En general vittnar från Bryssel

EU:s försvarsförmåga tar form, och vi deltar efter förmåga. Svenskarna ställer upp bra för det internationella freds- och konfliktförebyggande arbetet. Vår personal gör väl ifrån sig. Men inslag i vårt militära system väcker frågetecken. Att vi är ett litet land och inte heller med i NATO medför också problem. Vår röst väger ibland lätt.

Det var de viktigaste intrycken som generallöjtnant Mertil Melin ville förmedla när han onsdagen den 5 november talade till en engagerad skara åhörare i västra flygeln vid artillerigården. Flera kvinnor var där, fast de förstås teg när herrarna ställde alla sina frågor.

Anförandet ingick i allmänna försvarsföreningens serie av möten i Stockholm.

Föredragshållaren som sedan april är hovstallmästare och samtidigt försvarshögkvarterets rådgivare i internationella frågor hade dessförinnan i tre år varit Sveriges militära representant i EU:s militärkommitté och vid NATO:s partnerskapskommitté.

Krigarens yrke finns kvar
Sina erfarenheter från tiden i Bryssel redovisade general Melin under rubriken ”Militärt samarbete med NATO och i EU”. Presentationen i ett medryckande tempo genomfördes med modern teknik; laptop och projektor hopkopplade. ”Det måste en general klara av idag.” Men krigarens yrke finns kvar. Första power point-bilden kom oväntat för de närvarande med frågan om vad skattebetalaren väntar sig av officeren. Jo, enligt Melin, att ”du tränar soldaten för krig och att du själv är beredd att dö för den rätta saken”. Vad som är den ”rätta saken”, och vem/vad som avgör det, fick åhörarna själva fundera över.

Föredragshållaren, i dag 58 år, erinrade också om den inte alltför avlägsna tid av vakthållning under det kalla kriget när flottans folk kände sig vara i krig. Då var i Sverige en utbredd känsla om ryssarna att de ”inte var att lita på”.

Missad svensk chans
Så kom vad Melin kallade den ”otroliga” vändpunkten 1989. Slag i slag förändrades allt: Sverige inträdde i det nya partnerskapssamarbetet PfP, inledde serien av åtaganden på Balkan, förhandlade med EU och blev medlem, för att slutligen efter förmåga medverka i det nya militära samarbetet, vars mål fastställdes vid mötet i Helsingfors i december 1999. Det var samma år som NATO inledde sin utvidgningsvåg och beslöt att även verka ”out of area”, utanför det egna området. I förbifarten tyckte generalen att Sverige 1999 missat chansen att få ett besök av president Clinton och därmed backade undan möjligheten att ta ledningen i Östersjöområdet.

Vid det laget hade Melin bakom sig en duktig officers framgångsrika karriär. Den gick från starten som jägarsoldat vid K 4 i Umeå över kurser, stabs- och trupptjänst till posten som landet siste CA (chef för armén) och därefter militärbefälhavarrollen i Boden. Han talar särskilt inlevelsefullt om sin utbildning vid amerikanska arméns jägarskola i fort Benning. Reglementsvidrigt bär han märket ”Ranger” högst upp på den vänstra uniformsärmen.

Fyra scenarier
Nu, år 2000, ställdes han inför ett helt nytt uppdrag i EU:s nybildade militärkommitté. Eldprovet skulle komma första halvåret 2001, när Sverige debuterade som EU:s ordförandeland och Melin följaktligen hade att leda det militära kommittéarbetet. Utgångspunkten var således Helsingforsbeslutet om att EU-kretsen skulle åta sig att kunna ställa upp med 50-60 000 soldater inom 60 dagar och för en period av ett år, därtill 400 flygplan och 100 örlogsfartyg. Finansiellt är Sveriges bidrag härvid uträknat enligt BNP-nyckeln, 5,45 procent.

Fyra scenarier (”krigsfall”) för insatser utanför EU finns utarbetade. Det svåraste fallet gäller att med militärt våld skilja stridande parter åt, andra rör räddningsinsatser och sådant som evakuering av hotade européer. En behovskatalog upprättades, och sedan utifrån ländernas erbjudna åtaganden en styrkekatalog. Erbjudanden och tillgångar har i fortsättningen prövats kontinuerligt. Med Melins uttryck ”snurrar” det varje halvår.

Effektiv organisation
För ordförande Melin gällde det sålunda att driva igenom ett 20-tal samverkansprojekt innan halvåret var slut. Uppenbart är han glad över vad som med gott humör uträttades av en ”väldigt snål arbetsstyrka”, ett halvt dussin svenska officerare. ”Vi visste vad vi ville.” Och när halvåret lyckligt var till ända kunde han lämna över pinnen till militärkommitténs nye permanente ordförande, den finländske generalen Gustav Hägglund. Sedan en tid sitter även de tio blivande EU-medlemmarnas representanter med vid bordet och deltar i överläggningarna, dock utan rätt att opponera sig.

EU:s militära organisation på denna nivå kallar Melin för otroligt effektiv. ”Vi har kommit långt på tre år.” För framtiden pekar han på konventet som förbereder en EU:s grundlag. Där handlar det bl.a. om en ”skarpare skötsel” av utrikespolitiken. Som ett paradexempel på svenska militära insatser nämner han Anders Brännströms utnämning till chef för den internationella brigad vid huvudstaden Pristina som ingår i KFOR-insatsen i Kosovo.

Sverige litet i militära sammanhang
Sedan föredragshållaren hade öppnat för en debatt kring våra förband i de internationella styrkeregistren kom det flera frågor kring de svenska truppbidragen. Visserligen gick det rekordsnabbt att i januari 2002 skicka trettiofem officerare, våra ”special forces” med mest yrkesbefäl men också några reservare, till Afghanistan, konstaterade Melin. I kontinentens stora länder undrar man dock över varför vi inte har övade och av yrkessoldater bemannade förband.

Som omvärlden ser saknar vi färdigsammansatta förband som är kvalitetsgodkända och kan gå i krig. Exempelvis pekar Melin på att den svenska bataljonsstyrka som deltog i övningen ”Strong Resolve” i Polen efteråt bara togs hem och inte sattes in i en insats eller åtminstone hamnade i beredskap. Vi skall inte ta efter andra, men vi måste förstå deras invändningar. I och med att vi står utanför NATO får vi också svårt att vara med i välbehövliga övningar. Och vi är ”väldigt små” i militära sammanhang.

Visserligen rör det sig inte om kalla krigets stora NATO-manövrer, på sin höjd övar man numer inom divisions ram, men enligt Melins uppfattning får vi aldrig mer några någorlunda stora fälttjänstövningar i Sverige. Ester, letter och litauer kommer med i NATO:s övningar, själva riskerar vi att behöva nöja oss med PfP-övningar med Uzbekistan!

Den känsliga NATO-frågan
Föredragshållaren fick förklara att NATO står för ”väldigt mycket” i en EU-insats. Högkvarteret i Mons, SHAPE, leder operationer; där finns numera en särskild ”EU-cell”. På en fråga huruvida Sverige i militärkommittén har särskilda möten med det likaledes alliansfria Finland, påpekade Melin att politiken leds från huvudstäderna. Där fastställer man de stora linjerna. I Bryssel gäller det sedan att se möjligheterna till uppgörelser och sy ihop paket.

– Medan vi skriker högt så fort NATO nämns, har finnarna en pragmatisk syn. De utnyttjar att vi först viftar med argumenten. Många vid bordet visar in i det sista inte sina kort.

Skulle det bli billigare om vi var med i NATO, löd en fråga. Jo, om vi bara behövde klara ”brandkårsbiten” skulle vi enligt Melin komma undan med ”en mycket mindre organisation”. Men det torde NATO inte uppskatta, bedömde han.

Räcker våra värnpliktiga till för internationella insatser, frågade en annan åhörare. Föredragshållaren påpekade att anmälda 2 200 man kunde innebära dubbla insatsen för ett helår, med 2 000 under utbildning och lika många under avveckling vid varje givet läge. ”Det är stora siffror.” Men det kan aldrig bli tal om att skicka ut alla 2 000 samtidigt, när EU väljer ut truppbidragare.

Att EU inte räknar med insatser på krisområden som Nordirland eller Baskien hörde till det som Melin fick klara ut. På det egna EU-territoriet kan det bara bli tal om hjälpinsatser, sjukhus, militärpoliser eller transportkapacitet.

Sverige måste vara med
Hur blir nästa svenska försvarsbeslut, år 2004? Här svarade föredragshållaren med ett peka på avgående ÖB:s krav på fler kontraktsanställda soldater. Han tycktes inte helt entusiastisk över en militär iver att vara med internationellt över hela linjen. ”Rättvisan” kräver att alla våra system skall vara insatsbara. ”Det blir fruktansvärt dyrt.” Men Melin föreföll övertygad om att Sveriges militära framtid ligger på det internationella planet. ”Om vi inte är med, kan vi lika gärna lägga ned.” Och vi behöver vara övade för att bli trodda och tillfrågade.

Fyller då våra officerare utbildade i det gamla systemet måttet, undrade någon. Hittills mer än väl, svarade generalen. Men det behövs mycket mer språkkunskap för att leda förhandlingar, på stabsspråket engelska; detta och franska är vad som framför allt krävs i Brysselmiljön. Här måste kraven skärpas, tyckte han. Påpekas kan att Grekland har väckt tanken på en EU:s stabsakademi för gemensam utbildning.

Av de positiva reaktionerna att döma gjorde Mertil Melin denna kväll en lyckad insats som informatör, vilket han också sade höra till rådgivarrollen.

”Han borde bli näste ÖB.” Detta uppfångat efteråt i garderoben, medan generalen därinne plockade ihop sin elektroniska utrustning.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör