Utländsk litteratur brukar inte recenseras i vårt försvar. Vi gör ett undantag för en bok som är en högeligen intresseväckande skildring av en av de viktigaste säkerhetspolitiska processerna efter det Kalla Krigets slut.

Om EU:s östutvidgning påminns vi nästan varje månad genom folkomröstningarna i de tio nya medlemsländerna. Om NATO:s samtidiga östutvidgning är det betydligt tystare, trots att den egentligen är ännu anmärkningsvärdare. Vem hade väl för bara några år sedan trott att Washington skulle vilja åta sig att utsträcka den amerikanska säkerhetsgarantin fram till Rysslands, Vitrysslands och Ukrainas gränser och att Moskva utan alltför mycket gny skulle acceptera detta?

Vad har hänt? Hur har det gått till?

Inifrånskildring
En ingående och väldokumenterad amerikansk framställning av förloppet föreligger sedan ett år i Ronald D. Asmus’ Opening NATO’s Door. How the Alliance Remade Itself for a New Era. Författaren, som har en bakgrund i Radio Free Europe och tankesmedjan RAND, tjänstgjorde 1997–2000 i State Department med huvuduppgift att hjälpa till med NATO-utvidgningen. Det var på Bill Clintons och Madeleine Albrights tid. Han har också fått fri tillgång till State Departments arkiv, som ju även innehåller dokument från andra delar av den amerikanska administrationen.

Resultatet har blivit en fascinerande inblick i såväl internationell som amerikansk politik.

Att NATO skulle utvidgas var ingalunda någon självklarhet de första åren efter Berlinmurens fall 1989. Först gällde det Tysklands återförening, varvid Östtyskland blev en del av NATO-området fastän ryska trupper fanns kvar ända till 1994. Skulle NATO gå samma väg som Warszawapakten efter det kalla krigets slut, d.v.s. upplösas? Eller skulle organisationen ges nya uppgifter? Det blev det senare, som vi sedan dess bl.a. fått se på Balkan.

Västlig tvekan
Som Asmus framställer saken, var det inte den amerikanska ledningen utan de nya ledarna i Central- och Östeuropa som med stöd av sina exillandsmän i USA aktualiserade frågan om sina länders medlemskap i NATO. I Washington liksom i Bonn och flera andra NATO-huvudstäder prioriterade man hänsynen till Ryssland. I andra NATO-länder oroade man sig för att en amerikansk garanti som utsträcktes så långt österut kunde bli allvarligt uttunnad.

Under loppet av 1994 bestämde sig emellertid Clinton för att driva frågan. Samtidigt lanserades ”partnerskap för fred” för att fånga upp så många europeiska länder som möjligt i olika former av samarbete med NATO. Däribland också Ryssland och alliansfria länder som Sverige och Finland. Man började tala om det nya NATO.

Sedan den amerikanska ledningen väl bestämt sig, gällde diskussionen vilka länder som skulle få vara med. Polen var det viktigaste landet. Därom var alla överens. Skulle alla de s.k. Visegradstaterna tas med, d.v.s. också Tjeckien, Ungern och Slovaken? Slovakien försvann efter hand till följd av Meciars odemokratiska beteende. Hur skulle det vara med Slovenien, som Italien gärna ville ha med, och Rumänien, som Frankrike pläderade för? De baltiska länderna, som till skillnad från övriga inte bara ingått i Warszawapakten utan i Sovjetunionen? Deras medlemskap drevs framför allt av de skandinaviska NATO-medlemmarna med Danmark i spetsen.

Svår balansgång
Vilka kunde tas med utan att Washington på allvar riskerade det rysk-amerikanska förhållandet? Om inte alla togs med, hur skulle man då undgå intrycket att de övriga på något sett ändå blivit kvar i Moskvas intressesfär?

Svaren på dessa frågor var, som Asmus redovisar, ingalunda givna på förhand. De växte fram under ständiga konsultationer med andra NATO-allierade, med ryssarna, med länderna i fråga och med ledare i den amerikanska kongressen. Ett högt och spännande spel med många obekanta.

Dörren fortsatt öppen
1997 blev det avgörande året. Vid ett möte mellan Clinton och Jeltsin i Helsingfors i mars accepterade Jeltsin en NATO-utvidgning. Dock fick de baltiska länderna inte tas med i första omgången. Samtidigt hade NATO utarbetat ett särskilt NATO-Ryssland-fördrag som gav Moskva viss insyn och möjligheter till ömsesidiga konsultationer. Det undertecknades i Paris i maj. Nu återstod bara att inom NATO komma fram till vilka länder som skulle tas in. Det skedde under höggradig dramatik i Madrid i juli. Slovenien och Rumänien fick nöja sig med erkända köplatser. Samtidigt – och det var det viktigaste för att undvika intrycket att Östeuropa blivit föremål för en ny delning – fastslogs att dörren till NATO skulle förbli öppen också för övriga hugade spekulanter, däribland de baltiska. Nyckelrollerna innehades av Clinton, förbundskansler Kohl och NATO:s dåvarande generalsekreterare Solana.

Processen fortsatte under Bush
Vad gällde den ryska oron för NATO-baser inpå knutarna förklarades att inga nya sådana skulle upprättas under överskådlig tid och nu rådande omständigheter.

Sedan vidtog jobbet att få den amerikanska senaten att godkänna Polen, Tjeckien och Ungern som nya NATO-medlemmar. För det krävdes åtskilligt fotarbete, men slutresultatet blev 80 röster för och bara 18 mot.

Den 12 mars 1999 upptogs de tre staterna i alliansen och där slutar egentligen Asmus framställning.
Ingenting hade då ännu sagts om när nästa utvidgning skulle kunna bli aktuell och vilka länder som då skulle komma i fråga. Många trodde väl också att president Bush skulle vara mera återhållsam därvidlag än sin företrädare. Men utvecklingen på Balkan och kampen mot terrorismen efter 11 september 2001 ledde till att NATO i november 2002 inbjöd Slovenien, Slovakien, Rumänien, Bulgarien och de tre baltiska länderna att under samma förutsättningar som de tre föregående ansluta sig till alliansen. Det formella upptagandet väntas ske i maj 2004. Men dörren hade, som Asmus skildrar, öppnats redan i Madrid 1997.

Det är inte ofta man får läsa en så rykande färsk redovisning av ett storpolitiskt skeende. Asmus skriver dessutom inte bara initierat utan också levande. Han får nästan läsaren att känna sig närvarande vid de olika förhandlingarna mellan 1990-talets ledande europeiska och amerikanska politiker som ledde fram till den ordning vi nu håller på att få i Europa.

Torsten Örn är ambassadör

Roland D. Asums Opening NATO’s Door. How the Alliance Remade Itself for a New Era. Colombia University Press, New York 2002