Stefan Hedlund:

Ryssland åter ett normalt samhälle?

Sveriges säkerhets- och försvarspolitik grundas kanske på önsketänkande.

I oktober 1991 framträdde Boris Jeltsin inför den dåvarande ryska folkkongressen. Bara två månader hade förflutit sedan den misslyckade augustikuppen, och det rådde knappast någon tvekan om vem som var den store segraren. Alla väntade nu på att Rysslands folkvalde president i sitt stora linjetal skulle staka ut kursen för framtiden. Han talade med vinnarens auktoritet, och det väckte stora förhoppningar när han förklarade att Ryssland nu äntligen skulle bli ett normalt samhälle.

Vi behöver knappast gå närmare in på vad som sedan skedde, inom ramen för den beryktade ”chockterapin”. Två faktorer förtjänar dock att lyftas fram. Den ena är att den ekonomiska hyperdepressionen och de åtföljande sociala konsekvenserna blev långt värre än någon av de inblandade hade kunnat föreställa sig. Den andra gäller själva begreppet ”normalitet”, alltså föreställningen om att det samhällssystem vi känner i väst även för Rysslands del representerar ett normalt tillstånd.

Envisa chockterapeuter
En radikal avreglering uppfattades mot denna bakgrund inte bara som nödvändig; den var i själva verket även tillräcklig för att projektet skulle lyckas. Då det radikala systemskiftet innebar ett avlägsnande av alla formella hinder i vägen för demokrati, marknadsekonomi och rättsstatlighet borde framgången ha säkrat sig själv.

Genom hela den turbulenta Jeltsineran fortsatte bilden av Ryssland att vila på föreställningen om en obeveklig rörelse i riktning mot det västerländskt normala. Den sovjetiska deformationen hade uppenbarligen varit värre än man trott. I grunden var dock även Ryssland lika moget att omvandlas – eller kanske att återgå – till en demokratisk marknadsekonomi, vilande på rättens trygga grund, som någon västerländsk stat. Det kanske skulle dröja längre än man först hade trott, men riktningen var i alla fall den rätta, och slutmålet behövde inte sättas i tvivel.

Efter den stora finanskraschen i augusti 1998 blev det en viss förvirring i leden, men i takt med att stigande oljepriser ledde till massiva handelsöverskott och en kraftfull stimulans för den ekonomiska tillväxten började chockskadade chockterapeuter åter repa mod och tillförsikt. Under de senaste två-tre åren har Rysslandsbilden i väst dominerats av en tolkning som utgår ifrån att finanskraschen erbjöd den slutliga chockterapin och att den därpå följande ekonomiska återhämtningen innebär att Ryssland nu äntligen har blivit ett normalt samhälle. Både EU och USA har således formellt erkänt att Ryssland nu är en marknadsekonomi.

Farlig blindhet
Det grundläggande problemet med dessa ständiga försök att tvinga in Ryssland i en bild av västerländsk normalitet ligger inte enbart i att det konstrueras en bild av ett slutmål som troligen aldrig kommer att nås, åtminstone inte inom rimligt överskådlig tid. Betydligt värre är att alla avvikelser från den ”rätta” vägen kommer att uppfattas som just avvikelser, som tillfälliga problem som snart kommer att gå över snarare än som tecken på att ett gammalt välkänt system är på väg att återetableras. Vi gör oss på detta vis blinda för sådana förändringar som verkligen är av fundamental betydelse. Ur ett utrikes- och säkerhetspolitiskt perspektiv är detta självfallet mycket olyckligt, för att inte säga direkt olämpligt.

Jag vill nedan hävda att begreppet ”normalitet” i det ryska fallet inte bör uppfattas som normerande, alltså som ett tillstånd vi anser att Ryssland bör uppnå. I stället bör vi som normalt uppfatta de institutionella särdrag som över århundradena har uppvisat en betydande seghet, och som även efter stora omvälvningar har visat en betydande förmåga att återetableras. Det finns framför allt tre dimensioner där sådana särdrag kan observeras, och där konsekvenserna måste uppfattas som synnerligen grundläggande.

Främst och viktigast är maktens odelbarhet. Från den tidiga Moskvastaten och fram till början av 1900-talet löper en röd tråd av autokrati. Storfurstar och tsarer förenar i sin person både lagstiftande, dömande och verkställande makt. Inte ens under de stora rättreformerna under den liberale Alexander II finns det något som helst tecken på att autokratin var redo att acceptera konstitutionella begränsningar på sin maktutövning.

Det verkligt stora undantaget kom efter katastroferna i rysk-japanska kriget 1905, då Nikolaj II tvingades acceptera ett slags konstitutionell demokrati på nåder. Om vi jämför detta ”systemskifte” med den senare variant som följer efter det sovjetiska imperiets sammanbrott kan det inte råda något som helst tvivel om att den första varianten var den mest radikala och kanske även den mest seriösa. Samtidigt vet vi hur det slutade. Lenin och hans anhang återupprättade autokratin, och utplånade alla de spår av maktdelning som präglat 1800-talets andra hälft. Sovjetunionen representerade ur detta fundamentala perspektiv en återgång till Moskvastaten.

Under Jeltsins tid rådde ånyo en betydande oreda, då förändring kunde varit möjlig. Det fanns förvisso en mängd indikationer på att de autokratiska tendenserna än en gång skulle triumfera, men besattheten av att Ryssland måste vara på väg att bli ”normalt” gjorde att dessa inte uppmärksammades. Därmed kom omvärlden också att grymt förråda de genuint demokratiska krafter som kanske kunde utgjort ett seriöst alternativ till regimen Jeltsin och dess plundrande rövarbaroner.

Under Vladimir Putin har vi sett Jeltsins oreda ersättas av en allt starkare ordning, i form av makt som strålar ut från Kreml. De fria massmedierna underkuvas, allmänna val förvandlas till tragikomiska charader, och rätten reduceras åter till ett instrument i maktens händer. I ett långt ryskt perspektiv är allt detta fullständigt normalt. Om vi medan tillfället gavs hade varit mera uppmärksamma, och haft tillräckligt kurage för att kritisera, kanske det inte hade behövt sluta på detta vis.

Marknadsekonomi på rutten grund
Min andra dimension av lång rysk normalitet gäller äganderättens genomgående svaga ställning. Från Moskvastatens tid och fram till 1800-talets slut finns inga som helst garantier för privat ägande. Adeln kan inneha jordegendomar och entreprenörer kan disponera produktionstillgångar, men de gör det alltid på tsarens nåd. Deras ”rättigheter” kan när som helst förklaras förverkade. De negativa konsekvenser detta fick för framväxten av entreprenörskap och kapitalism behöver kanske inte framhävas.

Liksom i fallet med demokratin på nåder finns vid 1900-talets början en stark utveckling i riktning mot ett västerländskt ekonomiskt system. Även här var detta systemskifte mera djupgående och seriöst än dess sentida chockterapeutiska avart. Även här innebar dock Lenins maktövertagande att den gamla moskovitiska normaliteten återställdes. ”Folkets ägande” innebar i praktiken ett totalt upphävande av själva begreppet ägande. Alla produktionsmedel ägdes återigen av autokratin, och disponerades av dess hantlangare.

Under Jeltsins tid gjordes mycket väsen av att den gamla sovjetiska statliga egendomen skulle privatiseras, och att en fungerande marknadsekonomi på detta vis skulle upprättas, eller kanske t.o.m. återupprättas. Återigen fanns det en mängd indikationer på att makten inte hade några som helst avsikter att respektera rätten, men återigen var besattheten av att Ryssland måste vara på väg att bli ”normalt” så stark att dessa indikationer inte uppmärksammades. Rysslands nya marknadsekonomi kom därför att byggas på en grund som var genomrutten.

Under Putin ser vi systemet fullbordas. Gamla oligarker har rätt att behålla sin egendom bara så länge de behagar autokraten i Kreml. Ägandet är återigen på väg att bli relativt, och rätten återigen ett instrument i maktens händer. Det kanske inte hade behövt bli så, men nu är det för sent att kritisera.

Tradition av korruption
Min tredje dimension av normalitet är en följdeffekt av den odelbara makten och det betingade ägandet. I denna värld lämnas inget utrymme för oberoende entreprenörskap, vilande på respekt för ingångna avtal och på tilltro till statens vilja och förmåga att garantera avtals okränkbarhet. I denna värld bli det helt nödvändigt att i stället inrikta all energi på att spela spel med makten om favörer och privilegier. Det är här vi finner anledningen till att den ryska traditionen alltid har präglats av omfattande korruption, alltifrån Gogols noveller, till klanen Brezjnevs juveler och Jeltsins rövarbaroner. Det har inte mycket att göra med moral. Det blir helt enkelt en nödvändighet.

Förutsättningen för att denna tradition skall kunna brytas är helt och hållet avhängig av om det finns en statsledning som är redo att ändra spelets regler, snarare än att manövrera för att maximera sina egna vinster. Under Jeltsin fanns det återigen en mängd indikationer på att utvecklingen var på väg i fel riktning, indikationer som återigen undertrycktes och ignorerades.

Allt kretsar kring staten
Under Putin ser vi hur det även i denna dimension är på väg att ske en full återgång till den gamla Moskvastaten. De notoriska oligarkernas försök att etablera en sfär av oberoende näringsliv har förbytts i total lydnad och hörsamhet. Den fängslade oligarken Chodorkovskijs gamla vänner och kolleger är påfallande tysta och lugna. Autokratin är återupprättad, politiskt, ekonomiskt och rättsligt.

Det som gör att detta ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv måste uppfattas som mycket oroväckande, är att den ryska autokratins ekonomiska utvecklingsstrategi alltid har vilat på just de byggstenar jag har ovan har presenterat som långsiktigt ”normala”. Allt kretsar kring staten som den enda accepterade kraften. Då denna stat inte erkänner något privat ägande kan den fritt extrahera de resurser som behövs, för de ändamål den väljer att prioritera. Enkelt uttryckt har detta alltid inneburit tvångsmässig mobilisering av resurser uppifrån, för att stärka landets militär-industriella komplex. Linjen från Peter den store till Josef Stalin är här mycket tydlig. Kommandoekonomin var sannerligen inget sovjetiskt påfund.

Vilken Rysslandsbild skall vi beakta?
Även ur ett politiskt perspektiv är det påfallande hur varje fas av försök till snabb industrialisering med dylika metoder har legitimerats med hänvisning till säkerhetsbehov. Peter behövde bygga upp industrin för att slå svensken; Stalin behövde göra detsamma för att slå tysken. Liksom i fallet med kommandoekonomin är fiendebilden inget nytt. Rysk xenofobi har aldrig varit så framträdande som vid 1400-talets slut, och det var mycket slående hur Stalin lyckades mana fram just dessa gamla stämningar.

Avslutningsvis kan vi således mot varandra ställa två bilder av Ryssland. Å ena sidan har vi den vackra bilden av ett Ryssland som har blivit normalt i bemärkelsen demokrati, marknadsekonomi och rättsstatlighet. Å den andra har vi ett Ryssland som är på väg att återgå till gammal normalitet: autokrati, betingade äganderätter, beroende och korruption, mobilisering av resurser uppifrån, stärkande av det försvarsindustriella komplexet – och en växande dos av främlingsfientlighet. Vilket Ryssland är det våra försvars- och utrikesministrar anser att de betraktar? Frågan torde inte sakna vikt, men den kommer sannolikt att bli lämnad utan svar.

Stefan Hedlund är professor vid Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala Universitet