Ett flertal böcker har kommit under de senaste åren kommit ut om en av det kalla krigets bäst bevarade hemligheter, nämligen forceringen av signalspanad rysk agenttrafik, ett projekt som kom att gå under namnet Venona. Forceringen började i USA 1943 med att man inom den amerikanska signalspaningsorganisationen,NSA:s föregångare, inledde en analys av sovjetisk diplomattrafik som inhämtats sedan 1939. Bearbetningen av det sovjetiska materialet kom sedan att sysselsätta signalspaningsorganisationer som brittiska GCHQ och vårt eget FRA under många år. Lundahistorikern Wilhelm Agrell har med boken Venona – Spåren från ett underrättelsekrig på utmärkt sätt inte bara lyckats ge en bra bild av den svenska delen av trafiken, utan också givit en god inblick i signalspaningens och kryptoforceringens värld som den såg ut under det kalla krigets inledande år.

Svårtolkade brottstycken
Arbetet med att få fram en läsbar text ur den mängd telegram, som de olika signalspaningsmyndigheterna bearbetade, var ytterst mödosamt och en stor mängd telegram kunde helt eller endast delvis läsas först många år efter att de skickats. Efter det att telegrammen forcerades i ökande grad påbörjades successivt nästa fas, identifieringen av de personer, platser och händelser som telegrammen berörde. Många gånger var också den klartext som framträdde svårbegriplig för en oinsatt läsare eftersom den kunde referera till personer med täcknamn eller helt enkelt vara så kortfattad att sammanhanget blev svårtytt.

Ett forcerat kryptotelegram, avlyssnat telefonsamtal eller uppsnappat telex utgör bara brottstycken av ett kontinuerligt händelseförlopp. Signalspanaren/analytikern ser bara vad som framkommer när spaningsobjektet trycker på sändknappen på sin utrustning eller lyfter telefonluren. För att få fram meddelandets rätta betydelse, eller kanske snarare sätta det i sitt rätta sammanhang, måste det signalspanade materialet jämföras med uppgifter från andra källor, allt från öppna pressuppgifter till kompletterande information från andra underrättelsekällor. Kort sagt, en signalspaningsanalytiker måste vara något av en ”all-source-man” för att kunna göra materialet rättvisa.

Värdefulla avhoppare
Just vikten av att jämföra signalspaningsmaterial med andra källor framgår mycket tydligt i Agrells bok. Man kan till exempel på goda grunder fråga sig vilket underrättelsevärde en stor del av Venona-telegrammen egentligen hade fått om inte uppgifter från andra källor vägts in, kanske främst uppgifter lämnade av två sovjetiska avhoppare vid namn Petrov. Paret Petrov, som bägge arbetade vid den sovjetiska ambassaden i Canberra, hoppade av till väst 1954 och kunde förse den australiska underrättelsetjänsten med uppgifter om en rad verksamma agenter och andra informatörer i olika länder. Ett av de länder som berördes av makarna Petrovs uppgifter var Sverige, där de bägge under diplomatisk täckbefattning arbetat åren 1943-1947 för den sovjetiska underrättelsetjänsten NKVD. Paret Petrov kunde lämna uppgifter om olika personer som de träffat i egenskap av NKVD-personal, uppgifter som senare jämfördes med Venona-telegrammen.

Röjande täcknamn
I de forcerade telegrammen omnämns de värvade agenterna och andra informatörer endast med täcknamn varför en identifiering av personen bakom täcknamnet ofta utgjorde ett mödosamt arbete. I många fall förblev de olika agenterna oidentifierade men i vissa fall lyckades man fastställa vem agenten var. Wilhelm Agrell ger i sin tur i denna bok några fascinerande exempel på personer som identifierats ur det svenska materialet.

I motsats till författaren John le Carrés ryske spionchefs täcknamn ”Karla” (som visade sig vara en man) kunde många av täcknamnen i Venona-materialet ge ledtrådar om personliga egenskaper såsom kön, yrkeskategori, m.m. Ett intressant exempel på detta är täcknamn ”Senator”. Namnet antyder att det skulle kunna röra sig om en person på framskjuten position inom det politiska livet, något som till stor del bekräftas i ett telegram från november 1943 där det framgår att ”Senator” förefaller ha tillträde till det socialdemokratiska partiets innersta kretsar. Det avhoppade paret Petrov förhördes om ”Senators” identitet och även om de inte kunde påminna sig hans namn lämnade de sådana uppgifter att ”Senator” kunde identifieras av den svenska polisen. Bakom namnet dolde sig advokaten Georg Branting, son till den tidigare statsministern Hjalmar Branting. Agrell antyder att en av drivkrafterna bakom Brantings samarbete med den sovjetiska tjänsten var att han aldrig själv blev någon betydande politisk person utan tvingades leva i skuggan av sin fars berömmelse. Samarbetet med de sovjetiska företrädarna skulle alltså kunna ses som kompensation för att han ständigt fått stå i skuggan av en mer berömd far. Även om detta skulle kunna ha varit en drivkraft till att bli informatör åt en utländsk underrättelsetjänst är det knappast troligt att ”Senator” värvades av någon rekryterare från NKVD. Fallet illustrerar nämligen också hur svårt det i efterhand kan vara att försöka fastställa hur nära samarbete en person egentligen kan ha haft med en underrättelsetjänst. ”Senator” förser bevisligen både rysk underrättelsetjänst och diplomater med förtrolig information om vad som tilldrar sig inom socialdemokratins översta skikt men det kan inte entydigt fastställas att ”Senator” verkligen var en värvad agent.

Agent eller omisstänksam medlöpare?
I och med att fler och fler underrättelsearkiv från Kalla kriget öppnas för forskare kommer också denna typ av frågor att ställas alltmer. Hur säker kan man vara på att en person som identifierats bakom ett täcknamn verkligen var agent för motsidan? I Venonamaterialet omnämns de personer som inte har med den sovjetiska underrättelsetjänsten att göra med sina riktiga namn, medan de som arbetar för tjänsten förses med täcknamn. Men även denna regel har undantag. Branting exempelvis omnämns med sitt rätta namn i ett referat från ett internt möte inom det socialdemokratiska partiets ledarskikt just för att han inte skall misstänkas för att vara den som rapporterar från mötet. Det skulle ju annars vara lätt att räkna ut vem som stod bakom täcknamnet genom uteslutningsmetoden. Gauck-kommissionen, som tillsattes av den tyska regeringen efter Berlinmurens fall för att utreda östtyska Stasis verksamhet och organisation, gjorde tidigt erfarenheten att täcknamn inte nödvändigtvis behöver betyda att personen bakom namnet ens själv visste att han eller hon var upptagen i underrättelsetjänstens register som uppgiftslämnare, en vad Agrell kallar ”agent in the dark”.

En säker källa till identifiering som i undantagsfall kunde fastställas i Venonatelegrammen var de så kallade ”dop-telegrammen”. I dessa fastställdes de täcknamn som de värvade agenterna skulle arbeta under sedan de gått med på att ställa sig i GRU:s eller NKVD:s tjänst. I dessa telegram slogs det tydligt fast att personen NN hädanefter skulle kallas för täcknamn YY. I avsaknad av så entydiga bevis för någons agentverksamhet kommer med all sannolikhet agentidentifiering att vara ett fortsatt problem för de forskare som gräver i underrättelsetjänsters arkiv. I Tyskland har det exempelvis sedan länge diskuterats huruvida delstaten Brandenburgs förre premiärminister Manfred Stolpe verkligen är identisk med Stasimedarbetaren ”Sekretär” som hade till uppgift att infiltrera kyrkliga kretsar i det forna DDR. Agrells uppgifter om att täcknamn ”Orestes” skulle vara liktydigt med den ungerske diplomaten och exilpolitikern Vilmos Böhm har bemötts med invändningar. Om Böhm varit sovjetisk agent skulle han nämligen ha kunnat informera sina uppdragsgivare om Raoul Wallenbergs uppdrag i Ungern eftersom Böhm var en av de få personer som Wallenberg hade diskuterat sitt uppdrag med.

Ouppklarade fall
Agrell studerar i boken även andra intressanta fall som den ännu oidentifierade agenten ”Sven” med anknytning till ett kärnklyvningslaboratorium utanför Stockholm samt de identifierade agenterna författarinnan Gusti Stridsberg (täcknamn ”Klara”), och Stig Wennerström. Agrell konstaterar helt riktigt att dessa personers agentverksamhet hade kunnat stoppas på ett tidigare stadium om Venonatelegrammen hade kunnat forceras tidigare. Trots allt visar Agrell att många uppgifter i dessa bägge fall inte hel förlorat sitt underrättelsevärde, trots att de framkommer många år senare.

Wilhelm Agrell har skrivit en utmärkt bok om en av det kalla krigets bäst bevarade hemligheter. Boken är ingalunda den första som skrivits om Venona men den första som behandlar den svenska delen av dessa telegram. I flera länder har under de senaste åren böcker skrivits om respektive lands underrättelseverksamhet under Kalla kriget. I Holland har forskarna Cees Wiebes och Bob de Graff givit ut boken ”Villa Marheeze” som grundligt kartlägger den holländska underrättelsetjänstens operationer in på 1990-talet, i Danmark har journalisten Jacob Andersen tillsammans med KGB-avhopparen Oleg Gordievskij nyligen publicerat boken ”De röde spioner” om de ryska försöken att infiltrera danskt samhällsliv, i Norge har bl.a. forskaren Olav Riste givit ut boken ”Strengt hjemmeligt” om norsk underrättelsetjänst fram till 1970 m.m. Förhoppningsvis är Agrells utmärkta och tankeväckande bok tillsammans med den förre Säpomedarbetaren Tore Forsbergs nyutkomna memoarbok de första i en kommande rad av också svenska underrättelseböcker.

Johan Jakobsson är avdelningsdirektör vid FOI

Wilhelm Agrell: Venona – Spåren från ett underrättelsekrig.

Historiska Media 2003.