Ja-sidans säkerhetspolitiska argumentation skrämde bort både isolationister och Amerikavänner

Varför gick det så utomordentligt dåligt för ja-sidan i EMU-folkomröstningen? Siffrorna, med nästan 14 procentenheters övervikt för nej-sidan, var en ren utklassning i ljuset av tidigare svensk folkomröstningsresultat. För oss som ser den europeiska integrationsprocessen som central för en välståndsorienterad och fredsskapande utveckling i Europa var resultatet en besvikelse. Dessutom är ju Sverige i övrigt väl integrerat i EU och inget större opinionsmässigt motstånd mot medlemskapet som sådant föreligger längre.

Det finns många svar på frågan om varför det svenska folket sade nej i omröstningen. I debatten tenderar dock de flesta kommentarer att handla om ”bristen på demokrati”, ”avståndet till Bryssel”, ekonomiska trovärdighetsproblem för EMU-projektet mm, det vill säga frågeställningar som huvudsakligen har med EU som sådant att göra. Det går dock att hävda att ett par av de viktigaste förklaringarna till omröstningens utfall låg på det renodlat svenska säkerhetspolitiska planet.

Argumentet om inflytande ...
I ja-sidans argumentation fanns nämligen mer eller mindre explicit flera säkerhetspolitiska argument, men de flesta av dem gick paradoxalt nog rakt emot den neutralitetsdominans som förelegat i den svenska opinionen under mycket lång tid. Under folkomröstningskampanjen försökte ja-sidan, inte minst den svenska regeringen, sälja in EMU-konceptet med argument som att internationellt medbestämmande, samarbete, delaktighet, ansvarstagande och ömsesidigt beroende är bra. Detta är rimliga argument. I en värld som delvis är globaliserad och marknadsstyrd, delvis kvar i den traditionella världen, där krig och konflikter förekommer men inte kan hanteras av en liten stat på egen hand, är givetvis ett deltagande som skapar inflytande i internationella fora något att sträva efter. Det inflytande man får i dessa väger gott och väl upp, kan man hävda, de suveränitetsförluster som kan uppstå då man antingen genom mellanstatliga kompromisser eller överstatlig reglering uppnår samarbetsresultat.

... kontra myten om oberoende
Detta var också i stort ja-sidans argumentation vad gäller EMU. Problemet med detta i sak tämligen oklanderliga resonemang var emellertid att det uppenbarligen var omöjligt att på något år få en svensk publik – som i generationer matats med berättelsen om den så framgångsrika om än tydligt isolationistiska neutralitetspolitiken – att acceptera dem. Precis dessa ja-sidans främsta argument har ju i åratal officiellt förkastats vad gäller svensk säkerhetspolitik: vi ska absolut inte, har det hetat, gå in i bindande samarbetsformer internationellt vad gäller vårt försvar och vi ska absolut inte bli beroende av andra länders försvarsarrangemang; andra länder ska inte försvara oss. De betydande nackdelar vad gäller t.ex. medbestämmande som Sverige som nation lider av genom att inte delta i NATO-samarbetet, har ansetts uppvägas av det oberoende som vi vinner genom alliansfriheten. Att vi heller inte behöver ta ansvar för andra länders säkerhet har framställts som en stor fördel i den säkerhetspolitiska debatten. Den svenska opinionen förefaller att ha omfattat den politiskt effektivt kolporterade myten om att svenskt utanförskap och oberoende är det som räddat nationen från krig och elände under århundraden. Detta kan ha gjort svensk neutralitetspolitik till en påtaglig draksådd i EMU-frågan.

Doktrinen har ändrats ...
Tittar man på den senaste tio årens svenska säkerhetspolitik skulle man dock kunna hävda att detta är en orättvis betraktelse, eftersom det faktiskt hänt påtagligt mycket med den svenska säkerhetspolitiska doktrinen under denna tid. Under decennier, ända fram till 1992, uttrycktes denna doktrin i sin mest kända form i åtta ord: ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Generationer av svenskar lärde sig detta redan i grundskolan. 1992 ändrades som bekant skrivningen till ”alliansfrihet i fred, som syftar till att kunna göra det möjligt att vara neutral i krig” – sexton ord, som ändå rymde tillräckligt mycket oklarhet för att det skulle uppstå en (elit)-debatt om huruvida detta var en faktisk förändring av doktrinen eller inte. Under 2000-2002 nöjde man sig med tre ord: ”alliansfrihet i fred”, med vilket man kort och gott menade att Sverige inte var medlem i NATO. Under denna tid hade vi med liv och lust engagerat oss i t.ex. EU:s framväxande säkerhetspolitik, något som varit helt uteslutet under de tidigaste doktrinformuleringarna.

I början på 2002 kom så ytterligare en förändring: den kondenserade doktrinen ersattes då genom en fyrparti-överenskommelse med en ”ny beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska linje”. Denna ”beskrivning”, som alltså inte ens officiellt bevärdigas med begreppet ”doktrin”, utgörs av 276 (tvåhundrasjuttiosex) ord. Den röda tråden i dessa är inte lätt att hitta, vilket framgår av följande formuleringar: ”Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje (…) har tjänat oss väl. (…) Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder. (…) Genom vårt medlemskap i den Europeiska unionen deltar vi i en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig på den europeiska kontinenten.”

... men ryggmärgsreflexerna finns kvar
De frågor som omgående inställer sig är givetvis om denna nya ”beskrivning” innebär en avgörande förändring av svensk säkerhetspolitik. Från tre partier har det hävdats att så inte är fallet, från ett fjärde – moderata samlingspartiet – har det hävdats att det nu är möjligt för Sverige att söka medlemskap i NATO med bibehållen säkerhetspolitisk ”beskrivning”.

Det kan dock med stor sannolikhet hävdas, att hur det egentligen står till med detta var tämligen ointressant för folkomröstningsresultatets del. De isolationistiska ryggmärgsreflexer som decennier av politiskt neutralitetsglorifierande skapat i den svenska opinionen övervinns givetvis inte genom några månaders folkomröstningskampanj på ett motsatt tema. Att röstetalen blev så dramatiska kan måhända tjänstgöra som en väckarklocka: internationellt samarbete är raka motsatsen till isolationism och vill man från politiskt håll få opinionen med sig för det förra gäller det att mycket tidigt och effektivt bryta banden med det senare. Att så inte gjordes i EMU-valet torde verksamt förklara en hel del av valresultatet.

Det antiamerikanska ja-argumentet ...
Men det fanns en ytterligare säkerhetspolitisk dimension i ja-sidans argument under det sista året. Allsköns enskilda aktörer på ja-sidan – politiker, mediala åsiktsmaskiner, ledarskribenter och f d postgeneraler – hävdade att svenska folket borde rösta ja till EMU för att EU skall bli en starkare säkerhetspolitisk motvikt till USA. Det användes sannolikt som lockbete för väljare på vänsterkanten med anti-amerikanska sympatier, men kan misstänkas ha blivit en mycket kontraproduktiv strategi.

EMU-frågan i sig påverkar knappast alls den säkerhetspolitiska balansen mellan USA och Europa. Man kan inte direktöversätta ekonomisk makt till militär makt: EU har t.ex. varit en kraftfull motpol till USA på det handelspolitiska området i åratal utan att detta stärkt den europeiska militära förmågan. EMU har förvisso en säkerhetspolitisk dimension, men den är inomeuropeisk: att genom ömsesidigt beroende ekonomier knyta Europas stater, framför allt stormakterna Frankrike och Tyskland, så nära varandra att krig dem emellan blir så gott som omöjligt. De europeiska integrationsfäderna på 1950-talet såg inte det framtida EU som något som skulle konkurrera med de dåtida supermakterna på det säkerhetspolitiska planet.

EU kommer inte heller, inte ens på mycket lång sikt, att bli en säkerhetspolitisk motvikt till USA. Irakkriget var den senaste, men långt ifrån den första, dramatiska illustrationen av att den säkerhetspolitiska sprickan går inom Europa och EU, snarare än mellan EU och USA.

... stötte bort proamerikanska Europa-vänner
Det säkerhetspolitiska beslutsfattandet inom EU kommer även fortsättningsvis att baseras på mellanstatlighetens princip: alla stater har vetorätt. Eftersom de olika EU-länderna ibland har starkt divergerande nationella intressen, kommer få av dem att vilja ge upp denna princip. De i retoriken mest integrationsvänliga stora länderna, t.ex. Frankrike – har inte heller några planer på att låta andras majoritetsbeslut eller överstatliga organ styra landets egen försvarspolitik. Dessutom finns det redan ett europeiskt fungerande försvar, det mellanstatliga NATO, vilket som sådant prioriteras av de allra flesta EU-länderna, inklusive de nuvarande kandidatländerna. De mer explicit atlantiskt orienterade europeiska staterna, som inte vill riskera förbindelsen med USA, går dessutom hand i hand med ett ofta tyst men mycket intensivt agerande från amerikanskt håll mot alla planer på att minska NATO:s betydelse till förmån för europeiska försvarsstrukturer.

Allt detta gör att en ansenlig mängd såväl borgerliga som socialdemokratiska Europavänner kan ha stötts bort från ja-sidan, genom att delar av den senare framställde EMU som ett anti-amerikanskt projekt. Dessa väljare såg, som många andra bedömare i västvärlden, att det idag inte är mindre samarbete mellan USA och Europa som behövs, utan mer. De transatlantiska problem och klyftor som finns framstår för dessa väljare som angelägen att överbrygga, men inte genom att ett genom EMU stärkt EU kapar banden med USA. De marginella grupper väljare på vänsterkanten som eventuellt kan ha vunnits för EMU genom denna argumentation torde inte på något sätt ha uppvägt förlusterna. Det är inte utan att det känns mycket beklagligt.

Mike Winnerstig är fil. dr. i statsvetenskap och säkerhetspolitisk analytiker vid FOI Förvarsanalys i Stockholm. Artikeln uttrycker hans egna uppfattningar.