Azra Pecanin och Örjan Sturesjö:

Politiskt kaos i Serbien

Kommer de internationella försöken att stabilisera f.d. Jugoslavien att lyckas? Nyckeln torde vara ett stabilt demokratiskt Serbien. Resultatet av det serbiska valet bådar inte gott.

Den 5 oktober 2000 störtades äntligen Slobodan Milosevic från posten som den jugoslaviska federationens president genom den s.k. ”caterpillarrevolutionen” efter hans avancerade valfusk i presidentvalet. Den 28 juni 2001 utlämnades han till krigsförbrytartribunalen, ICTY, i Haag. Omvärlden jublade. Nu skulle demokrati införas i Serbien. Men hur gick det?

Den s.k. ”demokratiska oppositionens”, DOS, kandidat Vojislav Kostunica efterträdde Milosevic som federationens president och i det serbiska parlamentsvalet den 24 december 2000 vann DOS en stor seger och fick mer än två tredjedels majoritet. Nu skulle den förhatliga Milosevickonstitutionen ändras och reformarbetet inledas. Så blev det dock inte. DOS-koalitionen sprack snart på grund av motsättningar mellan Kostunicas Serbiska demokratiska parti, DSS, och den nye premiärministern Zoran Djindjics Demokratiska parti, DS, mycket p.g.a. att ”legalisten” Kostunica motsatte sig utlämningen av Milosevic. Sommaren 2001 lämnade DSS DOS-regeringen. Den 12 mars 2003 mördades Djindjic och efter detta var det i det stora slut på all ekonomisk reformverksamhet.

Proteströstning
Nu följde, vid sidan av de grava ekonomiska problemen orsakade av Milosevicregimens vanstyre, internationellt embargo, fyra krig och slutligen NATO-bombningar, också politiskt kaos. Vid tre tillfällen försökte man välja en ny serbisk president, men detta misslyckades skändligen p.g.a. lågt valdeltagande ofta orsakat av dubiösa bojkotter. Synnerligen betänkligt är också att nationalistiska partier har haft stora framgångar.

Det första tecknet på nationalisternas framgångar kom vid presidentvalet den 16 november förra året, då det ultranationalistiska serbiska radikala partiets, SRS, presidentkandidat Tomislav Nikolic fick mer än tio procent fler röster än DOS:s kandidat, den respekterade politikern Dragoljub Micunovic. Dock blev Nikolic inte president. Valdeltagandet var för lågt, knappt 40 procent mot stipulerade 50% + en röst. I det fallet hävdade man gärna i Serbien att detta knappast hade något med nationalism att göra utan att det handlade om proteströstning, d.v.s. väljarna röstade inte för Nikolic och SRS utan mot den sittande, impopulära DOS-regeringens kandidat. Det hävdades likaså att då flera demokratiska partier bojkottade valet hade deras anhängare ingen egen kandidat att rösta på och tvingades därför att välja Nikolic, då de inte såg DOS:s kandidat som ett acceptabelt alternativ.

Valkampanj dirigerad från fängelset
Sedan följde parlamentsvalet den 28 december. I valet deltog 19 av Serbiens hela 276 registrerade politiska partier, men bara fem partier och valkoalitionen SPO-NS lyckades passera femprocentsspärren. Det största partiet i det nya parlamentet blev det ultranationalistiska SRS, formellt lett av Vojislav Seselj, nu i fängsligt förvar vid den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, ICTY. I verkligheten leds SRS av Tomislav Nikolic, segraren i det ogiltigförklarade presidentvalet den 16 november. SRS fick hela 82 av parlamentets 250 mandat. Kostunicas mer modererat nationalistiska DSS blev tvåa med 53 följt av DS med 37. På fjärde plats med 34 mandat kom G17+, en tidigare reformistisk tankesmedja, som samarbetat nära med Zoran Djindjics regering, men som ombildat till politiskt parti blivit en av DOS-regeringens främsta kritiker. Därefter följde valkoalitionen SPO-NS med 22 och slutligen Slobodan Milosevics SPS med 22 mandat.

Bortsett från det faktum att nationalisterna gick fram så starkt i valet bör man lägga märke till att fyra personer antingen redan åtalade av ICTY eller vilkas utlämning krävts, återfanns på valsedlarna. Både Slobodan Milosevic och Vojislav Seselj toppade sina partiers valsedlar och polisgeneralen Sreten Lukic stod på andra plats på det liberala partiets valsedel. Trots uttalat förbud anses det att Milosevic och Seselj kunnat dirigera sina partiers valkampanjer via telefon från Haag. Detta har fått många serber att gapskratta åt den för många av dem så förhatliga domstolen.

Enkel matematik gav vid handen att det s.k. demokratiska blocket, DSS, DS, G17+ och SPO-NS, hade segrat och kunde bilda en regering. Men enkelt var det dock inte! Såväl DSS och G17+ hade kritiserat DS hårt i valkampanjen, anklagat det för att ha lett ”den värsta regering Serbien någonsin haft” och lovat att hålla det utanför en framtida regering.

Först ut med förslag om regeringsbildning var SRS:s Nikolic, som föreslog en koalition mellan SRS och DSS. Kostunica avböjde kraftfullt och föreslog i sin tur, som det demokratiska blockets självutnämnde ledare, en bred koalitionsregering bestående av alla parlamentets partier med uppgift att utarbeta en ny konstitution och när denna väl var i hamn utlysa nyval. Inget annat parti än DSS visade något intresse för förslaget. Analytiker i Belgrad anser också att den främsta orsaken till detta förslag var att många ledande medlemmar av DSS var för en koalition med SRS, men att Kostunica insåg att en sådan skulle väcka omvärldens vrede och att det livsviktiga biståndet från väst skulle frysas.

Milosevics parti räddande ängel
Nästa bud var att DSS, G17+ och SPO-NS skulle bilda en minoritetsregering med stöd i parlamentet av DS, som fick ett halvhjärtat löfte om att få inträda i regeringen sedan det rensat ut av de andra partierna särskilt illa sedda ledare, som anklagats för korruption och samröre med den kriminella världen.

Drygt en månad efter valet, medan dessa förhandlingar pågick samlade man äntligen parlamentet för att utse talman (tillika ställföreträdande president). Det väntade stödet från DS uteblev. I stället trädde Milosevics SPS fram som den räddande ängeln. Det skulle både stödja valet av talman och en framtida demokratisk regering och detta utan att ställa några som helst villkor, allt enbart för det serbiska folkets bästa. Det enda kravet var att några vidare förhandlingar med DS inte skulle äga rum. G17+ och SPO-NS protesterade mot detta förslag, SPO:s ledare Vuk Draskovic, nyss hemkommen från ett frukostmöte i Vita huset i Washington, var den främste att protestera.

Några dagar senare förklarade dock parlamentets talman Dragan Marasanin att ”Serbien är bara ett steg från nytt val”. Rädslan för nyval fick de demokratiska partierna att acceptera tanken på en minoritetsregering med stöd av SPS.

Ökad nationalism
När detta skrivs har någon ny regering dock ännu ej utsetts, men en förhoppningsvis välgrundad gissning är att den nya regeringen kommer att bli en minoritetsregering bestående av DSS, G17+ och SPO-NS med stöd av SPS. Milosevics parti har alltså tagit steget ut ur skamvrån och ges en god chans att påverka den serbiska politiken. En lika god gissning är att regeringen inte kommer att bli långlivad utan att nyval kommer att hållas inom ett år. Dessutom har risken för att nationalisterna kommer att få ytterligare framgångar ökat.

Många demokratiskt sinnade serber är djupt besvikna på sina partiers ledare och är synnerligen upprörda över samarbetet med SPS och kommer förmodligen inte att bry sig om att rösta i nästa val. Vidare kan man mycket väl tänka sig att Slobodan Milosevic, i sin tur besviken över att hans gamla parti, vars ledare han fortfarande formellt är, inte brytt sig om att rådgöra med honom, kommer att uppmana sina anhängare att rösta på SRS. Även om detta inte skulle ske, så kan man antaga att reformpolitiken inte kommer att återupptas och att relationerna till grannarna, då främst Kosovo och Montenegro, kommer att försämras.

Azra Pecanin är fil. mag. i statsvetenskap och östeuropastudier.
Örjan Sturesjö är balkanexpert vid Institutionen för Östeuropastudier, Uppsala universitet.