Men massorna demonstrerar mot ”onödiga” förebyggande aktioner.

Klockan 11 den 11/11 1918 tystnade kanonerna vid västfronten. Kring detta datum bärs varje år skyttegravskrigets symbol, Flanderns vallmo på rockslaget av snart sagt varje britt. Och på den närmast liggande söndagen blir allt stilla under ett par minuter, varefter vallmokransar läggs ner vid monumenten, i London av drottningen vid the Cenotaph, den okände soldatens grav. Till de miljoner som stupade i kriget som skulle göra slut på alla krig har fogats nya miljoner av krigsoffer sedan dess. Och alltjämt stupar britter i kampen – ja för vad?

Inga protester mot världskrigen
En vecka efter Remembrance Day demonstrerade hundratusentals på Londons gator mot det senaste i raden av brittiska krig. Ett krig som kostat ett fåtal brittiska liv och som varade i tre veckor.

När Storbritannien gick in i första världskriget förekom inga massdemonstrationer. Tvärtom var entusiasmen stor, där som i alla kombattant-
länderna.

Den entusiasmen saknades 1939, men något starkt motstånd mot kriget fanns inte.

Vad beror skillnaden gentemot dagsläget på?

Inte på att första världskriget var mer moraliskt berättigat. Historiker tvistar om skulden för krigsutbrottet, men man kan inte beteckna kriget som ett sätt att avlägsna en diktatorisk och förtryckande regim. Det var mycket mer en fråga om att fortsätta renodlad maktpolitik med andra medel. Det moraliska motivet fanns däremot i andra världskriget, liksom idag.

Skillnaden beror inte på att krig idag förs blodigare och med större offer av soldater och civila. I första världskriget slaktades miljoner i meningslösa offensiver för att ta tumsbredder av terräng. Andra världskrigets slagfältsstrategier var mindre vanvettiga men människoslakten ändå enorm, främst på ostfronten. Och terrorbombningen av tyska städer var ett nytt utbrott av vettlös strategi.

Värre kunde det inte ha blivit
I klar kontrast till dessa krig står dagens krigföring, där man utnyttjar precisionsteknik för att minimera civila offer och försöker finna strategier som skall bryta motståndet med minsta förluster, på egen sida men också hos motståndaren.

Nej, det som demonstranterna främst vänder sig mot är den princip som har största förtjänsten i att krigen blir korta och ”skonsamma”: Att de startas i tid, förebyggande. Det var en princip som, om den tillämpats 1938, kanske hade besparat världen många fasor. Men någon opinion för att gå i krig fanns inte vid tiden för Münchenuppgörelsen. ”Fred i vår tid” var i stället det budskap som väckte massornas hänförelse. Att ”vår tid” bara skulle vara ett år kunde de inte ana.

Eller hade de kunnat det? Det fanns i alla fall personer, exempelvis Churchill, som förstod att kriget ändå var oundvikligt och att det bara gjorde saken värre att skjuta upp det.

Historiska experiment låter sig inte upprepas. Men låt oss leka med tanken att de allierade gått i krig 1938. Hur det gått vet vi inte, men mycket värre resultat är det svårt att föreställa sig, miljoner dödsoffer vid fronterna, ödelagda tyska städer, förintelsen, halva europeiska kontinenten förslavad under kommunismen… Antag att ett preventivkrig mot Hitler kostat stora offer i människoliv men gjort att namn som Stalingrad, Dresden och Auschwitz inte gått till historien och järnridån aldrig sänkts över Europa. Vem hade kunnat bevisa att kriget var nödvändigt?

Brist på bevis
Här har vi knuten. Det är stor risk att ett lyckat förebyggande angrepp kommer att verka onödigt, eftersom de fasor som man undgått aldrig kommer att synas.

Det kan dock tänkas fall då ett förebyggande angrepp tydligt framstår som berättigat, nämligen då man hittar ”den rykande revolvern”, bevis på den angripnes brottslighet. I fallet Irak, om man funnit operativa massförstörelsevapen. Då nu detta inte blev fallet – enligt vissa uppgifter på grund av att Saddam hunnit göra sig av med dem – måste aktionen rättfärdigas med mindre påtagliga humanitära vinster. Sådana argument tog bättre i Kosovofallet. Med Srebrenica på näthinnan hade vi lätt att befara att ett nytt folkmord var förestående. Men även då förekom omfattande antikrigsdemonstrationer, på gator och i media.

Nödvändigt att bryta mot folkrätten
På senare år har folkrätten gradvis förändrats från att enbart framhäva staternas suveränitet till att betona mänskliga rättigheter. Enkelt uttryckt: man kan inte längre ge diktatorer oinskränkt rätt att förtrycka sitt folk1. Omvärlden måste således vara beredd att ingripa. Men enligt den linje som de flesta länder förordar är det bara FN som kan besluta om sådana aktioner. Problemet därvidlag är givetvis att stormakter med sitt veto kan rädda sina skyddslingar. En fortsatt utveckling av folkrätten i nämnd riktning förutsätter nog att någon aktör – som NATO i Kosovofallet och den USA-ledda koalitionen i Irakfallet – sätter sig över de formella hindren.

Vi skall heller inte glömma att Tyskland förklarade att det inte ens efter ett beslut i säkerhetsrådet tänkte delta i ett angrepp mot Irak. Förbundskansler Schröder var med andra ord beredd att bryta mot FN-stadgan för att vinna röster i det kommande valet.

Krigsförebyggande – en illusion?
Förebyggande angrepp är inget påfund av Bush-administrationen. I det strategidokument som EU:s höge representant för säkerhetspolitiken, Javier Solana, framlagt sägs att mot de nya hoten kommer den första försvarslinjen ofta att vara utomlands och att konflikt- och hotförebyggande inte kan starta för tidigt.

Det handlar, som Solana betonar, inte bara om att använda militära medel. Men om nu sådana behövs, bör de rimligen sättas in så tidigt, att de förebygger humanitära katastrofer och åstadkommer snabba avgöranden. Är detta realistiskt mot bakgrunden av historiska erfarenheter av hur demokratiska stater gått i krig: undvikit det så länge att mänskliga katastrofer inträffat och kriget blivit utdraget och förlustbringande?

Om visionen om det framgångsrika krisförebyggandet skall bli verklighet, krävs en hel del civilkurage av politiska ledare för att klargöra för det naturligen fredliga folket, att internationell fred och frihet kan kräva att man är beredd att gå i krig.

Dessutom är det nog klokt att i nationers och alliansers försvarsmakter inte enbart satsa på små snabba interventionsstyrkor, som förutsätter tidiga avgörande insatser, utan också se till att ha reserver för de mer utdragna och långvariga operationer som kan bli resultatet om de goda föresatserna ändå kommer på skam och politikernas handlingskraft sviker dem.

Bo Hugemark är säkerhetspolitisk kommentator

1 Se intervju med Ove Bring i vårt försvar nr 2 2003