Jan Kallberg:

Terrorism – på måfå eller ren Clausewitz?

När detta nummer trycks är det fortfarande osäkert vilka som utförde terrordåden i Madrid. I artikeln diskuteras huruvida terrorister handlar enligt en genomtänkt strategi eller snarare griper tillfället i flykten.

Dagens mediabevakning av terrorister kan ge intrycket av att det är välkoordinerade attacker som strävar efter att åstadkomma kaos, förvirring och tilltro till deras förmåga. Att det sitter ett antal stora terrorledare mitt i striden och leder angreppet som en fördelningsstab. Det är ena sidan av myntet, men är det hela sanningen? Det kan vara attacker på måfå som vi i vår strävan att få klarhet försöker inordna i en av oss suggesterad strategi där attacken i Madrid framstår som en del av en utstuderad strategi att bryta upp USA:s allians i Irakkriget.

Sekteristisk samsyn
Ideologi, religion och all form av gemensam kunskapsbas är en förutsättning för att en terrororganisation skall kunna genomföra sina handlingar. Det gäller Rote Arme Fraktion, IRA och Al Qaeda. Denna kunskapsbas är inte bara moraliska förklaringar, som ger svar på varför och behovet av dessa gärningar för de inblandade, utan även ger en form av strategiskt tänkande som de kan bära med sig under perioder när de är utan kommunikation med sina huvudmän. Därför är långvarig indoktrinering inte bara en förutsättning för att de skall ta risker, ofta med döden som utgång, för ”Den Stora Saken”, utan det fungerar som en handledning i tänkande när det är avskiljda från sitt ledarskap.

I ideologin ligger väl förankrat ett ”beslut i stort” som terroristceller kan leva efter och kommunikationen kan ske genom aktiviteter. När en cell attackerar spanjorer och polacker i Bagdad, så distribueras nyheten, och nästa cell förstår budskapet med stöd av den tankemässiga kunskapsbas man har, att syftet är att skrämma iväg alla allierade amerikanerna har i Irak. Det innebär även attacker mot humanitära insatser som gör livet lättare för irakier och därmed stärka acceptansen av den nya regimen. Då faller det sig naturligt att attackera kontraktsarbetare som arbetar på vattenverket, irakier som utbildar sig till hjälppoliser och internationella hjälporganisationer. De första attackerna signalerar ut att målet är att driva utvecklingen i en viss riktning och detta kan tolkas genom terroristernas samsyn på verkligheten och vad som är ”chefens anda”.

Detta uppfattar vi i media som koordinerade attacker mot utvalda mål under en gemensam ledning. Det vi missar är att ledningen inte finns utan är ett tankeverk. En intellektuell konstruktion av förutbestämda tillvägagångssätt och exekvering av terrorhandlingar som är givna långt i förväg där uppgiften gavs före avskiljandet.

Strategier
Kan vi tala om att terroristerna har en strategi? I många stycken kan vi det. Kärnfrågan är om de själva lever i en strategisk vision av stridernas genomförande eller om de som enbart råkar vara där agerar utan egentlig strategisk insikt. I den terrorism som vi har idag så har den olikartade strategier som är enligt oss själva identifierade.

Isolera-försvaga-initiera
En strategi är att destabilisera ett utvalt mål. Ett tydligt exempel att där den destabiliserande strategin används är i Saudi-Arabien där terroristerna eftersträvar en revolution som i Iran 1979 genom att försöka mobilisera den breda massan att inte längre understödja den styrande dynastin. Attackerna utförs mot olika ikoner av dynastins stödjepelare och även allierade, som bostadsområden som har blivit ett västerland mitt i Saudi-Arabien, vilket försöker skapa kaos och väcka opinion för saken. Man fokuserar sin terrorism på Saudi-Arabien, inte Kuwait eller Förenade Arabemiraten, eftersom man är fullt medveten om att det folkliga stödet för kungahuset inte är lika starkt som tidigare. Att det finns en potentiell möjlighet till folkligt uppror. Dynastin framstår som ålderdomlig, försvaga och upprätthållen genom främmande makter, och man vill driva fram samma politiska krutdurk som i Iran under Shahens sista dagar eller Kina innan ”Boxarupproret” år 1900. Slutprodukten är en folklig statskupp.

Försvaga-driva ut-skapa
En annan strategi är att göra den ekonomiskt dyrt att driva en kampanj mot terroristerna och därmed bli lämnade i fred att skapa ett basområde och vinna en maktbas. Oavsett om angriparna inser det själva eller ej så är motståndet mot den amerikanska ockupationen av Irak ett sådant exempel. Irak kommer enligt USA att kosta 700 miljarder kronor, men antagligen 1,500 miljarder kronor innan det är över, för de amerikanska skattebetalarna. Genom att attackera alla som kan lätta på bördan för USA, vare sig det är Röda Korset, FN eller andra, så ökar det amerikanska ansvaret för ockupationen. Redan efter fyra månader såg vi att USA började känna tyngden av ockupationen. Det visar sig även genom andra faktorer. Stora förbandsenheter binds genom gerillastrider över ytan och en yrkesarmé som USA får kalla in reservister i betydligt högre utsträckning. Samtidigt som Irakkriget kostar pengar så har USA ett stigande ohälsotal för sin egen befolkning, antalet utan sjukvårdsförsäkring är det högsta på länge och en besvärande arbetslöshet. Det kan vara mer än en tillfällighet att ingen terrorism drabbat USA på hemmaplan. Med denna strategi vill man driva bort USA från Mellersta Östern och Sydostasien. Man vill göra USA isolationistiskt. Att i det läget utföra mer terrorhandlingar som 11 september skulle bara öka motivationen av USA hemmaopinion att föra krig i fjärran länder. Genom att göra kriget dyrt för USA, isolera USA genom attacker på alla som försöker lasta av bördan, vill man driva ut USA ur Irak. I det maktvakuum som uppkommer vill man skapa en ”vänlig” regim som ger dem den infrastruktur och maktbas de vill ha. Slutprodukten är att främmande fiender dras sig ur, lämnar ett maktvakuum som man antingen fyller själv eller installerar en vänligt sinnad regim och att få fritt spelrum i ”Tredje Världen”.

Isolera-försvaga-demonisera
Tanken i denna strategi är att isolera motståndaren, därefter bryta dennes förmåga att uthålligt försvara sig och samtidigt demonisera för att snabba på förloppet genom avsaknaden av internationellt stöd. Denna strategi kräver en mer direkt konfrontation.

Strategin mot Israel har varit att isolera, försvaga och demonisera i syfte att bryta ner staten Israel. I efterhand kan man säga att det varit både framgångsrikt och katastrofalt för PLO. Man isolerar Israel genom att säkerställa att det kontinuerligt är oroligt, det stör Israels näringsliv, finansiella stabilitet och hotar turistnäringen, och genom att aktivt verka för att framstå som ”den svagare parten” isoleras Israel ytterligare. Ett syfte är att göra försvaret av Israels säkerhet för kostsamt. Det märks i angreppen mot civila. Attackerna mot civila driver kostnaderna att skydda, det ger samhällsstress och initierar en ”brain drain” där unga, duktiga och drivna människor börjar överge landet för en framtid i mer stabila länder. Genom att demonisera Israel genom press, propaganda och aktioner så vill man isolera Israel från handel, kulturellt utbyte, diplomati, teknologi och investeringar. Demoniseringen syftar till att förta den andra parten varje moralisk rättighet att försvara sig, oavsett hur brutalt terrorismen än slår mot oskyldiga civila.

Denna strategi kräver att man har en motståndare som inte är för aktiv och proaktiv, vilket gjort att Israel inte varit en alltför lätt motståndare. PLO hade med stor sannolikhet nått längre om man övergivit terrorismen senast efter Osloavtalet.

Man eftersträvar ett öde som det Bysantiska Rikets, det var civiliserat och stort, men skars ner bit för bit och kollapsade efter tusen år med Konstantinopels fall år 1453.

För att uppnå detta är det en växelverkan mellan strider med förband och terrorism. Man måste kunna angripa motståndaren när den är svag. Slutprodukten är en mindre, svagare och oskyddad motståndare som slutligen går under och ersätts med en ny stat.

Måfå eller Clausewitz
Det är min uppfattning att de flesta handlingar sker på måfå i hög grad där operativa terrorister, möjligheter och resurser sammanfaller. Anförskaffning av resurser sker kontinuerligt och vartefter man anskaffar söker man efter vägar att utföra. I denna strävan att anförskaffa är man beredd att knyta kontakter med andra terrorgrupper, och även rent kriminella organisationer som knarkkarteller, där man kan få tag i de resurser man anser sig behöva. Styrningen är i många stycken förutbestämd genom indoktrinering, övertygelse och samsyn. Därför tror jag, rent utifrån ett logiskt tänkande, att den internationella terrorismen kommer att målväxla från Israel till USA med nära allierade, eftersom USA idag är ett större reellt hot mot all global terrorverksamhet. Denna målväxling dröjer eftersom terroristerna saknar i många stycken en fältoperativ ledning utan präglas som ett led i indoktrinering och skolning. Strategibildningen sker tidigt där deras ledare kan bekvämt, och utan risk för sammankoppling med de operativa terroristdelarna, utforma strategier med preussisk precision där man strävar att exploatera fiendens svagheter. Det är min bedömning att de som driver dessa strategier ser sig själva som mer politiker än terrorister, där de sakligt kan fastställa fienden svagheter med stöd av alla öppna källor vi har i samhället, och sedan förmedla detta i form av brandtal, skolning och fokusering av sina adepter. Dessa adepter blir sedan utförarna där de verkar inom ramen för uttänkarnas strategi utan ledningsmässig kontakt efter avskiljandet, vilket är en förutsättning för att inte nätverket skall kunna brytas upp och förintas. Ett tecken på denna avsaknad av operativ ledning är fördröjning i målväxling kopplat till det politiska samtidsklimatet.

Jan Kallberg är reservofficer inom kavalleriet