Markku Björkman:

Europeisk militär insatsstyrka tar form

Samtidigt som den europeiska författningsdebatten gnisslar befinner sig EU:s militära integration på frammarsch. Ett rekordantal europeiska säkerhetskonferenser, som behandlade denna fråga under förra året, visar tydligt att bildandet av en EU-armé rycker närmare, trots kvardröjande skepsis på sina håll. ”2nd Congress on European Defence” i Berlin nyligen visade att förberedelserna för en insatsstyrka är långt framskridna. Konferensen hade organiserats av tyska industriförbundet BDI.

Europeiska unionens råd deklarerade i juni 1999, med hänvisning till erfarenheterna från kriget mot Jugoslavien, att EU måste kunna agera självständigt inom ramen för en gemensam europeisk säkerhetspolitik. Den ska baseras på trovärdig militär förmåga. Vidare ansåg Europarådet att unionen bör, vid sidan av NATO, besitta egna medel för att kunna reagera i händelse av internationella konflikter och krissituationer.

EU:s råd konkretiserade sitt förslag senare under 1999. EU skulle fram till 2003 vara i stånd att genomföra militära operationer. Truppstyrkan beräknades till 60 000 soldater, som skulle mobiliseras på en månads varsel för minst ett år. 1999 års tidtabell har visat sig vara något för optimistisk, men det har ändå hänt en hel sedan rådets rekommendation när det gäller frågan om skapandet en EU-armé.

Försvarsdebatten i Västeuropas stora NATO-länder har gått vidare inte minst efter Irakkriget och friktionen med USA. Den första maj 2004 utvidgas EU med åtta nya medlemmar som delvis redan är, delvis samtidigt blir, medlemmar av NATO. Av alla nya medlemmar är bara Cypern och Malta militärt alliansfria.

I korstrycket mellan de här förändringarna kom försvarsdimensionen upp till beslut vid höstens regeringskonferens, på basis av framtidskonventets arbete. Debatten handlar idag dels om hur långtgående ett EU-försvar kan bli, dels relationen mellan EU och NATO.

I skärningspunkten mellan de båda frågeställningarna ligger problemets kärna. De EU-länder som är medlemmar i NATO har redan en gemensam försvarsorganisation. Skulle ett till någon del separat EU-försvar alltså i första hand vara avsett för de länder som nu inte är med i NATO – och vilken blir i så fall deras relation till NATO? En finsk general sade nyligen att gemensamma försvarsdeklarationer, solidaritetsklausuler och säkerhetsgarantier inom EU är inte värda mycket utan en NATO-uppbackning. Generalen är inte helt ensam om denna uppfattning.

Försiktig optimism
Strax före julhelgen arran­gerades 2:a Europeiska försvarskonferensen i Berlin. Ett stort antal försvarsexperter och politiker från hela Europa deltog. Samtidigt presenterades senaste nytt inom europeisk vapenindustri.

”2nd Congress on European Defence” präglades av försiktig optimism och flera konkreta förslag utarbetades i olika arbetsgrupper. Många inlägg under konferensen bekräftade att EU har ”siktet” inställt på ett gemensamt försvar, men dock utan att precisera målet närmare. Unionen har i stället följt en de små stegens utveckling mot en försvarspolitik med koncentration på sektorer som militär – och civil – krishantering och framförallt försvarsmaterielssamarbete. Sverige har aktivt medverkat till att forma de här stegen, och noga undvikit varje sådant steg som skulle bryta deras, Österrikes och Irlands militära alliansfrihet. Det har hittills lyckats väl.

Den svenska regeringen har hävdat länge att EU egentligen inte håller på att bygga upp en egen reguljär armé. Vad det handlar om är att medlemsländerna ställer soldater till EU:s förfogande på samma sätt som Sverige tidigare bidragit med soldater till NATO-ledda operationer i Bosnien. Alla bidrag kommer att vara frivilliga. Sveriges militära alliansfrihet består, sade försvarsminister Leni Björklund senast ifjol.

Dags för det europeiska försvarsprojektet
Ur centraleuropeiskt grodperspektiv ser situationen något annorlunda ut. Kanske var det för de små stegen, som den tyske försvarsdebattören, CDU-politikern och konferensens ordförande, Karl von Wogau under konferensens slutskede föreslog skapandet av en gemensam aktionsplan för europeisk säkerhets- och försvarspolitik för åren 2004/2009.

– Nu gäller det att analysera noggrant vad vi önskar uppnå under de kommande åren, betonade Karl von Wogau.

Enligt honom måste beslutet från Helsingfors försvarsministermötet förverkligas senast under 2004. Det innebär bland annat att en styrka på cirka 5000 soldater står dygnet runt till gemenskapens förfogande för humanitära och biståndsinsatser.

– För övrigt har styrkemålet uppnåtts rätt väl vad antalet andra trupper beträffar. Brister förekommer dock när det gäller truppernas prestationsförmåga. Särskilt ledningssystemen, den strategiska luft- och sjötransportförmågan samt den strategiska spaningsförmågan bör utvecklas ytterligare. Dessa brister elimineras genom unionens gemensamma åtgärder och i samarbete med NATO, konstaterade Karl von Wogau.

– Efter införandet av EU:s inre marknad och euron kvarstår unionens sista stora enhetsprojekt, nämligen Europas försvar. Med hjälp av en fastställd tidsplan kan detta projekt slutföras i två steg, sade von Wogau i sitt tal under konferensen.

Strategi för kraftfulla insatser
Karl von Wogau hänvisade till att redan före konferensen hade EU:s regeringschefer enats om att unionen för första gången under sin historia kan planera och genomföra militära insatser oberoende av NATO.

EU:s redan existerande planeringsavdelningen i NATO-högkvarteret skall ges permanent status. Hittills har framförallt USA haft invändningar mot en självständig militär ledningsenhet inom EU. Temat var länge omstritt och ledde till en viss splittring inom NATO.

Enligt Karl von Wogau måste Europa snabbt utveckla en strategisk kultur för kraftfulla insatser, så som det står i strategidokumentet för gemensam säkerhetspolitik från senaste Brysselmötet.

– Den nya europeiska insatsstyrkan, som ska stå redo från och med 2007, kan aktiveras när NATO inte vill intervenera eller när parterna inte kan enas om ett gemensamt agerande, sade von Wogau. Enligt honom kan EU:s militära operationer inledningsvis koordineras av de redan existerande nationella planeringsstaberna i Potsdam, Paris och London.

– Detta har redan praktiserats framgångsrikt i samband med EU:s operationer i Kongo, där trupperna stod under franskt kommando, påpekade von Wogau.

Obalans och barnsligt käbbel
Konferensens betydelse har ökat avsevärt jämfört med dess första upplaga för drygt ett år sedan. Även Tysklands försvarsminister Peter Struck och den tyska kristdemokratiska unionen, CDU:s vice-ordförande, Wolfgang Schäuble, deltog i konferensen. Konferensens motto, Europas väg till en egen försvarsidentitet, illustrerade omisskännligt resans mål. Försvarsminister Struck betonade dock i sitt hälsningstal att ”fredsmakten Europa kan i sin egenskap av ett civilsamhälle inte fjärma sig från en stark, demokratisk partner som USA”. – Därför måste Europa öka sin egen militära förmåga avsevärt, påpekade Peter Struck. Styrelseordföranden för tyska industriförbundet BDI, Michael Rogowski, argumenterade i samma andemening. – Trots gemensamma försvarsutgifter på 160 miljarder euro, vilket utgör 50 procent av Pentagons budget, uppnår EU-staterna bara 10 procent av USA:s faktiska militära potential, konstaterade Michael Rogowski. Denna obalans måste undanröjas, ansåg BDI-chefen. Det kan enligt honom lyckas endast om de enskilda medlemsstaterna börjar organisera sina rustningsansträngningar gemensamt. Med anledning av den djupa egoism som vissa europeiska länder och delar av deras försvar visar prov på genom en förbittrad kamp om rustningsaffärer”, kände den tyska försvarsministern Struck sig ha blivit förflyttad tillbaka till sin egen barndom. – Han har fått en spade, jag vill också ha en. Så låter det ibland, men det får inte fortsätta. Vi sitter ju inte i en sandlåda, betonade Peter Struck. Enligt honom måste det vara alla EU-ländernas gemensamma intresse att kunna delta i självständiga europeiska militära insatser. – EU klarar visserligen av att föra en större operation under ett år redan idag, men är knappast i stånd att bemästra flera långvariga mindre eller medelstora insatser samtidigt, sade Peter Struck. Därför behövs det enligt Struck en samordning av materialanskaffning och insatsledning inom EU. Med tanke på en potentiell anslagsvolym på 160 miljarder euro är det föga överraskande att en eftertraktad integrering av nationellt förankrade rustningstaganden väcker stor entusiasm på sina håll. Av allt att döma har försvarsindustrin inom EU mycket att vinna på en uppdatering av de europeiska arméerna. De nya generationernas vapen, som kommer att levereras betyder mycket för industrins blomstring.

Lyckad svensk exponering
För Saab Bofors Dynamics blev deltagandet i konferensens materialmässa i varje fall ett uppenbart lyckokast. Företaget som är verksam bland annat i Karlskoga, förhandlade fram en order värd 485 miljoner kronor i Berlin. Ordern gäller utvecklingen av en jaktrobot som kan användas på flygplanet JAS Gripen. Utvecklingen av roboten är en samproduktion mellan Försvarets materielverk (FMV) i Sverige och dess motsvarigheter i Storbritannien, Tyskland, Italien, Frankrike och Spanien. Projektet löper över sex år.

– Den nya ordern får framför allt bäring på Saabs verksamhet i Linköping, men även personalen i Karlskoga berörs. Ordern innebär dock inte några nya arbetstillfällen, sade Gunnar Språng, affärsenhetschef på Saab Bofors Dynamics.

De mest tongivande tyska och europeiska rustningsföretagen, däribland EADS-koncern, visade upp sina senaste uppfinningar inom vapenteknik utanför konferenssalen. Tyskarna håller sig väl framme och medverkar redan aktivt i flera betydelsefulla projekt. EU planerar att fram till 2007 införa satellitbevakningssystemet Galileo. Dess militära del kan användas till dirigering av kryssningsrobotar och laserstyrda bomber globalt. Och detta kommer att kunna göras helt utan hjälp av partner USA.

Markku Björkman är frilansjournalist verksam i Berlin