Det vidgade säkerhetsbegreppet kräver bättre möjligheter till strategisk ledning.

”Plans are nothing, planning is everything”; Patton
Knappt har vi kunnat andas ut över att det kalla kriget äntligen var slut och att den sköna nya världen var säker och god att leva i, förrän nu osäkerheten brett ut sig igen. Nya faror lurar bakom varje hörn, i varje buss eller flygplan, nya aktörer har fyllt ”hot-tomrummet” med allsköns farliga intentioner. Det går att konstatera att vi i Sverige behöver ta nya tag med säkerhetsfrågorna, även om vi inte är lika exponerade som andra länder i världen… ännu. Jag hävdar att om vi accepterar det vidgade säkerhetsbegreppet, och vill vara strategiskt förberedda, så är det dags att skapa ett organ som analyserar säkerhetspolitiska/strategiska frågor och hanterar kriser med en helhetssyn.

Hur kan man se på vidgad säkerhet?
Komplexiteten i nationella säkerhetsfrågor har ökat dramatiskt under de senaste tio åren, säkerhetsbegreppet har vidgats. Hotbilden har breddats från att omfatta traditionella aspekter till att även inkludera internationell brottslighet, terrorism, hot mot miljön m.m. Vidare har samhällets sårbarhet ökat genom ett antal processer. Dels har vi skurit ner det totalförsvar som byggde på egen försörjning i de flesta aspekter, dels har globaliseringen lett till nya ömsesidiga beroenden. Utöver detta har utvecklingen inom tekniken med bl.a. Internet, lett till en starkt ökad sårbarhet från nya angreppsvinklar. Säkerhetsbegreppet bör alltså även inkludera ekonomiska, samhälleliga och ekologiska dimensioner för att vara heltäckande, de utgör delar av ett integrerat säkerhetsfält. 1

Hur ser Sverige på detta?
I propositionen från 2001, ”Fortsatt förnyelse av Totalförsvaret”, skriver regeringen att säkerhetsbegreppet har vidgats. Den interdependens som hela tiden ökar det internationella beroende mellan länder, folk och organisationer betonas. Samtidigt med detta ökar sårbarheten i det moderna samhället, vilket visas genom terroristangreppet mot USA den 11 september 2001. Man konstaterar vidare att utvecklingen inom IT-området ökar möjligheten att hota andra delar av världen, för de aktörer eller grupper som vill göra detta.2 Man behöver kunna möta hot utanför det traditionella väpnade angreppet, från aktörer som kan samarbeta gränslöst och på olika nivåer. Det krävs en helhetssyn präglad av kostnadseffektivitet, rationalitet och konsekvens3. Således i linje med ovanstående.

Behöver vi ökad samordning?
Regeringen pekar i försvarspropositionen på att funktionsindelningen av myndigheter inte är tillfyllest utifrån nya och förändrade krav på det civila försvaret. Även underrättelsetjänsten bör förändras mot ökad effektivitet och samordning.4 Vidare konstaterar man att Sverige är en del i ett internationellt nätverk av ömsesidiga beroenden och gränsöverskridande samarbeten. Detta samarbete sker mellan olika aktörer och på olika nivåer med en ständigt ökande komplexitet. Samtidigt med det ökade ömsesidiga beroendet ökar också sårbarheten i de berörda områdena.5 Vidare konstaterar regeringen att regeringskansliets förmåga att hantera extrema fredstida situationer behöver stärkas, bl.a. inom områden som samordningsförmåga och informationstjänst.6 Slutsats av ovanstående är att Sverige har behov av ökad samordning inom/utöver sektorerna, samt att detta behov är under bearbetning.

Från en militär synvinkel!?
Historisk forskning om krig och deras uppkomst ser inte krig som en isolerad företeelse. Snarare att krig och samhällsutveckling är växelverkande företeelser i samma kontext och behöver studeras parallellt. Man behöver sätta krig i ett sammanhang av politisk, ekonomisk, social och kulturell ram för att kunna förklara och förstå.7 Rimligen kan man leka med tanken att vända på resonemanget. En helhetssyn bör vara grunden för att man skall kunna säkerhetsproblem nu och framgent på ett klokt sätt.

En annan utgångspunkt kan vara konfliktmiljön. I vilka situationer är det som militära (och andra) maktmedel kan komma att utnyttjas? Beskrivning av detta finns i Svensk Militärstrategisk Doktrin. Det är en mycket komplex bild som målas upp; aktörerna kan vara andra än stater, de kan vara aktiva och passiva, de kan även ändras under konfliktens gång. Folkrätt och krigskonventioner är inte nödvändigtvis moraliska rättesnören när det gäller val av metoder. Arenan har genom globalisering och vapen- och teknikutveckling blivit större och mer vidsträckt. Hela samhället kan bli utsatt för angrepp. Attacker kan komma oväntat och utan förvarning. Stridskrafterna kan vara av skilda slag. Gerillagrupper, milisförband, terrorister, privata militära företag är exempel som visar på komplexiteten.8 Även denna beskrivning av konfliktmiljön visar på behovet av samordning av olika maktmedel, vilket skulle underlättas för statsmakten om det fanns institutioner och verktyg som dagligen arbetade därmed.

Nationellt säkerhetsråd som en del i en Nationell Strategi
Hur skall då staten Sverige hantera situationen? Vi måste ha en långsiktig strategi för hur vi vill utnyttja våra maktmedel för att forma framtiden enligt våra önskemål. Maktmedel kan vara av diplomatisk, ekonomisk, militär eller annan art, det vidgade säkerhetsbegreppet gör att alla maktmedel blir intressanta. Strategen André Beaufre hävdade att strategin är konsten att samordna maktmedlen för att uppnå de politiskt ställda målen.9 Även här betonas alltså att samordning är en framgångsfaktor. Strategin måste grunda sig på att skapa handlingsfrihet genom att ha knippen av möjligheter. Likaså måste den organisera sig på ett sådant sätt att det går att få överblick och att man kan handla med en helhetssyn. Den bör inte byggas i fastlåsta mönster och typfall, utan tillåtas att kunna ta form efter hur situationen ser ut. Beaufre betonar att förberedelserna blir av avgörande betydelse. Att hela tiden kunna följa utvecklingen och förstå/analysera den, för att utifrån detta kunna fatta välgrundade beslut på den successiva utformningen av maktmedlen. Slutsatsen blir att samordnande organ som kontinuerligt analyserar utvecklingen och planerar för utnyttjande av maktmedel är en vital del i en långsiktigt framgångsrik strategi.

Hur skulle det kunna se ut?
Det jag ser framför mig är ett stabsorgan på nivån under regeringskansliet, med kraft att samordna genom befäl över samtliga departements- och myndighetsgränser. Rådet bör ledas av en stabschef ur regeringskansliet (RK). Förslagsvis kan man organisera det med en bas utifrån maktmedelsområden; diplomatiska, ekonomiska, militära och nationella. Dessa bemannas då med personal från relevanta myndigheter och departement. Till exempel leds den militära av personal från Försvarsdepartementet och bemannas utöver detta av personal från Högkvarterets strategiledning, operationsledning och MUST, samt FRA och FOI. Den ekonomiska leds av Finansdepartementet och bemannas av t.ex. RSV, Finansinspektionen, Exportkreditnämnden. I denna del bör finnas en funktion för samverkan med näringslivet. Den ”nationella” ser jag som ett samlingsbegrepp för samhällets övriga resurser som krävs/är nyttiga vid krishantering. Den leds av personal från Justitiedepartementet och bemannas av polisen, tullen, kustbevakningen, räddningsverket, samt av myndigheter som hanterar områden som medicin och informationsteknologi. Ur dessa basområden kan man sedan tillfälligt organisera ”deskar” för att hantera uppkomna säkerhetsproblem, t.ex. en ”Estoniadesk, en ”Y2K-desk” en Irakdesk”, eller ”Anna Lindh-desk” etc. Vidare bör respektive basområde svara för att bemanna dels en lägescentral med ansvar för uppföljning av aktuellt (vidgat) säkerhetspolitiskt läge, dels planeringsgrupper som svarar för arbeten av mer långsiktig karaktär. I båda fallen bygger det hela på att uppgifter delegeras ner i de underställda organisationerna och myndigheterna och att dessa löser, hanterar och rapporterar uppåt. För att utnyttja den internationella gemenskapen bör informationsutbyte ske med lämpliga instanser inom t.ex. EU, vilket både sker inom respektive departement och myndighet men även genom stabschefens försorg. För att svara upp mot kraven på extern information och även till del forma perceptionerna av kriser m.m. till fördel för den ”yttre manövern”, bör även ett strategiskt informationskontor vara integrerat i rådet.

Regeringen behöver ett kraftfullt stabsorgan med helhetssyn över hela säkerhetsspektrum på kontinuerlig basis10. Ett säkerhetsråd enligt ovan kan utgöra detta stöd. Det blir också en naturlig plattform för att öva regeringen i beslutsfattande vid kriser på ett bättre sätt än som sker idag. Rege­ringen får även ökad möjlighet att genom offensivt agerande vända kriser till möjligheter och att utveckla politisk kraft.

Dags att ta tag i situationen!
Sammanfattningsvis: Det vidgade säkerhetsbegreppet leder till ökade krav på samordning av resurser och maktmedel. För att vara långsiktigt strategiskt framgångsrik och kunna bedriva en framgångsrik inre och yttre manövrering, behöver man kontinuerligt övervaka och analysera utvecklingen, samt öva och vara förberedd. Ett Nationellt Säkerhetsråd skulle ge oss möjligheter att få överblick, helhetssyn och att planera, kort sagt göra oss strategiskt förberedda att möta dagens/morgondagens hot mycket bättre.

Sten Arve är major och tjänstgör vid MUST

1 B Buzan m.fl., Security, a new framework for analysis, Rienner Inc 1998, s 7-8, 195-197
2 Prop 2001/02:10, s 1
3 ibid, s 34 -39
4 Prop 2001/02:10, s 2
5 Prop 2001/02:10, s 36
6 ibid, s 55
7 Howard, Michael, War in European history, Oxford University Press, 2001 års utgåva, s ix
8 Militärstrategisk doktrin, Försvarsmakten, 2002, s 15-32
9 Beaufre, André, Modern Strategi för fred och krig, ePan/Prisma, 2002, s 21
10 Henrik Landerholm intervjuad av Jan-Ivar Askelin i ”Framsyn” nr 4 2003, s 24-25.