Talet om stålbad var förledande. Ett nytt säkerhetspolitiskt läge hade uppstått efter det kalla kriget. Försvarsmakten skulle komma i anden stärkt ur förbandsneddragningarnas prövningar. Nu vet vi att de inte räckte på långa vägar. Med de förutsättningar som målats upp inför försvarsbeslutet hösten 2004 ser vi ut att gå mot en härdsmälta.

Den nye överbefälhavaren Håkan Syrén har på några punkter varit välgörande tydlig. Det budgetunderlag han levererar leder enligt hans bedömning inte mot framtiden. Med ett eget, inte efterfrågat alternativ talar han om svåra beslut och kräver han helt nya lösningar. Egentligen nollställer han med sitt krav på ändrade spelregler hela planeringsprocessen. Vad som antyds är annars en systemkollaps.

ÖB vill att kvinnor mönstrar. Ett antal värnpliktiga bör i förväg kontraktbindas för internationell tjänstgöring efter fullgjord rekryt. Det måste anställas officerare, som sedan vid 35 års ålder ska övergå i civil verksamhet. Försvarsmakten måste kunna ta sig ur bindningar kring materielleveranser som hindrar angelägna nybeställningar och bli kvitt kostnader för icke använda anläggningar.

Går det utan strid? Politikerna måste fråga sig på vilket underlag de fattat sina tidigare beslut som tycks ha slagit fel på bortåt sex miljarder. Hittills har man sagt nej till kvinnlig mönstring och inte velat lyssna på förslag som tycktes förändra värnplikten i riktning mot anställningsliknande förhållanden. Officersfacket avvisar tidsbegränsad anställning. Industrikontrakt är inte lätta att bryta.

Den ogynnsamma ålderspyramiden för officerare är naturligtvis inte något som Försvarsmakten aktivt har eftersträvat. Staten som arbetsgivare bär ett ansvar för kravet på likriktning av hela avtalsområdet. I ett land utan egna krigsminnen brydde sig ingen om vad förmågan till väpnad strid kunde kräva av befälets fysiska kapacitet

Den militära ledningen har också själv verksamt bidragit till dagens kris. I en kraftigt bantad organisation var tusentals officerare överflödiga. Man valde att locka bort så många som möjligt med en synnerligen dyr pensionslösning. Det naturliga även för en god och human arbetsgivare hade varit att åberopa arbetsbrist. Då hade man under några år fått en ytterligare snedvridning genom nyanställningsstopp. Smärtsamt? Ja, men kanske ett bättre sätt att hushålla med trytande resurser.

Försvarsmakten har inte vinnlagt sig om att utsätta hela verksamheten för ett omvandlingstryck. Mönstret känns igen. Förr sköt man på smärtsamma omavvägningar och räddade förband genom att inställa övningar. Numera går bantning ut över förbanden, medan mycket annat har förblivit vid det gamla: en egen försvarsindustri, en omfattande förvaltning och en stor ledningsorganisation.

Där högkvarterets avdelningschefer förr var överstar är de nu generallöjtnanter med generalmajorer som ställföreträdare. Därtill kommer ett antal brigadgeneraler. Man erinras om den gamla fördomsfulla bilden av Latinamerikas krigsmakter med fullt av generaler och överstar men nästan inga soldater

Ett tiotal förband skall bort ur grundorganisationen – bortåt hälften av dem som hittills har överlevt. Om få bryr sig är det inte att undra på. Vi behöver inte räkna med något regelrätt väpnat hot de närmaste tio åren, heter det. Varför då satsa på NBF, det kommande nätverksbaserade försvaret? I internationella insatser styr andra (NATO, EU) svenska bataljoner. Återstår NBF:s roll för det nationella försvaret. Men där saknas i gengäld tillräckligt övade fältförband. Högkvarterets mest obegripliga försummelse är att man upphörde att krigsplacera soldater efter rekryten. En blygsam bättring utlovas. Kalla bara inte detta för ett ”insatsförsvar”. Kvar av svensk arméorganisation ”här och nu” blir en handfull av bataljoner praktiskt taget utan artilleri. Här finns ingen ram kvar för väpnad strid.

Befälets kompetens nedgår därmed. Det blir svårt att leva upp till EU:s höjda ambitioner. Vi har satt in ett mekaniserat skyttekompani i Liberia. Det är djärvt. Veterligen har ännu inget svenskt fredskompani godkänts såsom kapabelt för den värsta uppgiften: att ta anfallsmål i strid. Finns här något slags strategiskt tänkande kring vad Sverige skall förmå? Man förstår varför Finlands president Tarja Halonen säger att svenskarna låter grannarna ta hand om försvaret