Eino Tubin:

Europa eller ökenvandring

Det är ett spännande år i Turkiet, med ödesdigra datum som närmar sig. Vad som händer får stor betydelse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i östra Medelhavet. Europa eller ökenvandring, så utmålas alternativen i debatten.

För Turkiet är 2004 ett ödesår. Den 1 maj tas de nya medlemmarna in i EU. Det betyder att om Cypernfrågan inte är löst till dess, så kan Cyperns greker blockera Turkiets framtida EU-inträde. Och den 12 december ska EU svara om Turkiet kvalificerat sig till förhandlingar om inträde.

För svenskar, som nyligen röstat mot den gemensamma valutan, kan det låta underligt att ett land satsar hela sin själ på att komma med i en union där de enligt Giscard d’Estaing över huvud taget inte hör hemma. Det låter som en omvänd parafras till Groucho Marx deklaration att han aldrig skulle bli medlem i en klubb, som kunde släppa in sådana som honom. Men för turkarna har EU blivit en mirakelmedicin som ska bota alla landets krämpor.

Skälen för och emot inträde är förstås helt olika för olika grupperingar i samhället. En uppräkning kan ge en antydan om vilka klyftor som det idag finns i Turkiet och som gör det till ett så spännande land att leva i.

För dem som vill modernisera och liberalisera det turkiska samhället och näringslivet efter europeisk förebild, är EU-inträde ett självklart mål. De menar att det följer Atatürks linje. Han bröt religionens och den ottomanska överklassens makt och styrde Turkiet från orientalisk dvala mot västerländska ideal. Många i näringslivet och bland militären delar denna syn.

Men även de teknokratiska islamister, som nu har rege­ringsmakten, strävar mot Europa. De ekonomiska fördelarna är viktiga, men dessutom menar de att en allmän liberalisering skulle bryta den tvångsmässiga sekularisering, som håller tillbaka dem som vill leva efter förmodade religiösa bud.

Även kurder och andra minoritetsgrupper menar att EU har mycket att ge. Bland annat har förbuden mot kurdiska redan lättats, tack vare anpassningen till Köpenhamnskriterierna.

Vad jag är lycklig att vara turk
Mot dessa står konservativa och nationalistiska Kemalister, som slår vakt om en bokstavstolkning av Atatürks lagar och yttranden och förespråkar en hård politik i Cypernfrågan. Fortfarande står slagord om ”vad jag är lycklig att vara turk” eller ”ett folk, ett språk…” på militära anläggningar, offentliga byggnader, monument osv. Islamister och kurder ska hållas kort, menar de. Detta är viktigare än att sälja sig för ekonomiska fördelar som ett EU-medlemskap skulle ge. De pensionerade militärer och domare, som har sådana åsikter, vet hur man manipulerar medierna.

Naturligtvis finns det också en minoritet bland islamisterna – och stämningar bland outbildade med dimmiga begrepp om världen utanför – som menar att Turkiet istället borde orientera sig mot sina ”islamska trosbröder”, dvs. arabländerna, Malaysia och Indonesien. Men sådana röster hörs alltmer sällan och har inget genomslag i debatten.

Förmodligen blir det ett nytt datum den 12 december, alltså inget klart ja. EU är delat i synen på Turkiet; som turkarna ser det är Medelhavsländerna för, Norden emot (Sveriges moralistiska pekpinnar är inte glömda), fransmän och tyskar kluvna. Det går alltid att hänvisa till att reformerna inte implementerats snabbt nog. Men en bra fråga är vad som skulle hända, om det blev ett klart nej.

Bland nationalisterna drömmer några om en mellanöstern­allians mellan Turkiet, USA och Israel som motvikt mot EU, något som dock knappast svarar mot de politiska och ekonomiska realiteterna. En general, som för något år sedan tänkte högt om en alternativ allians med Ryssland, skulle bli utskrattad idag. Röran i Kaukasien avskräcker. Som skräckbild målas upp ett trångsynt, inåtvänt, ultranationalistiskt Turkiet, där de senaste årens reformer successivt tas tillbaka; en ökenvandring.

Europavännerna menar att reformerna görs inte bara därför att EU kräver det, utan även för att genuint förbättra det turkiska samhället. Menar någon på allvar att man ska förbjuda kurdiska, återinföra dödstraff och polisbrutalitet och starta om hyperinflationen?

Familjeföretaget Cypern
Cypern debatteras intensivt i Turkiet, och åsikterna går mycket isär. Klyftan går rakt igenom stats- och militärledningarna. Interventionen på ön 1974 var mycket populär. Turkarna var djupt upprörda över grekiska våldsdåd och diskrimineringen av den turkiska minoriteten. Dåvarande statsministern Bülent Eçevit kunde inte visa sig offentligt utan att det blev oändliga applåder. Sedan dess har entusiasmen svalnat. Den turkiska politiken, med skapandet av republiken Nordcypern, är körd i botten. Nordcypern är politiskt och ekonomiskt totalt isolerat, och levnadsstandarden har halkat efter. Medelinkomsten per capita är nu en tredjedel av grekernas. Det antyds att de turkiska skattebetalarnas stöd till ön hamnat i fickorna hos ett fåtal personer i det turkcypriotiska etablissemanget.

Annanplanen var ett tappert försök att få ett slut på öns delning. Men den sluge Rauf Denktas, som styrt Nordcypern som ett familjeföretag, försöker svartmåla planen. Det är lätt att göra upp scenarier med nya orättvisor, uppbrott och flyktingströmmar. Grekerna kan köpa upp hela Nordcypern, heter det. Men alla turkcyprioter håller inte med, de är trötta på att inget händer. Många har redan röstat med fötterna, andra har förtänksamt skaffat cypriotiska pass för att kunna vandra vidare i Europa. Massiva demonstrationer i höstas skakade Denktas tidigare ointagliga position. Parlamentsvalet på Nordcypern i december utvecklades till en folkomröstning för eller emot Annanplanen. Det blev dött lopp, dock med en hårsmåns övervikt för dem som tar vilken plan som helst framför det nuvarande dödläget.

Till bilden hör också att vanligt folk kommer bra överens. När greker i höstas fick lov att åka över till den norra delen för första gången på 29 år så blev några naturligtvis besvikna över igenvuxna trädgårdar och andra förändringar. Men de blev rörda när turkar, som tagit över deras hus, hjärtligt bjöd in dem och plockade fram minnessaker, som de hittat i gömställena och bevarat för de gamla ägarna.

I slutändan ligger avgörandet i Ankara. Där har den osäkra islamistregeringen hoppat mellan tuvorna. Ibland har den höjt rösten mot Denktas och sedan backat för att inte utmana militären. För generalerna har Cypern innerst inne varit något av en raison d’être, en garanti för inflytande och för en generös del av statsbudgeten. I varje lösning finns säkerhetsrisker, som militärer inte gärna vill acceptera. Det är svårt att bryta med sådana tankegångar.

Ett stort manövrerande pågår nu i Ankara. Ska regeringen till slut sätta sig på Denktas? Eller ska den gamle räven igen lyckas att barrikadera vägen med långbänkar och överraskande utspel! Att förhandla färdigt ett fredsavtal till den 1 maj – och folkomrösta om det i Cyperns båda delar – torde i vilket fall vara utomordentligt svårt.

När alliansen rasade
Det är just på det utrikespolitiska området, som den orutinerade islamistregeringen haft svårast att finna dig till rätta. Till saken hör att presidenten, som tidigare hade stort personligt inflytande på utrikespolitiken, nu hamnat i kulissen. Det värsta bakslaget kom precis före Irak-kriget, när blivande statsministern Recep Tayip Erdogan lovade amerikanerna fri lejd till den norra fronten – trots att opinionen var emot. Frågan kom till omröstning i parlamentet, där talmannen lyckades vända ett ja till nej med motiveringen att det behövdes mer än 50 % av samtliga ledamöters röster för ett godkännande. Bidragande till krisen var att Erdogan precis blivit vald (på grund av gamla försyndelser stod han över i det allmänna valet hösten 2002) och inte var varm i kläderna. Beslutet att stoppa amerikanerna kvaddade också alla högtflygande turkiska planer på att etablera en närvaro i Irak för att skydda turkmenerna i Mosul, jaga bort resterna av PKK-gerillan och garantera att de irakiska kurderna inte skulle utropa en självständig stat. Från aktiv spelare relegerades Turkiet till rollen av passiv åskådare. Någon ”plan B” fanns inte.

Amerikanerna var rasande. Beslutet kom så sent att den viktiga 4. infanteridivisionen inte hann fram i tid. Det inverkade direkt på kaoset efter striderna då det inte fanns tillräckligt med amerikansk trupp på plats. Stämningen förbättrades inte när amerikanerna tog en turkisk militärmission till fånga under förödmjukande former.

Den omhuldade turkisk-amerikanska alliansen, som varat i över ett halvsekel, låg i spillror. Det tog lång tid för pragmatiska politiker som Colin Powell och den turkiska utrikesministern Abdullah Gül att lappa ihop den. Beslutet i höstas att erbjuda upp till 30.000 man turkisk trupp till Irak föll på att det irakiska övergångsrådet misstänkte att turkarna hade en dold agenda. Trupperbjudandet sågs som ett försök till politisk comeback i Irak.

Militärens ställning
Inrikespolitiskt har regeringen skött sig bra. Inflationsmålet på 20 % har nåtts med råge tack vare att regeringen låtit bli att skvätta ut pengar på populistiska projekt och ge ekonomiska förmåner till partivänner – tidigare regeringars stora försyndelser. Reformprogrammet har genomförts snabbt, även om rättsväsendet som vanligt släpar efter. Fortfarande finns drakoniska straff för åsiktsbrott kvar i lagboken och polis och åklagare följer gamla reflexer, inte andan i den nya lagstiftningen. Så snart någon minister trampat in på religiöst känsliga frågor, t.ex. på utbildningsområdet, har opinionen vaknat till och regeringen backat undan. I kommunalvalen i mars kommer regeringspartiet AKP att sopa golvet med oppositionen, som saknar samlande namn efter valnederlaget hösten 2002.

Bomberna i Istanbul var faktiskt en parentes. Myndigheter och även vanligt folk uttryckte genast sin solidaritet med de drabbade och polisen gjorde ett snabbt jobb. Hizbollah-gerillan saknar varje stöd bland folket och har jagats intensivt de senaste åren. Det ironiska är att den på sin tid utnyttjades i en ”svart” kampanj mot PKK.

En av de viktigaste frågorna för framtiden är militärens ställning. I den författning, som generalen Kenan Evren drev igenom efter kuppen i början på 80-talet, fick det nationella säkerhetsrådet en särställning, som garanterade militär kontroll av statsmakten, en roll som nu varat i 70 år. Den ”postmoderna kuppen” mot Necmettin Erbakans islamistregering i slutet på 90-talet startade just i säkerhetsrådet och ledde till regeringsskifte inom ett halvår. Målet är naturligtvis att ge militären samma roll som i andra demokratier. Tjänstemän ska vara politikernas tjänare, inte deras övervakare. I stor utsträckning är det fråga om en attitydförändring. Nuvarande ÖB, Hilmi Özkök, har varit mycket försiktig i sina uttalanden, men har svårt att sätta munkavle på alla kolleger.

En bagatell kan illustrera läget. En pratsam AKP-ledamot retade sig på att en väggbonad i parlamentet föreställde Atatürk i marskalksuniform. I parlamentet borde han vara civil. Omedelbart flög en nationalistisk general i taket och sade att det minsann inte funnits något parlament om inte Atatürk befriat landet. Därpå tvingades ÖB att också säga något – för att visa att det bara var han som fick tala i militärens namn. Det märkligaste är att denna, för utomstående poänglösa historia, var förstasidesstoff i veckor! Politiker, militärer och journalister invecklades i ett skuggspel, eftersom det är tabu att öppet diskustera militärens roll som garant för ett sekulärt samhälle. Varför inte gräla om en bild istället!

Genomgripande militära reformer står för dörren. Den stora armén bantas genom nedskärningar av värnpliktstiden. På sikt ska den bli yrkesarmé. Nu är läget omvänt – överliggare och artister som lyckats undvika inkallelse får betala en bra summa för att slippa undan med symbolisk tjänst på en månad.

Goda grannar?
EU och Cypern är inte de enda brännande utrikespolitiska frågorna. Förhållandet till Grekland är det bästa på 50 år, men gränsdragningen och kontinentalsockeln i Egeiska havet är fortfarande tvistefrågor. Att de faktiskt kan lösas till båda parters fördel visar den nyligen gjorda överenskommelsen om flygkorridorer. De hade dragits in i gränsfrågan, vilket gjorde att både flygbolagen och de två länderna förlorade stora belopp eftersom de genaste vägarna hölls stängda. En förhandlingslösning blev en vinnarsituation för alla.

Förutom Iran och Irak gränsar Turkiet till fyra länder, som kan hamna i rubrikerna under 2004: Azerbadjan, Armenien, Georgien och Syrien. Det instabila Georgien har fått en demokratisk president, medan den gamle KGB-generalen Haidar Alijev i Azerbadjan lyckades ordna tronföljden till sin son innan han dog. Turkiet har bra förhållande till båda länderna – viktigt för det stora pipelineprojektet Baku–Medelhavet. Den armeniska gränsen är fortfarande stängd och båda sidor kan lätt falla tillbaka på retorik kring vad som hände under det första världskriget (den turkiska versionen är att högst 200.000 armenier och ett stort antal turkar omkom till följd av inre oroligheter, medan armenierna hävdar att upp till 2 miljoner armenier systematiskt mördades). Rimligen bör det pågå tyst diplomati om bättre relationer, vilket båda parter skulle vinna på. Ryssarna vill ogärna släppa sina baser och sitt inflytande i dessa länder, trots att de varken har kapital, goodwill eller know-how att bidra med.

Den syriske presidenten Bashir Assad gjorde nyss ett lyckat statsbesök i Turkiet och sade alla de rätta sakerna. Men hans ställning är svag. Precis som Libyen är Syrien idag helt isolerat. Regimen påstår att den slutat stödja terrorism. Efter bomberna i Istanbul lämnade Syrien snabbt ut 22 efterlysta turkar. Tiden är förbi då Syrien kunde kräva tillbaka Hatay-provinsen och stödja PKK för att protestera mot turkiska dammbyggen. Utan ryska vänner och omringat av Turkiet, USA och Israel får Assad visa vacker tass. Som en kommentator uttryckte det – utan Turkiet skulle Syrien krossas av USA och Israel.

Är 2004 ett ödesår? Ännu mer ödesdigra datum har kommit och gått i internationell politik, ibland har man t.o.m. stoppat klockan. Förmodligen finns det fler möjligheter för Turkiet än snabbt och fullt medlemskap i EU eller hopplös ökenvandring. Men opinionen är otålig och väntar sig allt eller intet.

Eino Tubin är frilansskribent bosatt i Turkiet