”Harry Järv har i decennier varit en kraftkälla i den svenska kulturen – med verkningar långt utanför Sveriges gränser. Hans arbetsfält är omfattande: det har gällt litteratur, bibliotek, militärhistoria, psykologi och filosofi. Han har i över 30 år varit redaktör för tre kulturtidskrifter. Ett framträdande drag hos Harry Järv är hans kraft till opposition, till självständig (ibland egensinnig) och stundom obekväm analys av auktoritära tendenser eller till orädd kritik av politisk enfald och brutalitet. Glöden i denna stridbarhet kommer från hans respekt för den självständigt tänkande människan. Enklast kan Harry Järv beskrivas som en kämpande humanist.”

Citatet ovan skrevs av biblioteksmannen Erik Carlquist, långvarig arbetskamrat med Järv, och är hämtat ur boken Humanismen som salt & styrka – Bilder & betraktelser tillägnade Harry Järv. Året var 1987 och tillfället gällde biblioteksrådet Järvs övergång till pensionärstillvaro. I den boken kom en lång räcka lysande svenska och utländska personligheter till tals. Låt mig bara nämna författarna Vaclav Havel, Astrid Lindgren och Väinö Linna, Finlands mest betydande författare efter kriget (”Okänd soldat” och torpartrilogin).

Harry Järv (f. 1921) är jordbrukarson från Karperö by i Korsholms kommun nära Vasa. Redan som barn var han omåttligt vetgirig och slukade alla böcker han kom över. Äventyrslusten var också stark. Fadern Johannes Järv kunde avstyra den unge sonens kanotbygge och därtill hörande vidlyftiga reseplaner bara med löftet om att Harry skulle få gå i lyceet i Vasa. Det var en uppgörelse som unge Harry inte sa nej till; i Vasa fanns det ju hela rum fyllda med böcker som man kunde låna.

Som gymnasist tänkte han sig en framtid som sjökapten, mönstrade på ett lastfartyg sommaren 1939 och har faktiskt själv styrt det in i hamn i New York.

I slutet av augusti 1939 höll Järv på att bli akterseglad i Göteborg. Andra världskriget hade brutit ut. Fartyget styrde hem mot Finland i stället för mot Polen som planerat. Den sista november samma år angrep Sovjetunionen Finland. Vinterkriget hade börjat.

Harry Järv och flera andra tonåriga kamrater anmälde sig frivilligt för krigstjänst. Fadern som var veteran från Frihetskriget godtog sonens beslut: ”Du förstår väl vad det innebär”, frågade fadern retoriskt. Harry Järv skulle gå ut i krig frivilligt ytterligare två gånger, först sensommaren 1941 i Fortsättningskriget och i slutet av augusti 1944, som benamputerad.

Någon militär utbildning i fredstid har Harry Järv aldrig fått. Han anser sig ha varit som vilken annan som helst ung finsk soldat. ”En storväxt skolpojke i för små byxor”, är det omdöme om officerseleven Järv som står att läsa i femtiotredje officerskursens matrikel från år 1942. Dessutom menade hans utbildare att han var ointresserad av att leda stridsföretag. Med facit på hand framstår den bedömningen som direkt komisk.

Järv ledde över 200 spanings- och stridsföretag på Svirfronten, inte reglementsenligt eller med hierarkisk beslutsmakt, utan med bondförstånd och gott samarbete i sidled med frontkamrater som ställde upp på företagen frivilligt. Järvs patruller fungerade som en väloljad lagmaskin och nådde spektakulära resultat.

Vid 22 års ålder hade Järv själv belönats med tre frihetskors och två frihetsmedaljer och nästan nått fram till Mannerheimriddarskapet, den ultimata belöning som 191 finska soldater av ca 800 000 soldater fick. Fyra generaler förordade kommendörens för IR 61 överstelöjtnant Alpo K. Marttinens anhållan och försvarsministern general Rudolf Walden förelade dokumentet för Finlands ÖB, marskalk Mannerheim med framställan om godkännande. Varför marskalken förkastade anhållan lär vi aldrig få veta. Kanske det enbart låg byråkratiska skäl bakom beslutet, kanske tyckte Marsken att tillräckligt många unga infanteriofficerare redan fått utmärkelsen.

Då Järv efter sin svåra krigsskada åter kom tillbaka till fronten någon vecka innan vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen trädde i kraft i september 1944, installerade överste Marttinen honom som upplysningsofficer i IR 61. Rätt snart fick Järv ett udda uppdrag av regementskommendören, att resa till Tavastehus för att skaffa utlandspass åt översten. Bakom det beslutet stod antagligen Mannerheim själv. Denne befarade att ryssarna kanske trots allt skulle ockupera landet och ville placera ett antal dugliga officerare utomlands för att dessa vid behov skulle kunna organisera en motståndsrörelse. Som bekant vidtogs också andra åtgärder, vapen för 30 bataljoner gömdes runt om i landet och underrättelseapparaten skeppades över till Sverige (Operation Stella Polaris).

Vid hemförlovningen senhösten 1944 råkade Järv se ett utlåtande om sig själv, skrivet av hans bataljonskommendör. Omdömet om Järv var i sak positivt, men innehöll även klander. Järv ansågs ”omilitärisk”. I sak var det en förolämpning av den unge frontofficeren eftersom bataljonskommendören gav form och manér företräde framom praktiska resultat i fält.

I augusti 1945 fick fil.stud. Järv ett nytt hemligt uppdrag av överste Marttinen: att ta sig över Kvarken till Sverige illegalt och söka samband med svenska försvarsstaben. Sagt och gjort, Järv träffade sintidigare bataljonskommendör, svenske frivillige majoren Sven Hedengren i Stockholm och denne ordnade ett samtal mellan en svensk överste och Järv, som framförde Marttinens ärende, en förfrågan om möjligheterna till eventuellt militärt samarbete mellan länderna ifall akut behov uppstod.

Två veckor senare bar det av till Sverige på nytt. Då transporterade Järv den av finska ”röda” statspolisen efterlyste överste Marttinen över till Sverige i säkerhet.

Salsta slott blev den tillfälliga tillflyktsorten för många framstående finska militärer, bland dem överste Matti
Aarnio, även kallad Motti-
Matti för sina inringnings­operationer under Vinterkriget. Många fortsatte småningom till USA, bland dem också överste Marttinen och president Koivistos krigstida chef Lauri Törni (senare Larry Thorne).

Senhösten 1944 inledde Järv studier bl.a. i konsthistoria vid Helsingfors universitet. Ett stipendium gav honom möjlighet att studera vid Uppsala universitet.

Men även Järv hamnade på finska statspolisens efterlysningslista sedan han fört Marttinen till Sverige. Han kunde inte återvända hem till Finland på två år, vilket bidrog till att han blev kvar i Sverige permanent.

Sjutton år efter pensioneringen, är Järv, 83, kanske mer aktuell än någonsin, hans produktivitet och stridbarhet visar föga avmattning. I själva verket har han trätt in på nya områden, som konsult och expert i en ny krigsfilmgenre. Utan Järvs medverkan hade den nya finska krigsfilmen ”Framom främsta linjen”1) inte kunnat få sin strikt dokumentära utformning.

Även Järvs litterära ansträngningar fortsätter. Boktitlarnas antal börjar närma sig femtio. Just nu avslutar Erik Carlquist och han ett trettio år långt arbete. ”Mänsklighetens minne” är titeln på den kommande boken; en djupdykning i världsbiblioteken vars huvudtema berör informationsförsörjningens problematik. Förläggaren krävde att det ursprungligen 5000 sidor långa manuskriptet skulle krympas till tusen sidor.

Harry Järv tilldelades i mars 2002 Vitterhetsakademiens jeton i guld för sin ”unika livsgärning som skribent och biblioteksman till humanioras och humanismens gagn och glädje”. Två månader senare fick han Svenska kulturfondens i Finland kulturpris bl.a. för att han ”lyft fram och försvarat konsten och kulturen som viktiga krafter i vårt samhälle”.

Stefan Forss är docent och ledande forskare vid finska motsvarigheten till FOI. Hans far var frontkamrat med Harry Järv.

1) Filmen har svensk premiär 1 april.