Vårt land har ett fåtal försvarspolitiska tänkare. En av dem är Johan Tunberger vid FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, med en ovanligt bred yrkesbakgrund. Somliga skulle nog kalla honom den mest expressivt begåvade av ett gäng ifrågasättare av vedertagna sanningar.

Som medlem av etablissemanget visar Tunberger en ovanligt utmejslad förmåga att ställa sig utanför och obönhörligt granska vad han finner fel. Hans frihet att tänka – och förmåga att då just tänka fritt – uppmuntrar många och retar andra. Sina åsikter förkunnar han gärna, till synes med stort självförtroende, tillspetsat, ibland arrogant, inte alltid tålmodigt. 59 år gammal framstår han fortfarande som en ”arg ung man”, dock inte av John Osbornes neurotiska variant.

För närvarande arbetar Tunberger och hans grupp av forskare med en slutrapport inom det s.k. TOF-projektet (Totalförsvarets operativa förmåga).

– Arbetet växte fram ur en diskussion med Försvarsdepartementet, säger Tunberger. Jag fick fria händer, och började med att läsa strategiska klassiker, något som jag inte hade gjort på trettio år.

En första rapport, ”Strategi för det oväntade – länken mellan föränderliga mål och militär förmåga” är daterad den 21 november 2002. Bakom titeln dolde sig en skarp kritik av den traditionella tendensen inom försvarssektorn att tänka linjärt. ”Det är officerares förbannade plikt att vara beredda på det oväntade.” Tunbergergruppen gick en annan väg och tog sikte på vår militära förmåga att i det korta perspektivet hantera plötsligt uppdykande hot.

Nya begrepp myntades: rupturen – bristningen som totalt överraskar oss; malströmsdynamiken – när man ger sig in i en process som tar en oförutsedd vändning. Det är lätt att illustrera med den 11 september 2001 respektive Irak 2003. Ingetdera återfinns i internationell litteratur.

– Nej, de är nog våra egna, konstaterar Tunberger.

Försvarsmakten ser han som ett fäste för olika särintressens inbördes ställningskrig, något som han förklarar med att vi saknar krigserfarenhet och inte tillhör en allians och därmed inte heller utsätts för andras kritiska insyn, ”peer review”. Likt många vill han avskaffa ÖB-ämbetet och ge departementet nya resurser.

I en hemlig del prövar TOF-rapporten olika scenarier, byggda på ruptur/malströmstänkandet, för att illustrera typfall som Försvarsmakten kan tänkas behöva hantera. Vid kvalitetsgranskningen under ledning av Nils Gyldén, den siste chefen för Försvarsdepartementets nedlagda tänkarstuga SSLP, blev närvarande officerare på ”arbetande nivå” inom högkvarteret uppenbart stimulerade. Generalernas entusiasm synes begränsad.

Försvarsdepartementet har fått en ”second opinion”. Vad som skall publiceras i februari 2004 rör svensk militär handlingsfrihet på medellångt och längre perspektiv, om fem respektive tio år. Det handlar om att åstadkomma en operativ bas för en evolutionär utveckling. Talet om vårt kommande nätverksbaserade försvar finner Tunberger mest innehålla luft.

– Visst skall vi ha nätverk, säger han, men absolut inga svenska särlösningar. Systemet måste vara interoperabelt (internationellt anpassat), ett nätverk av människor som jobbar dygnet runt, året om, med en teknik som hela tiden utvecklas.

Slutrapporten blir gissningsvis ett nytt svidande slag mot inrotade föreställningar i svenskt försvarstänkande. Vad är det då som driver Johan Tunberger? Själv tror han sig ha danats i en miljö där man lärde sig att allt inte är svart eller vitt, ett slags förutsättningslöshet med en blandning av respekt och respektlöshet, kanske typisk för den gode journalisten.

Och journalistiken har förvisso varit närvarande i Tunbergers omväxlande liv. Han är gift med en journalist på Svenska Dagbladet, och en dotter (ett av fyra barn) är också i branschen som chefredaktör för Fitness Magazine. Man frestas att med ett modernt militärt begrepp kalla Tunberger ”inbäddad” i journalistiken. Föräldrarna är legendariska. Mamman var Pernilla Tunberger, Dagens Nyheters pionjär på mat- och konsumentområdet och med sin lyskraft en stjärna på mediafirmamentet. Mormor var för övrigt också journalist. Och pappan, Karl Axel (Lacke) Tunberger, är mest känd som Svenska Dagbladets mångårige utrikesredaktör. För den som känt föräldrarna förefaller Johan Axel ha ärvt arbetsförmågan och beslutsamheten från båda håll.

Född i Stockholm växte han upp i en ibland splittrad familj tillsammans med två systrar, döttrar i mammans tidigare äktenskap. En av dem, Anna Bergenström, efterträdde henne som Dagens Nyheters matskribent.

Efter en brokig skolgång blev Tunberger student i Nya Elementar som helklassiker. Likt andra som har gått samma linje har han kvar litet av latinet och inget av grekiskan. Tunberger är omåttligt förtjust över att han hos FOI är överingenjör, rimligtvis den ende helklassikern.

Med värnplikten avklarad – en kort tid som pansarskyttesoldat, därefter värnpliktig journalist vid Arménytt – studerade han internationella relationer vid London School of Economics. Där började han sin egen journalistiska bana i Svenska Dagbladet som översättare av New York Times nyhetsmaterial, något som han efter hemkomsten fortsatte med medan han tog en fil kand med historia och statskunskap. Han fastnade på utlandsredaktionen och avancerade till biträdande nyhetschef men fick barn och lämnade nattjänsten.

Tunberger började nu skriva artiklar för tidningen i försvars- och säkerhetspolitik, men med den borgerliga regeringen 1976 var det dags för ett första uppbrott. Han blev informationssekreterare hos försvarsministern Eric Krönmark, återvände ett slag till Svenska Dagbladet, tillbringade likt andra framgångsrika tidningsmän ett USA-år vid World Press Institute.

Han var tillbaka hos Krönmark tills den andra regeringen Fälldin sprack, fick då uppdrag av Nils Andrén vid dåvarande FOA, föregångaren till FOI. Anställd där 1983 sysslade han bl.a. med Madridkonferensen inom dåvarande ESK (Europeiska säkerhetskonferensen) och fann sig plötsligt ingå i den svenska delegationen vid Stockholmskonferensen om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder (CSBM). ”Jag tror aldrig att jag har lärt mig så mycket om så mycket”, säger han.

Tillbaka till FOA var han med om uppgången och fallet för den TESLA-grupp (namnet förklaras inte) som han hade startat; den blev helt enkelt alltför anlitad, och därmed gick det inte att fortsätta grupparbetet som var poängen med arbetet. Ett nytt uppbrott, och från 1994 till 2000 var Tunberger stf chef för FRA, Försvarets Radioanstalt. Hans uppgift var främst att utveckla underrättelsetjänsten, tills han hade ånyo hade ”bränt” sitt ”kunskapskapital” och kunde återvända till det ”direkt lustbetonade” arbetet vid FOI 1 (försvarsanalys).

Där ägnar han sig således åt den centrala frågan: ”vad skall vi ha försvaret till?”. Han har trappat ned en aning, till 90 procent, vilket ger honom långa somrar då han från sommarstället på Bjärehalvön hemfaller åt sitt ”narkotiska beroende” av cykling (ibland upp till 15 mil om dagen). Laddar batterierna gör han med skönlitteratur, senaste Nobelpristagaren Coetzees Warning for Barbarians.

I Kungl. Krigsvetenskapsakademien sitter Johan Tunberger sedan 1997, även där en aktiv sanningssägare som man kan vänta sig ytterligare av.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör.