehållen presidenter, och i stället ha en chef för myndigheten Försvarsmakten. På presskonferensen fick han följdfrågan om denne/denna skulle kunna vara en civil tjänsteman och svarade ja. Därmed var dagens stora nyhet given i spalterna, naturligtvis beledsagad med Johan Hederstedts skarpa motreaktion.

Klara kommunen krisen?
Därmed kom tyvärr Juholts intressanta övriga punkter något i skymundan. En av dem var frågan om det militära försvarets uppgifter i krishanteringen och därmed sammanhängande lagstiftning. De snäva gränser som lagstiftningen ger militären - vilket bl.a. belystes i Olof Santessons referat "Ett utsatt Stockholm" i vårt försvar 4/2002 var enligt Juholt orimliga. Han såg fram mot de förslag som inom kort kommer att läggas av Johan Muncks utredning.
Juholts anförande utgjorde inledningen till en dag som helt ägnades den nya krisberedskapen. Problemen belystes såväl från central myndighetsnivå som från regional och kommunal nivå. Där hördes optimistiska tongångar från båda hållen, från ordförande Elvy Söderström, Örnsköldsviks kommunstyrelse såväl som generaldirektören för krisberedskapsmyndigheten (KBM) Ann-Louise Eksborg. Den senare aktade inte ens för rov att säga likt Per Albin Hansson: "Vår krisberedskap är god". Detta stod dock inte obestritt; Juholt hade i sin inledning pekat på grava brister i myndigheternas samordning. Någon form av samlad operativ ledning behövdes vid krishantering, antingen så att KBM:s mandat utvidgades eller att det inrättades en operativ ledningsfunktion i regeringskansliet. Om Eksborg talade likt Per Albin travesterade Juholt Churchill: "…vi är någonstans mitt emellan början på slutet av det gamla och i slutet av början för det nya".

Äntligen säkra!
Konferensens avslutande del ägnades NATO-utvidgningen. Den lettiske försvarsministern Valdis Kristofskis deltog i rikskonferensen 2001. Då var ett lettiskt medlemskap i Alliansen en avlägsen eventualitet. Nu var det på väg att bli en realitet, och Kristofskis citerade med tillfredsställelse president Bushs ord i Prag: "Never again, in the face of aggression will you stand alone"! Han hyste uppenbarligen inga dubier om att NATO skulle tillhöra den gamla dagordningen utan betonade att den nyvunna säkerheten skulle ge Lettland möjligheten att bidra till kampen mot terrorismen och andra "nya" hot.
Förra gången han var med överskred Kristofskis den diplomatiska kutymen genom att uttala att ett svenskt medborgarskap skulle vara gynnsamt för Baltikums säkerhet. Nu var denna fråga litet överspelad men han ombads ändå kommentera den på presskonferensen. Denna gång svarade han med den vanliga formeln att det inte tillkom honom att ge råd men tillade att ett svenskt-finskt medlemskap skulle göra det lättare för Ryssland att hantera Östersjöproblematiken. På en fråga om han fortfarande såg Ryssland som potentiellt farligt svarade han att Ryssland fortfarande hade en latent strävan att försvaga eller splittra grannländernas sammanhållning politiskt. Vilket kanske var ett indirekt svar på den tidigare frågan: ett enat Norden i NATO skulle omöjliggöra en sådan rysk politik.

Undanröja missuppfattningar
Finlands försvarsminister Jan-Erik Enestam fick sista ordet på konferensen med en genomgång av Finlands syn: "I strategiskt avseende kommer ett utvidgat NATO att projicera säkerhet österut och främja en större beredvillighet att lösa tvister på ett fredligt sätt".
Han fick också sista ordet i ett meningsutbyte med en frågare från golvet, Gunnar Lassinanti från Palme-centrum som påstod att Enestam retirerat från sin tidigare pro-NATO-ståndpunkt. Finländaren svarade påtagligt snävt med att klargöra med att han alls inte tidigare förordat finskt NATO-medlemskap. Vad han gjort var att efterlysa en öppen debatt och att försöka undanröja missuppfattningar och fördomar om Alliansen och dess roll. Det var viktigt nog tyckte han
Det borde vara ett gott syfte i Sverige också, oavsett vad man anser i själva alliansfrågan. Rikskonferensen förde kanske det syftet en aning framåt.

Bo Hugemark är Vårt Försvars redaktör