Göran Lindmark och Göran Stütz:

Okunskap bidrar till kris i försvarsfrågan?

Idag kan man se flera tecken på att det svenska försvaret är i kris. Försvarsberedningen har synpunkter på att förändringsarbetet går för sakta och en hösten 2003 framlagd studie pekar på att försvaret – trots alla resurser som läggs på det – inte fullt ut kan lösa sina uppgifter. Lägg till detta att medborgarna varken verkar bry sig om försvaret eller kunna något om det, så kan vi sammantaget tala om en besvärlig problembild.

Dessvärre är alltså frågan om ett svenskt skalförsvar som passerat ”bäst före datum” inte försvarets enda problem. En viktig och grundförutsättning för försvarets existens, är – förutom klara direktiv från politiskt håll – att det långsiktigt finns en acceptans för och en insikt om dess nytta hos befolkningen baserad på en väl förankrad säkerhets- och försvarspolitik. Annars finns i förlängningen risk för att dessa fält blir tummelplats för eliter och eldsjälar, medan befolkningen i övrigt står utanför.

Allt färre i befolkningen har nu för tiden någon självklar kontakt med eller egen erfarenhet av försvaret. Resultatet visar sig bland annat i bristande kunskaper om försvaret. Detta gäller särskilt personer med invandrarbakgrund, vilket framgår av en intervjuundersökning som Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) medverkat till under 2003. Försvarets behov av pliktpersonal har minskat kraftigt under senare år. Förra året (2003) kallades endast omkring 15.000 personer in till en längre militär grundutbildning att jämföra med 33.500 personer 1994 och drygt 51.000 personer 1986/87. Med antagandet att de som utbildas, åtminstone en tid har viss kännedom om försvaret, finns numera bland den breda allmänheten få som har kunskap och uppfattningar om varför vi har ett militärt och civilt försvar i Sverige och hur detta är tänkt att fungera. Innehavet av en sådan kunskap är i det perspektivet en demokratisk rättighet som alltför många går miste om. Dessutom kostar försvaret pengar. Mycket pengar! Vi talar om en verksamhet som kostar cirka 40 miljarder kronor varje år, vilket i sig borde vara ett skäl för medborgarna att intressera sig för hur dessa pengar används.

Brist på kunskaper och uppfattningar
För alla som på något sätt värderar en folkförankring i viktiga samhällsfrågor, är medborgarnas brist på kunskap om det svenska försvaret och till synes vaga uppfattningar om aktuella frågor på den svenska säkerhetspolitiska agendan, ett allvarligt problem Vi lever förvisso i en föränderlig värld där många av de gamla och invanda säkerhetspolitiska begreppen är satta under debatt och till sin innebörd inte lika självklara som tidigare. Följden blir sannolikt och knappast förvånande att stora delar av befolkningen är osäkra eller helt saknar uppfattningar om frågor på dessa områden. Men om kunskapsbristen tillåts breda ut sig riskerar acceptansen för försvaret och därmed också folkförankringen klinga av allteftersom tiden går. Försvaret och försvarspolitiken, tidigare så folknära frågor, riskerar då att bli ett bland flera andra diffusa samhällsområden.

Ett sätt att ändå skapa intresse och sprida kunskap är att utveckla en bra informationsverksamhet. Under större delen av 1990-talet har flera försvarsmyndigheter gemensamt drivit informationsprojekt, riktade främst till lärare och elever i gymnasieskolan, men även till andra intresserade.

Vid de utvärderingar som gjorts framkommer att målgrupperna tycker att materialet generellt sett är bra, men att kunskaperna om försvaret ändå är dåliga. Detta bekräftas också genom den årliga opinionsstudie som Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) nyligen publicerat. Där framgår bland annat att stora delar av befolkningen – speciellt kvinnorna – saknar uppfattning i många aktuella frågor som gäller svensk säkerhets- och försvarspolitik. Om situationen beror på okunskap eller ointresse – eller på båda delarna – är tillsvidare svårt att säga.

SPF:s opinionsundersökning från hösten 2003, som omfattar ett urval ur befolkningen i åldern 18 till 74, visar till exempel att bland nio samhällsfrågor är intresset genomsnittligt sett störst för hälsa och sjukvård och därefter för skola och utbildning. Alltså frågor som ligger individen nära. Försvaret är, jämfört med de övriga, av minst intresse. Intresset för frågor kring samhällets krisberedskap verkar inte heller vara speciellt stort och inte heller intresset för samarbetet inom EU.

I vissa frågor är opinionen stabil sedan lång tid och få saknar uppfattning eller lämnar frågor obesvarade. Ett exempel på detta är frågan om Sverige idag behöver ett militärt försvar eller inte. Att vi ”absolut” bör ha ett sådant anser i höstens studie 57 % och att vi ”nog” bör ha ett svarar 25 %, resten är tveksamma till eller tar avstånd från försvaret och bara 3 % saknar uppfattning eller kan inte besvarar frågan.

I andra frågor är andelen i befolkningen som saknar uppfattning större. Beträffande samhällets kostnader för det militära försvaret och för den civila delen, vill 45 % att kostnaderna för det militära försvaret är oförändrade, 22 % är för en höjning och 17 % för en minskning. Andelen som saknar uppfattning är 16 %. Över hälften (54 %) är för ökade kostnader för den civila delen och i denna fråga saknar 14 % uppfattning.

Ytterligare några aktuella frågor kring försvaret skall relateras. Nästan hälften (45 %) vill enligt höstens studie ha ett försvar som bygger på värnplikt medan cirka en femtedel föredrar ett yrkesförsvar respektive att värnplikten ersätts med ett frivilligt åtagande att genomgå militär grundutbildning; 13 % saknar uppfattning. Förslaget om kvinnlig värnplikt gillas av 48 %, cirka en tredjedel ogillar det och knappt en femtedel saknar uppfattning eller lämnar frågan obesvarad.

Förändring skapar osäkerhet
Dagens säkerhets- och försvarspolitiska situation är för Sveriges del inte densamma som tidigare. Stora delar av befolkningen är naturligtvis osäkra i sina kunskaper och uppfattningar om och åsikter i frågor på dessa områden. Detta medför att de attityder som avspeglar sig i opinionsstudier som behandlar sådana frågor, måste tolkas med eftertanke. Självklart kan det vara så att det inte finns ett objektivt sant eller ett ”riktigt” svar på en fråga eller att den kan vara öppen för diskussion eller tolkningar – men någon uppfattning i saken borde man ändå kunna ha på områden som är så viktiga. Åtminstone när det gäller frågor som diskuterats inte minst i medierna Eller är det så att medborgarna helt enkelt inte bryr sig om att skaffa sig en uppfattning?

I SPF:s studie hösten 2003 efterfrågades bland annat hur man tror att olika situationer eller förhållanden påverkar landets säkerhet – minskar den, ökar den eller påverkas den inte? När det gäller ”den svenska militära alliansfriheten” saknar 28 % (42 % bland kvinnorna!) uppfattning. Vad gäller ”det ökade samarbetet mellan stat och näringsliv i totalförsvars- uppgifter” är andelen som inte kan ge en åsikt 36 % (44 % bland kvinnorna) och om hur NATO:s utvidgning till Estland, Lettland och Litauen påverkar vår säkerhet saknar 29 % uppfattning (44 % bland kvinnorna).

När det gäller vårt förhållande till NATO svarar nästan en femtedel (27 % bland kvinnorna) inte på frågan om Sverige ska hålla fast vid den militära alliansfriheten eller söka fullt medlemskap i alliansen. När de tre baltiska staterna blir medlemmar i NATO – bör Sverige i ett sådant läge söka medlemskap? En fjärdedel (en dryg tredjedel bland kvinnorna) kan eller vill inte svara.

Är okunskapen ett normaltillstånd?
Bland oss som studerar utvecklingen, eller snarare bevittnar avvecklingen, av kunskap kring denna viktiga samhällssektor finns en välgrundad oro. Eller är det vi nu ser något av ett normaltillstånd? Kanske är det endast frågor som direkt och nära berör medborgarna som tilldrar sig deras intresse? Vi har inga illusioner att frågor om säkerhet, försvar, krishantering och det som hänger samman med detta ska få medborgarnas kinder att blossa och locka gemene man till barrikaderna. Vi är medvetna att andra samhällsområden som till exempel vård, skola och omsorg nog upplevs som mer angelägna idag. Detta utesluter emellertid inte – sett i ett längre perspektiv – att försvar, säkerhet och krishantering både plötsligt och oväntat kan komma upp på agendan. Att då märka att folkförankring och kunskap eroderat kan bli en obehaglig erfarenhet.

Vi har tidigare i en debattskrift (Folket, försvaret och framtiden, nr 7/2001 i Försvarsberedningens skriftserie) pekat på problemet. Men vi anser att okunskapen inte behöver bestå. Slaget är ingalunda förlorat. Den nya inriktningen med ett breddat säkerhetsperspektiv, ett nytt krishanteringssystem och ett insatsförsvar som både har nationella uppgifter och ska kunna verka för fred genom internationella insatser, borde skapa goda förutsättningar för ett ökat intresse hos medborgarna. Här finns dock betydande och resurskrävande informationsuppgifter om de folkvalda vill förankra det svenska säkerhetskonceptet hos medborgarna också i framtiden.

Göran Lindmark är informationschef på Styrelsen för psykologiskt försvar och Göran Stütz är fil.dr. och tidigare forskningschef på Styrelsen för psykologiskt försvar.