"... i förhållande till de försvarsmakter vi vill jämföra oss med ligger vi efter kompetens- och förmågemässigt."
Under 1990-talet har det svenska försvaret och dess roll inom ramen för den politiska kontexten diskuterats. Diskussionen har haft en mycket bred spännvidd; allt från miljöpartiets miljöbrigader (inom ramen för ett vidgat säkerhetsbegrepp) till Försvarsmaktens egna idéer om övergång från invasionsförsvar till insatsförsvar. Ofta har analysen och argumenteringen hamnat fel, beroende på att hela vidden av kalla krigets slut inte tagits med i underlagen.
Utformningen av det framtida försvaret är inte en fråga om teknik eller struktur - det handlar ytterst om vilka krav på militär förmåga som de politiska beslutsfattarna vill ha. Det handlar om vad dessa beslutsfattare kan tänkas nyttja militär förmåga till.

Vidare än nationalstaten
Under det kalla kriget levde Sverige och övriga västerländska demokratier inför ett akut existentiellt hot. Den säkerhetspolitiska omgivningen var relativt stabil och förutsägbar och hotbilden varierade sällan. Osäkerheten låg i ett krigsriskresonemang som ytterst handlade om vilken politisk vilja att nyttja militära maktmedel som aktörerna kunde tänkas ha. Efter omvälvningarna och nedmonteringen av diktaturstaterna i öst från 1989 och ett decennium framåt har denna situation radikalt förändrats.
Inom försvarsmakten har framförts att konsekvensen av detta har blivit att försvaret går från invasionsförsvar till insatsförsvar. Ordvalet är olyckligt och riskerar att leda tanken fel. Invasion talar om mot vilken form av militära hot försvaret utformas. Insats säger inget om detta. Insats är en metod. Givetvis skulle det genomföras insatser inom ramen för invasionsförsvaret. 1900-talets försvar skall kanske betecknas som försvaret av nationalstatens existens. 2000-talets försvar är betydligt vidare och är inte begränsat av nationalstatens geografiska läge. Försvarsmakten är satt att försvara grundläggande värden i en med andra stater gemensam idébas.

Envisa hotbildsresonemang
Hotbildsdiskussionen levt kvar inom både de militära och politiska etablissemangen. Hotbilden har dessutom ofta fortsatt att relateras till rikets existens vilket i sin tur, med avsaknaden av denna, lett till ett berättigat ifrågasättande av behovet av militär förmåga överhuvudtaget. Försök till nya hotbildsresonemang har resulterat i helt andra idéer som IT- och terroristhot. Dessa senare hot är reella men är svårligen en huvuduppgift för det militära försvaret, som ytterst vilar på förmågan till väpnad strid - åtminstone inte i ett rent nationellt perspektiv.
Under överskådlig framtid (0-10 år) föreligger troligtvis inget hot mot rikets existens som behöver mötas med militära medel. Detta måste accepteras och ligga till grund för utvecklingen av de framtida militära behoven. I ett längre perspektiv kan ett sådant hot återkomma och viss handlingsfrihet måste skapas för att kunna möta återkomsten av detta hotscenario. Samtidigt fortsätter den under 1990-talet (för Sveriges del) påbörjade integreringen mellan de västerländska demokratierna. Frågan är om hot mot rikets existens är ett relevant begrepp om några årtionden. Det eventuella nya hotbild som kan utvecklas kanske inte riktas explicit mot den svenska statens existens utan mot delar av den västerländska demokratins existens som vi är kollektivt satta att värna.
Det säkerhetspolitiska läge västmakterna (inklusive Sverige) idag befinner sig i har kanske en parallell i 1920-talet eller i den långa fredsperioden under 1800-talet. Jämfört med dessa tidsepoker har nationalstaterna som säkerhetspolitiska aktörer begränsats avsevärt till förmån för större, mer eller mindre fasta, intressegemenskaper med värnandet av den västerländska demokratin som gemensam idébas. Något reellt existentiellt militärt hot finns idag inte mot denna idébas.

Operationer över hela skalan
Värnandet av denna idébas i ett vidare perspektiv och avvärjandet av potentiella framtida existentiella hot mot den är det som borde ligga till grund för diskussionen om det nya försvarets uppgift och utformning. Att den politiska sfären inom denna västerländska gemenskap har behov av militär förmåga för att lösa denna uppgift står helt klart. Militära resurser har ianspråktagits ett flertal gånger det senaste årtiondet (Irak, före detta Jugoslavien, Afghanistan). Detta innebär inte att det vi traditionellt kallar internationella insatser är det framtida försvarets huvuduppgift. Det går inte att skilja på internationella och nationella insatser. Förvarets uppgift är att kunna genomföra militära operationer över hela konfliktskalan från fred till krig (ytterst väpnad strid) när de politiska beslutsfattarna behöver det - oavsett om detta skall genomföras i Sverige eller utomlands. De senare kommer alltid att ske inom ramen för en multinationell styrka. Det skall dock betonas att detta nödvändigtvis inte innebär multinationella bataljoner, brigader och eller ens divisioner (motsvarande). Multinationaliteten flyttas uppåt i organisationshierarkin relativt uppgiftens militära komplexitet.

Skattebetalarens krav
Vägen till Europa i form av EU-medlemskapet har öppnat ögonen för de svenska politiska beslutsfattarna. Den under kalla kriget påtagna neutralitetspolitiken med dess "ankdammstänkande" har de facto ersatts med en betydligt mer internationell och gemensamt inriktad politik. På denna internationella arena vill de svenska politiska beslutsfattarna vara drivande och deltagande. En del i detta är att kunna bidra med militära resurser i samband med att dessa förmågor efterfrågas för att nå ett politiskt mål. För detta krävs en kompetent, välutrustad och med de allierade kompatibel försvarsmakt. För att forma denna styrka måste alla vägar diskuteras. Inga kor får vara heliga. Givetvis måste den väg som väljs vara rationell - skattebetalarna kan med all rätt kräva att få ut så mycket som möjligt av försvarsanslaget.
Man måste våga ta upp frågor om grundorganisation kontra krigsorganisation, om värnpliktiga kontra stamanställda, om tidsbegränsade kontrakt för militär personal kontra "livstidsanställning". Det finns fördelar med det mesta, men dessa måste vägas mot nackdelarna.

Dyrköpt rörmokarkompetens?
Ett exempel: I Sverige påtalas ofta att värnplikten skulle vara grunden för försvarsviljan och den demokratiska förankringen av försvaret i samhället. Är det verkligen så? Saknar länder som inte har värnplikt försvarsvilja och demokratisk förankring? Kan det inte vara så att värnplikt som grund för försvarets personalförsörjning hämmar viljan att nyttja de militära medlen i den nya världen och därmed indirekt bidrar till minskad politisk försvarsvilja. Sedan årtionden har vi själva i Sverige underkänt värnplikt som bas i de internationella insatserna. Vi har faktiskt endast tagit ut frivilliga korttidsanställda avlönade soldater. Ger värnpliktsystemet med dagens utformning maximal förmåga med givna resurser? Att utbilda tio soldater för att en skall söka frivilligt till de förband som ämnar nyttjas kan inte vara rationellt. Förvisso kan den värnpliktige mer än bara soldatyrket, men kan han soldatens hantverk ordentligt? Är rörmokarkompetensen inte lite dyrköpt om den leder till att soldatkompetensen försummats? Med ett resonemang om vikten av "merkompetens" borde deltidsreservofficeren generellt vara överlägsen heltidsmilitären. Så är det givetvis inte.
Jag menar inte att värnplikten skall avskaffas men de framtida behoven inom ramen för försvaret av den gemensamma idébasen ställer andra krav än det nationella existensförsvaret. Om politikerna vill kunna bidra till ett gemensamt försvar måste personalförsörjningssystemet ses över. Den internationella trenden är tydlig. Frankrike och Nederländerna har avskaffat värnplikten och utvecklingen i flera andra länder går i samma riktning.

Behov av krigare
De nya kraven aktualiserar behovet av en professionalisering av den militära personalen. Den sovjetiska hotbildens bortvittrande och det därpå i det närmaste upphörandet av övningsverksamheten har allvarligt påverkat de yrkesanställda militärernas syn på sitt yrke. En soldat, underofficer eller officers identifikation skall vara Krigaren - inte pedagogen, mentorn, instruktören eller byråkraten. Man skall göra militär karriär och det som skall värderas är den enskildes militära kompetens. I många andra länder arbetar den militära personalen mer eller mindre dagligen i sitt krigsförband. I Sverige är denna tjänst i bästa fall ett välförtjänt avbrott någon vecka vart femte år från de förment riktigt viktiga sysslorna i grundorganisationen. Jag tycker mig också se att innerst inne tror få av de anställda militärerna att de någonsin kommer att ställas inför en situation där deras militära kompetens kommer att prövas inom ramen för väpnad strid. Framtiden kommer att visa om de har rätt men om detta inte är fallet kan uppvaknandet bli mycket smärtsamt. Redan idag är nog sannolikheten att en svensk soldat kommer i strid större än den var under kalla kriget. Någon tid för återtagning av kompetens finns inte. I morgon kan svenska soldater vara i strid utomlands.
Vi måste våga vara självkritiska och inse att i förhållande till de försvarsmakter vi vill jämföra oss med ligger vi efter kompetens- och förmågemässigt. Att, så som är fallet i många fall, disponera tekniska system i världsklass hjälper föga om humankapitalet inte är förmöget att optimalt nyttja dessa.

Balans mellan tidsperspektiven
Försvaret måste också hitta en rimlig balans mellan förmåga i ett kortare perspektiv och återtagning av förmåga i ett längre perspektiv. Om återtagandet kräver en för det kortare perspektivet kraftigt överdimensionerad officerskår och grundorganisation, som slukar så stora resurser att förmågan vid de enheter som ämnar nyttjas i detta kortare perspektiv blir lidande, måste konceptet med återtagande ifrågasättas. Särskilt som att hela idén med återtagande på nationell bas är mycket diskutabel. Frågan är om det i framtiden i praktiken går att skapa ett substantiellt återtagande inom rimliga tidsramar. En lösning på behovet av ökad militär kapacitet i ett längre perspektiv kan faktiskt vara kollektivt försvar med de stater som delar vår idébas.

Sammanfattningsvis måste det svenska försvaret ges en tydlig roll i den nya världsordningen. Försvarsmakten måste åter inrikta sig på sin militära uppgift. För att forma det nya försvaret får ingenting vara heligt. Vi måste förutsättningslöst diskutera alla möjligheter att skapa ett försvar som i framtiden kan lösa de uppgifter statsmakterna ställer. Jag är övertygad att demokratin även i framtiden behöver ett militärt försvar - men ett annat försvar än det som 1900-talet krävde.

Tommy Åkesson är fil. kand. och reservofficer