Motståndet mot valutaunionen EMU har gamla anor. Tvåhundra år av alliansfrihet har förstärkt en folklig skepsis mot politiska samarbetssträvanden. I realiteten har dock en ”lillsvensk” politik ofta ersatts av en ”storsvensk”.

Om den svenska politiken sedan Karl XIV Johans dagar har Jan Linder skrivit en ny bok. Svår neutralitet. Sverige under två sekel är en uppföljning av hans tidigare arbeten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik och bär många av dessa verks karaktäristiska drag. Författaren är väl påläst och strör gärna hänvisningar till andras rön omkring sig. Att sovra och smälta är dock inte hans styrka. Genom historien kastas läsaren från frontavsnitt till frontavsnitt i en språngmarsch utan andhämtning, ledd av denne fältherre.

Snabba ställningstagandenAllt finns med. Rubrikerna över korta underkapitel upptar sådant som Bismarck, Kaisern (Wilhelm II), Finlands självständighetskamp, Sveriges försök att annektera Åland, permittenttrafiken under andra världskriget liksom kriserna (mars 1941, midsommar samma år, februari 1942 och det tyska ”krigsfall Sverige” 1943), baltutlämningen 1946, rysskrediten och försöket med ett skandinaviskt försvarsförbund. Den röda tråden? Ja, den får nog sägas vara författarens djupt kritiska hantering av vad han uppfattar som en slingrig svensk politik genom de senaste två århundradena. Hans kläm lyder: gå snarast in i NATO, det är ändå oundvikligt.

I texten vimlar det av snabba ställningstaganden, några skulle nog kalla många av dem förhastade. Somligt är dock på kornet. Som att våra diplomaters budskap om alliansfriheten inte är lätt att förmedla ”eftersom ingen annan stat än Sverige gör skillnad mellan alliansfrihet och neutralitet”. Och nog ligger det mycket i att utrikespolitiska förslag och synpunkter som makthavarna inte gillade ”utmanades som hot mot neutraliteten”, och ”sakliga motargument ansågs överflödiga”.

Demokrati mot diktatur
Mitt i prick träffar nog också denna iakttagelse: Paradoxalt är att NATO efter kalla kriget med omsorg om kollektiv säkerhet ligger mer i linje med socialdemokratisk solidaritetsideologi än neutralitet med omsorg om det egna reviret. Historieskrivningen förefaller något mer osäker. Är det verkligen ett påstående att de sista resterna av svenskt självförtroende försvann efter Danmarks nederlag 1864 mot Preussen/Österrike? Kan man verkligen sammanföra Rickard Sandler och Östen Undén såsom båda på ett olyckligt sätt präglade av Nationernas Förbund med dess ”ändlösa diskussioner om principer”?

Moraliskt försvarar Linder Sveriges neutralitet under första världskriget, som han kallar en ”närmast hegeliansk kamp mellan stormakter”. Mer förbryllande är det att han finner motsvarande hållning under både andra världskriget och kalla kriget dubiös, med iakttagelsen att striden stod ”mellan demokratier och odemokratiska våldsdiktaturer”. Visst underkänner han vårt handlande under kalla kriget, men däremot försvarar han i stort sett Per Albin Hanssons och utrikesministern Christian Günthers linje under beredskapsåren. Till synes utan ironi kallar han här den efteråt ofta hyllade publicisten Segerstedt för ”sannolikt Sveriges största säkerhetsrisk”. Nog var vårt land illa rustat när kriget bröt ut, mycket av materielen föråldrat och soldaterna bristfälligt övade. Men det är inte sant att den svenska armén ”till större delen” bestod av outbildade rekryter.

Om vi gått med i NATO ...
Undén och Olof Palme finner Linder blott alltför benägna att vilja stå väl med Sovjetunionen. Han tycks mena att Sverige genom att förlänga vissa flygfält vid tiden för Brysselpaktens tillkomst var nära att hamna rätt i västlägret men sedan gick vilse när Atlantpakten skapades. Om vi haft Günther kvar och sluppit Undén skulle mycket ha varit annorlunda, anser författaren. Nu fick vi en linje som sannerligen aldrig var strikt neutral.

Som kulmen på sin vidräkning med den svenska säkerhetspolitiken leker Linder med tanken att vi skulle ha gått med i NATO kring 1970. Då rådde ett i hans ögon gynnsamt läge, när Finland stod tryggare och samtal om rustningsbegräsningar hade kommit igång. Resultatet skulle enligt författarens kalkyl ha blivit 1) lägre försvarskostnader, 2) mindre obalans i försvarssatsningarna, 3) respekt för vår utrikespolitik och 4) inget hemlighetsmakeri.

Med andra ord sällar sig Linder till dem som när vi missade NATO-chansen finner en dubbelhet i svensk säkerhetspolitik, präglad av misstänksamhet och hyckleri.

Historien som hjälp för tänkandet
Hur det svenska försvaret borde ha sett ut är Linder också klar över. Man skulle ha satsat på kvalitet och periferiförsvar, med en nedprioritering av Övre Norrland. För armén hade det räckt med tio brigader. Den ”svenska profilen” på materielanskaffningarna borde ha omprövats. Vi skulle ha satsat på transportflyg och ubåtsjakt, uthållighet till havs hade säkrats med ett antal jagare. Och med stora snabba stabsfartyg hade vi legat rätt i tiden.

Sin envisa historiska satsning motiverar Linder med att intressanta infallsvinklar på aktuell svensk säkerhetsdebatt förhoppningsvis kan göra det lättare för många svenskar att ”resolut frigöra sig från sin invanda, i grunden djupt osolidariska, neutralitetsdogmatism”. Det är på tiden att också Sverige blir en aktiv insider i de säkerhetspolitiska diskussionerna inom EU:s och NATO:s strukturer, heter det i slutparollen. Jan Linder har förvisso inga svårigheter med sina ställningstaganden.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör.

Jan Linder: Svår neutralitet. Sverige under två sekel, Infomanager Förlag, Avesta 2003.

ISBN: 91-631-3462-4