Olof Santesson:

Scener ur USA:s gryning

De upproriska röda måste förgöras. ”Kan man inte tänka sig att skicka smittkoppor till dessa fientligt stämda indianstammar? Vi måste vid det här laget använda varje knep som står i vår makt för att reducera dem.” Så skrev den engelske överbefälhavaren i Amerika i ett post skriptum till ett brev till sin närmaste man vid fronten sommaren 1763.

Jeffrey Amherst, som efter framgångsrika fälttåg i Nordamerika skulle komma att kröna sin karriär som Storbritanniens högste militäre chef, har inte gått till historien som särskilt vettlös eller bestialisk. Hans fundering avslöjar ändå vilka avgrundsliknande tankar som kunde finnas hos höga europeiska kolonialtjänstemän när det gällde behandlingen av tredskande infödingar. Mer specifikt röjer den också något som kan liknas vid desperation hos den engelska ledningen på platsen. Detta när, efter avslutade blodiga strider på gränsen mellan de amerikanska kolonierna och Canada, freden omgående hade brutit av det som i historien kallas Pontiacs uppror. De franska ledarna i Canada hade kapitulerat, men nu i ett slag tycktes hela erövringsverket ifrågasatt.

Den lokale befälhavaren förefaller att ha varit med på noterna. Han svarade att han hade planer på att smitta ned motståndarna med filtar från ett sjukhus där smittkoppsfall vårdades. Man kunde lämna över filtarna som presenter i någon kommande förhandling. Sattes planen i verket? Det är inte känt, men några månader senare härjade smittkoppor bland Ohiodalens indianstammar.

Den kusliga episoden återges av Bertil Nelsson i boken Rogers Rangers, där han som undertiteln anger tar itu med kampen om Nordamerika 1755-1783. Författaren, som har flera populärhistoriska arbeten bakom sig, har läst på ur ett rätt digert källmaterial.

Kamp om världsherraväldet
Skildringen startar utifrån en amerikansk militärhistorisk tradition med slaget vid Monangahela 1755, där engelska rödrockar i grunden besegrades av franskledda indianer. Det var upptakten till det s.k. sjuårskrigets stridsrörelser i Nordamerika, som i USA går under namnet ”det franska och indianska kriget”. Då hade engelsmän och fransmän redan på mindre än sjuttio år utkämpat tre krig, alla i amerikansk historia döpta efter engelska monarker (kung Wilhelm, drottning Anne och kung Georg).

I en utsträckning som få har hållit reda på gällde alla dessa konflikter världsherraväldet. För London var Nordamerika i flera avseenden den viktigaste krigsskådeplatsen. Där hade engelska nybyggare i sin obändiga kamp för att tämja naturen inlett den marsch mot väster, som skulle bli central för den amerikanska nationella myten.

Det var två olika kolonialvälden som törnade samman, de tjugo gånger fler engelsmännen tämligen kompakt etablerade längs Atlantkusten från Nya England till Georgia i söder, fransmännen spridda från S:t Lawrencebukten i Canada längs floddalarna ned till New Orleans vid Mexikanska bukten.

Indianerna maktfaktor i världshistorien för sista gången
Trots fysiskt underläge var Frankrike en farlig fiende med sina handelsmän, jägare och präster. Enligt en karaktäristisk assimileringsstrategi hade de skapat helt andra relationer till urbefolkningen i området än vad mer rasistiska engelska kolonialister förmådde eller ens kunde tänka sig. Mönstret går igen genom mycket av kolonialhistorien. Praktiskt taget alla indianstammar var också mer eller mindre ivriga att slåss på fransk sida och ta skalper. Engelsmännen fick endast stöd av mohikanerna, medan resten av irokesförbundet höll sig neutralt.

Författaren har fascinerats av indiankulturen i Nordamerika, och med visst vemod skriver han att det skede han skildrar var sista gången som indianerna utgjorde en verklig maktfaktor i världshistorien. Han har säkert rätt i att det rör sig om en händelsekedja som är praktiskt taget okänd för svensk publik. Men kanske inte för samtiden. Några år tidigare hade Åboprofessorn Pehr Kalm färdats i området på uppdrag av Linné.

Tidlöst koncept
I de drabbningar som på allvar tog sin början 1756 gick det till en början illa för engelsmännen. Beryktad är den indianmassaker på den kapitulerade besättningen på Fort William Henry, som alltid utgör en dramatisk masscen i filmatiseringar av ”Den siste mohikanen”. På engelsk sida insåg man rätt snart att det var nödvändigt att inte bara gå på konventionellt utan ta efter de snabba och ofta osynliga indianbanden. Och befälhavarna fann sin man i den unge Robert Rogers, nybyggare från New Hampshire. De kompanier av ödemarkskrigare som han rekryterade och ledde saknade motstycke i effektivitet.

Major Rogers egna anteckningar har jämte ett känt verk av historikern Francis Parkman en särplats i Nelssons arkivstudier. Rogers var inte bara en djärv och hårdför ledare – som framgick av Spencer Tracys rolltolkning i ”Nordvästpassagen”, efter en roman av bestsellerförfattaren Kenneth Roberts och från den tid då Hollywood gjorde historiska färgfilmer. Han hade från början ett genomtänkt koncept för strid och spaning i skogs- och bergsterräng. Rogers reglemente för sina prickskyttar och vildmarksbönder innehåller samma teknik och principer som tillämpas av dagens rangersoldater, det må vara i Afghanistan eller Irak.

Med verksamt bidrag från Rogers och hans jägarsoldater fick engelsmännen och kolonimilisen också efterhand övertaget mot fransmännen med deras indianska skaror. Första hindret för framväxandet av ett amerikanskt självmedvetet betraktelsesätt och i förlängningen en unionsstat hade var undanröjt. Och när slaget om Canada väl hade vunnits, var det också slut på Rogers storhetstid som populär hjälte. Bara på marginalen var han med i kriget mot Pontiac, som för övrigt till sist fick erkänna sig besegrad och mördades i en intern fejd.

Mäktiga fiender
Rogers hade vidlyftiga planer. Han drömde om att finna en nordlig farled till Stilla havet – Nordvästpassagen. Därav blev inget, och i mer än tjugo års tid utkämpade Rogers framför allt en hopplös kamp för att få belöning och ersättning för sina utgifter. Mot sig hade han mäktiga fiender i de ledande tjänstemännen i kolonierna. Han frikändes från bisarra anklagelser för landsförräderi, men kom aldrig någon vart med sin ändlösa ström av petitioner och klagomål. Skuldsatt hamnade han ofta i gäldstugan.

När kolonierna 1775 inledde sin frihetskamp saknade Rogers fotfäste. Hans tid var ute. Efter ett halvhjärtat försök hos upprorsledarna i Philadelphia att få befäl i det nya kriget hamnade han i stället som anförare för ett rangerförband i brittisk tjänst. Men befattningen blev inte långvarig. Rogers var misstrodd. Efter visst kringirrande lämnade han tillsammans med de sista brittiska soldaterna New York efter fredsslutet 1783, då amerikanerna vunnit sin nationella frihet. Sjuk i malaria och av allt att döma alkoholiserad dog han i London 1795.

Allt finns med
Man förstår att Nelsson har fängslats av detta öde. Men han har inte gjort det alldeles lätt för sig genom att spänna över så vida fält. Vad som är tänkt som en biografi och ett äreminne över Robert Rogers har vävts in i en aningen vindlande berättelse om de stora indiankrigen. Det går inte att komma mannen nära. Och huvudperspektivet riskerar att upplösas, när allt finns med: indianernas kultur och samhällsliv, Pehr Kalms forskningsresor och generalen Wolfes ryktbara seger över den franske motståndaren Montcalm i slaget på ”Abrahams slätter” utanför Quebec, där båda befälhavarna stupade.

Frågan är hur mycket det underlättar för läsaren att följa händelseförlopp på gammaldags sirliga kartor, som faktiskt mest har ett dekorativt värde? Överraskande nog har det helt enkelt blivit något svårt att följa den f.d. militäre yrkesmannen Nelssons hantering av strategi, operationer och taktik. Men den som engageras av scener ur USA:s gryning ska kanske inte låta sig avskräckas.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Bertil Nelsson, Rogers Rangers. Kampen om Nordamerika 1755-1783. Historiska Media