FOI-grupp gör strategi för det oförutsebara

Ett spänt internationellt läge aktualiserar hur det är med svensk beredskap. Hur är det då? Inte alls bra, det var innebörden av det drastiskt allvarsamma budskapet i ett föredrag av överingenjör Johan Tunberger i Artillerigården i Stockholm den 5 mars 2003. Anförandet, med titeln "Strategi för det oväntade - Länken mellan föränderliga mål och militär förmåga" hölls i ett arrangemang av allmänna försvarsföreningen inför en blott alltför liten grupp äldre herrar. Den glesa närvaron är kanske ingenting att förvånas över. Dagen innan hade självaste Försvarsberedningen bestämt sig för ytterligare avlägsna alla hotscenarier: "ett militärt väpnat angrepp i alla dess former från en annan stat direkt mot Sverige bedöms vara osannolikt under minst en tioårsperiod".

Hot inom tio år
Mycket föreföll likafullt stå på spel dessa marsdagar. Vad händer med FN, Mellersta Östern, NATO, EU och hela den transatlantiska länken? Försvarsberedningens majoritet låter onekligen i hurtigaste laget. Dess bedömning är en typisk trendextrapolering, ansåg Tunberger. Han leder på Försvarsdepartementets uppdrag en grupp forskare från FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut, f.d. FOA) som sysslar med det så kallade TOF- projektet (Totalförsvarets operativa förmåga). Gruppens uppgift är att göra en kompletterande analys, ge en "second opinion". Och man har onekligen gått till verket utan att styras av en flerårig trend: att allt är lugnt i vår del av världen.
Den delrapport från gruppen som Tunberger presenterade och som redan har väckt uppmärksamhet inom det svenska försvarsetablissemanget tar sikte på tänkbara militära utmaningar inom tio år. Det är frågan om möjliga hot som kan beröra Sverige eller svenska intressen i närområdet vid en kris som utvecklas ur nuvarande omvärldsläge. Vad man vill belysa är vilka krav (det blott alltför slarvigt använda) begreppet grundläggande försvarsförmåga kan ställa i ett strategiskt perspektiv.

Eländigt dagsläge
Utgångspunkten är att något galet trots allt skulle kunna hända. Med ett eget originellt grepp har Tunbergers grupp har koncentrerat sig på två alternativ som kan inträffa om "normalprocessen", allt detta som är fredligt, vant och önskvärt, bryts. Det ena är rupturen - bristningen som totalt överraskar oss (omfattningen av terrorattackerna den 11 september 2001). Det andra är malströmsdynamiken - att man ger sig in i en process som tar en oförutsedd vändning (något som Irakutvecklingen aktualiserar).
Hur står det då till med vår militära beredskap, den grundläggande försvarsförmågan? I dag är läget rent eländigt, så illa att man även med avsaknaden av varje traditionell hotbild har svårt att förstå att ingen ansvarig instans reagerar med larmsignaler. Tunberger angav obarmhärtigt vad en känslighetsanalys visar:
Tillgängliga förband? Vi behöver mer än dagens handfull beredskapstroppar, Tunberger vill se en luftburen bataljon med attackhelikoptrar och betydande transportkapacitet. Bättre beväpning? Hos flyget saknas alla typer av vapen, bl.a. mot markmål, "det är uselt" med motmedel, och totalt skulle vi bara kunna räkna med två JAS-divisioner i ett krig. Bättre skydd för insatsförband? Här behövs både utspridning och fortifiering. 16 kryssningsmissiler skulle kunna slå ut alla våra plan i deras hangarer, ubåtar ligger sårbara etc. Militär verksamhet i anslutning till utsatta områden? Som en "militärkommunal dumhet" kallades lokaliseringen av vårt enda luftvärnsregemente till Halmstad. Ett anpassat legalt ramverk för en gråzon? Vi måste bort från att bara hantera gårdagens krig eller fred.

Den strategiska revolutionen
FOI-studien vilar på hemliga scenarier. Några av byggstenarna: Geografin givetvis. Vad det gäller militära resurser pågår ingen snabb teknisk utveckling. Det händer inte mycket på 10 år! Hot, om de materialiseras, blir sammansatta (force multiplier) - det väpnade angreppet kommer inte ensamt. USA är en viktig aktör som kan komma att ändra fokus. Den andra, Ryssland, har ingen ödesbestämt godartad utveckling. EU och NATO har än så länge inte utsatts för stora kast, men kittet kan lösas upp och vi kan gå mot en "nationalegoistisk" klassisk maktbalans.
I sina resonemang utgår Tunbergers grupp från vad som kallas "den strategiska revolutionen". Han talade om "agerandestrategier", om användning av militära medel för att nå mål. Sverige är aktivt - det är något nytt i bilden. Och asymmetriska konflikter är förfärande aktuella.

Tvingade att samarbeta
Man bör skilja på en grundstrategi och en adaptiv strategi. Den förstnämnda behöver ha förmåga mot "resthot" med små styrkor som överraskar, den bör verka för internationell solidaritet och den bör göra oss "hjälpbara", en fråga om gemensam militärkultur och om att exempelvis hyra ut övningsfält. Den senare strategin avser hur man bäst stöder landets nationella intressen och mål (policy), om allt rasar ihop. Då kan det gälla att avhålla från krig eller få ett positivt utfall om krig utbryter, d.v.s. bästa möjliga fredstillstånd när konflikten är slut. Här kan vi hjälpa eller stjälpa en kollektiv krishantering.
Utifrån "syntetiska scenarier" talade Tunberger om minskad sårbarhet-frigörning (ej ge feta mål), gardering-koncentration (Östra Mellansverige), isolering-utmattning (få bort en angripare från Gotland). Vid ett väpnat anfall kan vi vara i antingen förhand eller efterhand. Även s.k. exitstrategier kan aktualiseras: vi backar ut, vi ställer inte upp, krisen löser sig ändå. På en punkt har läget dock blivit irreversibelt: Vi är numera tvingade att samarbeta.

Stockholm, Gotland och Baltikum
Avgörande när det gäller den grundläggande försvarsförmågan är följande: vi skall kunna projicera - och även injicera - stabilitet, vi behöver ha militär handlingsfrihet i närtid och i framtiden. Och bristerna, som sannerligen behöver åtgärdas, är som redan nämnts betydande. Vi kan annars bara absorbera ett angrepp, ta stryk, hoppas på det bästa, få hjälp.
De risker som Tunbergergruppen ser är främst av malströmskaraktär. "Hemmabasen" - Stockholmsområdet och Gotland - bör garderas.
Man har speciellt ägnat sig åt Baltikum. För NATO lider Estland, Lettland och Litauen brist på strategiskt djup. Deras tröskeleffekt är likafullt viktig. Vi borde subventionera deras försvarsansträngningar. Sverige kan behöva komma till deras stöd genom att medverka i en "coalition of the willing". Här skilde Tunberger på tre modeller: förstärkning, expeditionskår eller nischförmåga. NATO vill att de baltiska staterna skall satsa på internationella insatsförband. Tunbergers grupp tror i stället på ett gammaldags försvar (som Sverige under det kalla kriget).

Klokt med kortare planeringshorisont
Den avslutande debatten kom bl.a. att handla om varför vi får ut så litet försvarseffekt för alltjämt mycket pengar. Vari ligger skulden? Officerarnas höjda löner, det nätverksbaserade försvaret (NBF) och/eller med Tunbergers formulering "industrisubventioner på 15 miljarder"?
Som militärhistoriker tryckte Arvid Cronenberg på att vi framför allt måste behålla en kunskapsbas som efter 1925 års nedrustning, då vi hade kvar en grund för att åter rusta upp.
Från andra, som rätt upprört lyssnat till Johan Tunbergers lägesbeskrivning av ett försvar utan minsta stadga och krigsberedskap, hördes kravet att vi åtminstone måste ha en rudimentär militär verksamhet. Själv tyckte han att en kortare planeringshorisont och en evolutionär utvecklingsfilosofi vore klokt.
Det sägs att FOI-studien har gjort intryck på departementet och högkvarteret. Kan något då hända? Kanske står vi här i så fall inför en ruptur till det bättre.

Olof Santesson har varit DN:s utrikesredaktör