En ny överbefälhavare har utsetts. Han kommer att intervjuas i nästa nummer av vårt försvar. I avvaktan på denna utmaning får han hantera smärre ärenden som att återställa förtroendet för och inom Försvarsmakten.

Det handlar inte bara och inte främst om limousiner och representation. Det är inga oväsentliga frågor – även om de krympt något vid sidan av andra aktuella ”affärer”. För en organisation som ständigt förföljs av sparkrav och neddragningar i den dagliga verksamheten är det demoraliserande att se en överhet som tycks följa andra normer.

Men ÖB:s stora utmaning är att ge landet det försvar det försvar som dess folk förtjänar och dess politiker bestämt – förhoppningsvis samma sak.

Det kom omgående några ord på vägen av tre tunga försvarspolitiker i en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet, ”Nu gäller det, Syrén!” Om bara Försvarsmakten skrotar onödig byråkrati, frigör sig från föråldrade krigsfall och tyngande arv, så kan vi få det försvar som vår säkerhetspolitik kräver.

Sämre kunde de välförståndiga politikerna inte ha tajmat sitt inlägg. Dagen innan hade Riksrevisionsverket lagt fram en rapport i vilken påvisades att det inte fanns pengar till den moderna materiel som behövdes för det nya försvaret. Huvuddelen av materielanslaget var nämligen bunden i de beställningar som gjordes i slutet av det kalla kriget. Och att bryta de kontrakten skulle kosta mer än att fullfölja dem.

Här gives nu lysande tillfällen till efterkloka kommentarer och indignation över tidigare överbefälhavare och försvarsministrar. Men innan någon kastar första stenen, bör han fråga sig, vid vilken tidpunkt han själv förutspådde först Sovjetunionens sammanbrott och därefter att Ryssland distinkt slagit in på den demokratiska och kapitalistiska vägen.

Att försvarets styrka och uppgifter inte ligger i fas är snarare regel än undantag. Det gällde under mellankrigstiden; den upprustning som föranleddes av de ökande hoten från söder och norr var genomförd 1947. Det gällde under 1970-talet, då den nedgång i operativ styrka som motiverades med avspänningen sammanföll med upprustning i omvärlden, ökad spänning och ökande illegal verksamhet på vårt territorium. Den kvalitativa upprustning som till slut skedde bl.a. av arméns brigader fick genomslag lagom till att hotet försvann. Och det gäller idag, då det försvar saknas som skall kunna möta de nya hoten – vilka kan materialiseras när som helst.

Den s.k. anpassningsprincipen (elasticitetsprincipen hette det efter 1925 års försvarsbeslut) som skulle garantera ett adekvat försvar mot nya hot förutsatte förutseende politiska beslut i tid och en flexibel organisation. De villkoren är alldeles uppenbart inte för handen. Trots alla bedyranden vid nedrustningsbesluten kommer inte politiker att kunna förutse – och våga försöka övertyga opinionen om – nya hot så tidigt att försvarsorganisationen kan anpassas till dessa hot. Och organisationen kommer alltid att vara tyngd av ett arv som man inte kan göra sig av med i en handvändning. Det innebär att det luddiga ordet anpassning snarast bör bytas mot ett det lättbegripliga och hävdvunna upprustning. Ty det är vad det handlar om. Det blir fråga om att göra extraordinära insatser för att i bästa fall hinna ikapp hotutvecklingen, i normalfallet på sin höjd hindra att försprånget ökar.

Vi måste därför för den närmaste tiden dels behålla och personal/materielförsörja de delar av arvet som fortfarande är användbara, dels snabbt skaffa de nya system som behövs idag, dels satsa på handlingsfrihet i det kommande okända. Eftersom politiker och militärer endast i begränsad utsträckning besitter den magiska förmåga som behövs för att omvandla gamla försvarsresurser till moderna, blir det nog att punga ut med mera pengar om folket skall få det försvar man lovar det. Det verkar nu inte särskilt sannolikt i en situation då den generella välfärden krackelerar. Ännu väntar vi på att få höra en politiker säga att försvaret är välfärdens yttersta garant. Och att det hör till de få samhällsfunktioner som under inga förhållanden kan skötas av någon annan än staten med skattebetalarnas pengar.